Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre”. Predikan av Gun-Marie Spett Lindgren. Dagens bön och textläsning av Ingrid Hammarberg. Musik av Maria Axell och kör av medarbetare i Umeå lands församling med gästspel av Kyrkoherde Lena Fagéus.
Dagens kollekt går till Act Svenska kyrkan och deras viktiga internationella arbete.
När världen drabbas av coronapandemi förvärrar det en redan svår situation för människor som lever i stor utsatthet. Tillsammans kan vi rädda liv på platser där handtvätt och social distansering överhuvudtaget inte är möjliga. Tillsammans sprider vi hopp!
Ge en gåva via Swish 9001223, Bankgiro 900-1223 eller Plusgiro 90 01 22-3
Välkomna till gudstjänst i Backens kyrka. I dag är det Sextonde söndagen efter trefaldighet och temat är Döden och livet.
Dagens bön och textläsning av Ingrid Hammarberg.
Vi får lyssna till, och sjunga med om vi vill i, Psalm 203, Fram skrider året, och psalm 297, Härlig är jorden. Du får även höra Postludium, Dubois: In Paradisium, spelad på orgel av Maria Axell.
Dagens evangelium är hämtad från Markusevangeliet kapitel 5, vers 35-43.
Medan han ännu talade kom det bud till synagogföreståndaren från hans hem: ”Din dotter är död. Du skall inte besvära Mästaren längre.” Men Jesus, som hörde deras ord, sade till föreståndaren: ”Var inte rädd, tro bara.” Sedan lät han ingen mer än Petrus och Jakob och hans bror Johannes följa med, och de gick hem till föreståndaren. Där såg han upprörda människor som grät och klagade högt. Han gick in till dem och sade: ”Varför ropar ni och gråter? Flickan är inte död, hon sover.” Då skrattade de åt honom.
Men han körde ut allesammans och tog med sig flickans far och mor och lärjungarna och gick in där hon låg. Så tog han barnets hand och sade: ”Talita koum!” (det betyder: Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!). Och genast reste sig flickan och gick omkring, hon var tolv år gammal. De blev utom sig av förvåning, men han förbjöd dem att låta någon veta vad som hade hänt. Sedan sade han åt dem att ge flickan något att äta.
Psaltaren
Psaltaren psalm 107, vers 18-22
De ville inte se åt någon föda och närmade sig dödens portar. Då ropade de till Herren i sin nöd, och han hjälpte dem ur deras trångmål. Han gav en befallning och botade dem och räddade dem från graven. De skall tacka Herren för hans godhet, hans underbara gärningar mot människor, de skall frambära tackoffer och berätta om hans verk med jubel.
Predikan - Döden och livet
Att vara nära döden avklarnar livet, plötsligt ser vi tydligt vad som är viktigt.
Vid livets absoluta gräns når vi inte längre varandra med orden,
eller med beröringen.
Skratten och sångerna är borta, men också lidandet och sorgerna.
Tankarna reser med själen bland de dunlätta snöflingorna som dansar utanför våra fönster, kanske är du där!
Eller fågeln som ser in på oss där vi sitter, kanske är du där.
Eller i tröjan som ännu bär lukterna av ett du.
Jesus låter oss ana något annat.
Jesu beröring och hans röst har ingen gräns vid döden.
Han tar den lilla flickans hand, och säger: Talita koum! Lilla flicka, jag säger dig, stig upp!
Vid korset ger han oss hoppet, det som säger att inget är förgäves,
Inget liv är bara slut.
Med sina utsträckta armar tar han in världen, oss, dig och mig, i sitt, allt är fullbordat. Korset som är förankrat i jorden i en uppåtrörelse mot Guds himmel.
I ett löfte om evigt liv, ett löfte om att när vi hör hans röst som säger stig upp, när han tar vår hand och för dig och mig, till livet tillsammans med honom.
Jesus ser på oss med allvar, ingen av oss är bara någon som går förbi, ett liv. Vi är det liv som Gud har skapat, format med sina händer, den som blåste sin ande i oss.
Gud är med oss i varje steg, efter varje andetag ger han oss ett nytt andetag, en vågrörelse, som en bön, det kan bli en bön, ett tack för livet.
Även när vi klagar och ropar som Job, göm oss i dödsriket, låt oss få stanna där tills allt är över.
Glöm mig, men bara för en tid, när det svåra pågår.
Om jag får mitt liv tillbaka, skulle jag uthärda.
Gud, du skulle ropa på mig, och jag skulle svara,
du skulle längta efter den du skapat.
Visst vill bli längtade efter, som Job, visst vill vi att Gud skulle ropa på oss.
Då skulle vi svara, ta förgängelsen i handen och gå med den, därför att vi vet att Gud ropar på oss.
Döden och livet i en evig symbios.
Alltets längtan i den tidiga våren, en längtan efter att spira och slå ut, brista ut i jubel över livet. Fåglarna som kommer tillbaka, plötsligt hörs de bekanta ljuden av storspoven och svalan.
Sommarens översvallande blomster, lukt av hav och tång, vågornas skvalpande vid älvstranden. Förgät mig ej, dessa så ljuvligt små blommor, som kanske påminner om en saknad.
Hösten och alla färgerna, Guds eget skafferi av bär och svamp i skogen. Vemodets längtan efter vila, att täcka marken med gulnande blad, livsnäringen för den kommande våren.
Så kommer stormarna och snön och bäddar in allt i en vit svepning, vi går till ro i våra hus med de tända ljusen och minnen av sand och doften av sol.
Det är ändå löftet om tidevarven som kommer och går, tonerna från himlen som ibland klingar till i våra bröst, som tröst om försoning, om att mötas igen, när vi inte längre ser allt som i en spegel.
Vänta och förtrösta i Jesu namn.
Amen