Intervju: Anna Braw
Nästan allt som Esbjörn Hagberg skulle göra i år har blivit avbokat, och hans fru Kathrines volontäruppdrag i församlingen har också blivit inställda tills vidare.
– Jag fyllde 70 i somras, så jag tillhör kollektivet nu, säger han och skrattar lite.
Närmast före till sin pensionering var Esbjörn Hagberg biskop i Karlstads stift, och innan dess var han präst, undervisade på EFS teologiska utbildning i Uppsala, Johannelund, och var rektor där. För tjugo år sedan kom hans bok Själavård vid köksbordet ut, en bok som har fått ett långt liv – och som kanske kan ha ett och annat att säga till oss i år också?
Längtar efter barnbarnen
– Ja, jag tror att vi behöver större självförtroende i att tro oss kunna betyda något för andra, säger Esbjörn Hagberg. Det viktigaste som kan göras, det kan vi göra för varandra.
Det är just stöd och samtal han talar om, och i vår och sommar har han upplevt det tillsammans med Kathrine.
– Vi är ute och går här i Enköping där vi bor, och vi träffar många. Det som händer påverkar människor på så många olika sätt.
Esbjörn och Kathrine saknar sin familj och har hört att just detta är det mest smärtsamma för många andra också: att inte kunna träffa barn och barnbarn, att inte få kramas. Men andra tankar finns också med:
– Vi har förstått att en del har skrivit om hur de vill ha sin begravning och att många har närstående som de är oroliga för.
Något som har blivit uppenbart för Esbjörn och Kathrine är att samtalen på gångvägar och trottoarer är viktiga.
– Vi märker att människor hälsar på varandra på ett nytt sätt, säger han. När man blir äldre kan det bli så att nätverket krymper. Och vemodet över livet i sig tillhör åldrandet. Det som händer nu kan bli extra tungt på det viset.
Att vara frimodig
Om man vill återuppta kontakten med andra efter att själv ha varit ensam ett tag, eller återuppta kontakten med någon som kanske har varit isolerad i år, vad kan man göra?
– Kathrine och jag brukar säga till varandra att när tanken kommer ska man höra av sig direkt, vara frimodig.
Ett telefonsamtal, alltså? Räcker det?
– De flesta blir ju glada! Det är klart att det är begränsande att inte se varandra. Ett perspektiv förloras. Men det går ju att ha goda samtal även på telefon. Det viktigaste är att man hör av sig. Vår tids öppningsfråga är ju ofta ”Vad gör du?”. Ibland kallas det för kallprat, men jag tycker absolut inte att man ska förakta det. Det är kontakten som är poängen, det är inte alltid så avgörande vad som sägs.
I andra situationer kan det finnas skäl att gå vidare. Då kan man fråga ”Hur har du det?” eller ”Hur mår du?”, frågor som inte bara handlar om aktivitet.
– Ibland kan det vara viktigt att få visa mer av vilka vi är och vad vi känner än att få visa vad vi gör. Men att berätta lite för varandra om vad som händer kan vara en början.
”Det är det som jag tror ger kraft”
Fokus i ett samtal med en vän eller bekant som behöver stöd eller inte har så många att prata med får bli att låta henne eller honom berätta det som hon eller han själv vill berätta.
– Man behöver inte ha synpunkter eller kommentera, säger Esbjörn. Att lyssna, respektera och visa att man bryr mig om den man talar med och vill finnas där som en vän – det är det som jag tror ger kraft.
En sak att komma ihåg är att alla människor har sitt att kämpa med både i sin historia och i det som händer nu.
– Vi är både lika och olika. Det är också våra sätt att reagera inför oro, rädsla och sorger. Våra reaktioner speglar både vilka vi är och hur våra liv har varit. I kriser är det inte ovanligt att det vi tidigare i livet har varit med om aktualiseras på nytt, inte minst det som vi inte har fått möjlighet att bearbeta. Därför är viktigt att möta varandra med öppenhet och varsamhet.
Så länge som ”inomhusträffar” hör till det man ska undvika om man är över 70 eller tillhör någon annan riskgrupp är det ju också en möjlighet att stämma träff med vänner utomhus.
– Promenader är ett fantastiskt sätt att umgås! säger Esbjörn. För somliga är det till och med lättare att prata då. Dessutom är det viktigt för vårt allmänna mående att bryta isoleringen. Egentligen det kanske så att det farligaste med det som har hänt i år inte är smittan utan att så många upplever ensamhet. Folkhälsomyndigheten vill ju ha ut oss! Och vi är alla beroende av varandra.
Intervju av Anna Braw, hösten 2020