På söndag är det tacksägelsedagen och temat är lovsång. Är tacksamhet komplicerat för dig? Eller är det en lättillgänglig känsla som kommer spontant och ofta? Jag tänker att tacksamhet ibland kan vara lätt – när livet är enkelt för oss. Men tacksamhet kan också vara svårt, i de stunder när det inte tycks finnas något att tacka för i mitt eget liv eller att det inte finns någon att rikta sitt tack till. Eller tacksamhetsskulden, och känslan av att mitt ”tack” blir en tom artighetsfras. Vi människor lever dag efter dag, år efter år, och upplever massor av saker; sorger, förälskelser, uppbrott, frid, nåd, kärlek, trygghet, oro. Allt det där och mycket mer finns i våra liv och det sträcker sig mellan lovsång och kaos. När vi människor upplever det i våra liv som är stort och svårt, skrämmande och svindlande har vi, nästan som en ryggmärgsreflex, att rikta oss mot något större. När vi närmar oss livets kaos vänder vi oss mot Gud. Att ropa ut vår oro och ångest till Gud, det är liksom nedlagt i vår mänskliga natur. Också Jesus ropar ut i tomhetens kaos: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?
På söndag är det tacksägelsedagen och temat är lovsång. Jag tänker att det inte är en dag att duktigt och artigt säga tack, eller att framtvinga tacksamhet som inte finns – men kanske kan vi förstå det som en uppmaning att öva på att se det i vår vardag vi kan att tacka för? Inte för att Gud kräver lovsången av oss. Gud kräver inte att vi ska vara konstant tacksamma över allt som är livet och lovsången är inte avhängig dig eller mig. Om inte vi vill, kan eller orkar sjunga och tacka, då sjunger istället stenarna, vinden, fåglarna och kosmos. Kyrkan sjunger och bär lovsången genom historien, i dag, och in i framtiden.
Men ibland, när livet blir tydligt för oss, när Gud blir tydlig för oss, då händer något. Jag tror att det finns ögonblick som etsar sig fast hos oss, som förändrar oss och som förklarar och som låter oss se livet, se Gud, och som slår an en lovsångston inom oss. Jag kan tänka mig att du, som fött ett barn eller som fått hålla en älskad i handen när det sista andetaget tas, kan förstå vad jag menar, eller ett annat minne som präglade dig, kanske anspråkslöst, som formade dig, som förtydligade livet i sina konturer. I dessa ögonblick kan tacksamheten bli tydlig. När vi ser det stora i det lilla, det heliga i det anspråkslösa. Det är ögonblick som för en sekund, visar på vad evighet och helighet är. Som rubbar på livets givna grundpremisser. Det är ögonblick som ger våra liv en annan dimension, en annan riktning, ett annat ljus. Det stora i det lilla, det heliga i det anspråkslösa. Gud i det mänskliga.
Vad gör det med oss människor att sjunga lovsång i en många gånger mörk värld, en värld som just nu präglas av ovisshet och osäkerhet, av ensamhet och rädsla? Vad gör det med oss att kyrkan trotsar kaoset varje söndag och stämmer in i lovsången till den Gud som skapar och värnar liv? Kan jag sjunga och känna tacksamhet, även när mörkret är stort, och med min lovsång delta i den kamp som pågår mellan livet och döden, mellan kärleken och rädslan? Jag tänker att lovsången och tacksamheten är ett trotsigt tecken på hopp, och tacksägelsedagen är en påminnelse om att vi, tillsammans med stenarna, vinden, fåglarna, kosmos och hela Guds skapelse får stämma in och bäras av lovsången och tacksamheten. Ibland blir livets sköra, florstunna tråd synlig för oss, den sköra tråd som bär hela solen, hela himlen. Djupet, bredden och vidden av det som är Guds verklighet, evighet och kärlek till var och en av oss. För Gud är allting klart, även när vi inte ser, inte hör, inte känner. För Gud är det dolda uppenbart. Gud lämnar inte – oavsett vilka omvägar våra liv tar.
Jenny Grimbäck