Att ett barn kan bli en pajas när en nära anhörig har dött, börja sjunga glatt vid graven eller leka dödslekar på dagis, är helt normalt i deras sätt att hantera sorg och död. Precis som att sorgen över en närstående människa kan komma ut som en hjärtslitande utåtriktad sorg flera år senare när ett husdjur dör och barnet är i en annan mognadsfas. Oavsett vad som hänt och händer, så är det viktigt att låta barnen sörja, och förstå att deras sorg kan yttra sig annorlunda än för oss vuxna, och vara både djupare och längre.
- Barns sorg är randig – de går in och ut i den. Leken är läkande och hjälper dem i sorgen. Det är jobbigt att sörja, och det sliter. Men det är inte farligt, säger Anna Grenholm, präst i Svenska kyrkan i Boden.
Från Svenska kyrkan finns hon som en resurs både förebyggande i barngrupper, skolor med mera, och kan tas in som stöd när något akut har hänt i ett sorgehus eller en grupp där barn och ungdomar är berörda. I egenskap av bataljonspastor har hon mött tragiska händelser och hon har även lång erfarenhet från arbete i Sjukhuskyrkan i Sunderbyn.
Annas råd till vuxna runt barn och unga i sorg är, förutom att vara ärliga och öppna både med vad som har hänt och med sin egen och barnets sorg, också att svara på barnens frågor (inte på det de inte frågar) och att ta frågorna på allvar. Att få veta om mormor har en kudde i kistan, eller vem som har nyckeln när kistan är låst, kan vara väldigt viktiga frågor i barnens sorgeprocess. Att barnet strax efteråt glatt trallar och skrattar betyder inte att det inte har förstått allvaret eller inte bryr sig.
- Jag brukar alltid, där det är möjligt, uppmuntra till att låta barnen vara med vid sorg och död. All forskning visar att det är bättre ju mer ärlig närvaro och korrekt information barn får. Det är också viktigt med normalisering, den helar. Att få gå på ett barnkalas, eller ut och shoppa, kan vara det allra mest naturliga när en närstående har dött. Det blir en andningspaus för att fortsätta sorgearbetet, säger Anna.
Sorgen är viktig och måste få finnas. Anna beskriver sorgens uppgifter i fyra punkter:
- Att förstå och reda ut vad som har hänt.
- Att möta de tankar och känslor som sorgen skapar.
- Att bevara och hedra minnet av de liv som levts.
- Att lära sig att fortsätta leva och älska.
Våga prata med barnet om personen som dött, om roliga minnen. Och om barnet har förlorat en förälder, var inte rädd att berätta om du tycker barnet är lik personen i fråga, eller ”tänk din mamma älskade också den här pajen”, om det är så. Sådana kommentarer och bekräftelser kan betyda mycket mer än vuxna anar.
För barnen spelar åldern och mognadsfaser en viktig roll i hur deras sorg yttrar sig. Barns sorg är ofta både djupare och längre än vuxnas.
- Barnens sorgereaktioner liknar vuxnas, men det är en skillnad i tankesättet, menar Anna.
Barn under fem år förstår inte att döden är för alltid. Att säga att farfar som har dött sover kan därför i all välmening bli jättefel – vilket barn vågar sova då?
- Ljug aldrig om döden. För kan du ljuga om en så stor och viktig fråga i barnets liv, hur ska barnet kunna känna förtroende sen?
För små barn är kroppskontakt extra viktig under sorgen. Barn mellan fem och tio år börjar gradvis förstå att döden är oåterkallelig och att det innebär att livsfunktionerna upphör. Runt sju års ålder börjar barnet förstå att döden finns överallt och att den är oundviklig för alla. Tonåringar ska dessutom hantera sorgens alla faser och känslor tillsammans med allt annat som rör sig i deras utveckling. De kan både bli utåtagerande och kapsla in sin sorg.
- Barn kan reagera med ilska mot den som har dött, mot Gud, mot en förälder. De kan få ångest och depression och känna skuld, säger Anna.
Hon förklarar också att reaktionerna kan komma långt efter en händelse, och utlösas av något nytt som väcker känslorna från en gammal sorg som nu hanteras på ett nytt sätt.
- Döden kommer för oss alla och vi kan inte skydda våra barn mot verkligheten. Men vi kan stötta dem i den verkligheten och hjälpa dem, så att inte sorgen tar fel vändning. Och det är ingen prestigeförlust att ta hjälp utifrån, det är tvärtom bra, att sitta tillsammans med någon som även kan ge den vuxne stöd i att trösta barnet, säger Anna Grenholm.
Text och foto: Anna Bergström, nordskribenten@gmail.com