Jag är priviligierad. Och de flesta av er som läser detta är också priviligierade. Jag har bostad, jobb, arbetskamrater, en familj, grannar, möjligheter. Och jag slipper mycket av den orättvisa som andra regelbundet möter på grund av sin hudfärg. Hur hade det varit om någon alltid frågade varifrån jag kommer? Om människor blev rädda för mig när de mötte mig på cykelbanan? Om jag blev misstänkt för att snatta när jag självscannar i affären? Hur hade det varit om människor ifrågasatte om jag verkligen kan mitt jobb eftersom jag har ”fel” hudfärg? Jag kan gå igenom livet utan att bli misstänkliggjord. Men för människor som inte ser ut eller heter som majoriteten är det tyvärr inte så. Jag tänker just nu på Black Lives Matters, och alla andra som kämpar för att behandlas rättvist.
Att värdera människor olika, utifrån hudfärg, folkgrupp, jobb, rikedom och social status, är något som kristna har fått brottas med i alla tider. När de första kristna kyrkorna startade för 2000 år sedan var det en blandning av olika hudfärger, folkgrupper, fria och slavar, rika och fattiga, och det ledde till stor osämja, eftersom de som tillhörde ”rätt” folkgrupp såg ner på dem som tillhörde ”fel”. Men alla har samma värde i Guds ögon, och vi uppmanas att vara en kyrka där människor är och behandlas lika:
Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. (Gal 3:28)
Wow! Vilken sammanhållning det skulle kunna ge en kyrka, en stad, ett land! Men tyvärr räcker inte fina ord, utan ord och handling måste höra ihop för att det ska bli verklighet. I de första kyrkorna uppmanades människorna att försöka förstå vilka de själva var, och att de inte var mer värda än de andra.
För mig, en vit man i Sverige, är det inte lätt att skriva om hur det är att ha annan hudfärg – jag har ingen personlig erfarenhet av det. Men jag, och du, kan inse hur privilegierade vi är i samhället. Sedan kan vi använda det här privilegiet för att försöka motverka fördomar och lyfta upp dem runt omkring oss som inte har givits samma möjligheter i samhället som vi. Vi behöver säga ifrån när vi hör någon säga rasistiska saker. Vi behöver förorda och anställa människor med annan hudfärg på våra arbetsplatser. Vi behöver börja prata med dem som vi möter och uppfattar som ”läskiga” på grund av deras hudfärg. För enbart på det sättet kommer vi att få se ett samhälle växa fram där alla på riktigt har samma värde och möjligheter.
/Samuel Folkesten, präst