Sjukhuskyrkan i coronatider

– Det har varit en mycket annorlunda tid, men det gäller att hitta vägar och göra så mycket som möjligt, trots omständigheterna, berättar Nicolaj Vollburg, som är sjukhuspastor på Universitetssjukhuset i Linköping, när jag träffar honom tillsammans med sjukhusdiakon Helena Sundström och sjukhuspastor Lasse Hermansson för ett samtal om hur Sjukhuskyrkan arbetat i coronatider.

– Det var som en tsunamivåg som kom från ingenstans i slutet på mars och ingen visste hur det skulle bli, säger Lasse.

– När besöksförbudet kom hade jag det redan på känn, berättar Helena. Vi uppmanades av sjukhusledningen att inte röra oss ute på avdelningarna utöver när vi blev kallade. Så vi har kommit till patienter när man har ringt efter oss, men vi har inte kunnat gå runt och uppsökande besöka människor som vi brukar. Ensamheten har varit större under den här perioden, även för dom som inte är covid-patienter, eftersom man inte kunnat ta emot besök. Det har varit ett stort lidande.

– Vi har fått vara ett extra stöd och ibland en länk mellan anhöriga och patienter, fortsätter Helena och berättar leende hur hon tog en bild på en kvinna som var patient och skickade en hälsning till hennes mans mobiltelefon.

– Sen fick jag en massa kärleksfulla hälsningar tillbaka i min telefon som jag fick vidareförmedla.

– Det har varit väldigt svårt för anhöriga, speciellt för dom som är i den åldern då man inte ska träffas, berättar Nicolaj. En nära avlider efter månader då man inte har kunnat träffas och man har inte kunnat göra allt det där som man tänkt i tanken att när väl den tiden kommer för mamma eller pappa då ska jag kunna vara där. Så har allting bara ryckts bort och då blir avskedet för familjen i avskedsrummet på patologen så otroligt viktigt. Där har ju också varit restriktioner och vi har haft skyddskläder även i det sammanhanget.

– Vid ett tillfälle var det en närstående som ville sätta på ringen på den anhörige som avlidit, berättar Nicolaj. Och då fick hen inte bara göra det, utan var tvungen att använda plasthandskar och munskydd. Det måste vara omvälvande när man sörjer. Det är inte nog med att ta hand om sin sorg, utan man måste tänka på så mycket annat också.

– Jag har haft kontakt med en kvinna i eftervården av covid-19, berättar Lasse. Hon låg nedsövd på IVA i många veckor och med rehabiliteringen var hon inlagd på sjukhus i tre månader. Det är lång väg tillbaka innan man känner sig frisk.

– Vi har mött en del misstänkt smittade, vars provsvar inte kommit än, och då har vi använt skyddskläder, berättar Helena. Man ser inte mycket av ansiktet när man pratar med oss. Det blir inte som ett vanligt samtal när man är dold bakom så mycket grejer och det kan vara svårt att höra. Det enda många vill är att bara att få en kram, och det kan vi ju inte ge dom. Skyddsutrustningen ökar också känslan hos många patienter av att vara pestsmittad. Samtidigt vet jag att många covid 19-patienter upplevt att de fått mycket värme och innerlighet från personal, trots all skyddsutrustning.

– Vi har haft tältet med covid-mottagningen utanför våra fönster, berättar Nicolaj. Det har kommit ambulans efter ambulans med helt inplastade patienter och som möts av rymdklädd personal. Det var en speciell känsla när de äntligen började plocka ner tältet.
Den pressen som personalen känt måste ha varit oerhörd. Det borde komma en reaktion efteråt hos alla de som har jobbat med det här. Och det finns en beredskap  i både region och sjukhuskyrkan över hela landet för att finnas till för personal, men det har inte kommit i den utsträckning som man trott. Inte än. När det gått upp för personal som arbetat med dessa patienter att man faktiskt klarat sig och överlevt. Det händer något med människor då.

– Det väcker existentiella frågor, menar Helena. Det skakar om. Att allt inte är självklart och att vi inte kan planera hela livet som vi är vana vid i vårt västerländska samhälle.

– Vi är beredda på att behovet av samtal kan öka under hösten, säger Lasse. Vi sitter på plan 13 vid ingång 47, men vi försöker röra oss på sjukhuset. Och rätt vad det är så får man ett jättefint samtal med någon.

Ett tag var det nästan kusligt tomt, men i juni började det röra sig mer folk på sjukhuset igen. Då kunde vi återigen ge musikstunder i entréerna. Musikens betydelse är enorm. I samråd med personal kan vi nu också spela på vissa avdelningar. Under hela den här tiden har sjukhusets Stilla rum stått öppet för bön.

Är man bara öppen och inte går för fort så kommer ofta de viktiga mötena. Vi drar fötterna efter oss lite, så att man ska hinna fånga oss för samtal. ■

Text och foto: Royne Mercurio (ur Liv & Längtan Nr 5 2020)


I Sjukhuskyrkan jobbar även Maria Nogenmyr och Bodil Söderberg.

Läs mer om Sjukhuskyrkan på linkopingssjukhuskyrka.se