Foto: Anna Svensson

Straffstocken berättar både om hur samhället fungerade och kyrkans roll i forna tider

Skamstraffen avskaffades 1855, men den här typen av föremål ger en bild av hur vardagen såg ut under medeltid och renässansen. Under 1700-talet fick upplysningstidens idéer fäste och straffstockar och stupstockar började tack och lov ställas undan.

Den här straffstocken i furu finns bevarad i Kristinehamns kyrka. Den har sju hål, i avtagande storlek. En straffstock stod förr placerad utanför kyrkan, eller i vapenhuset. Där fick människor, som ansågs ha begått något mindre brott, sitta med händer, och ibland fötter, fastlåsta, och skämmas, till allmän beskådan i avskräckande syfte.

Den här typen av bevarade straffredskap kan betecknas som ”svåra föremål”, men ska för den sakens skull inte gömmas eller glömmas. Straffstocken, stupstocken, skampallen och piskan berättar något om hur vårt samhälle fungerade och kyrkans roll i den tiden. Kyrkotukt utdömdes enligt 1686 års kyrkolag. Brotten kungjordes från predikstolen. Brottslingen fick därefter offentligt bekänna sin skuld, ge uttryck för sin ånger och ta emot avlösning, syndernas förlåtelse. Användningen av straffstock avskaffades 1841.