’’Många tänker att det är hög-
travande, obegripligt och djupt kristet i kyrkan hela tiden men kyrkan är så otroligt mycket mer.’'
– När jag bodde i Uppsala hade jag en präst i domkyrkan som jag brukade prata med i terapeutiskt syfte.
Många vänner tyckte det var chockerande men för mig var det ganska självklart. På samma sätt som att det inte är något konstigt att man har en terapeut man går till. Vad spelar det för roll om det är en själavårdande präst eller en terapeut du går till för att prata när det i det sammanhanget är du själv som är nyckelfiguren?
Sara Torgnysdotter bor med sin man och två barn i Adolf Fredriks församling sedan tolv år tillbaka. Hon arbetar som konsult i organisationsteoretiska frågor och kommunikation.
Sara besöker Högmässan ibland med sin granne Thomas och hon har varit på en hel del orgelkonserter genom åren eftersom hennes äldsta son fullkomligt älskade orgelmusik när han var liten
– När barnen var riktigt små gick vi ibland på babygudstjänsterna och de är ju helt magiska. Så mysigt med alla bebisar som kryper runt i koret!
Men Sara besöker helst kyrkan när den är tom.
– Jag trivs i tomma kyrkor, där kan jag samla tankarna. Det är det jag använder kyrkor mest till idag. Kyrkan ger mig frid och lugn. Jag jobbar mycket med digital utveckling och jag tycker att digitaliseringen i samhället har börjat handla väldigt mycket om yta väldigt snabbt. Jag tror att om det är någonting människor behöver nu så är det mindre ytlighet och mer eftertänksamhet och fördjupning.
Sara menar att det finns en tydlig trend i att människor t.ex. åker på re-
treat för att få lugn och ro.
– Men varför åka på retreat i Indien när man kan åka till t.ex. Södertälje?
Under Coronapandemin har det blivit uppenbart att man inte behöver åka så långt bort för att hitta det man behöver och det är positivt tycker jag.
Sara minns med särskild glädje sina barns dop i Adolf Fredriks kyrka. Annika, prästen, föreslog att de skulle döpas i dopfunten som är som en stor bad-
balja där barnet kan sitta naken i vattnet medan det blir döpt.
– det var jättemysigt och det skrattades mycket i kyrkan! Dopen blev något som alla som var med på minns väldigt väl och fortfarande pratar om för att de var så himla trevliga och ostela.
På frågan, vad skulle du vilja säga till de som är osäkra på om kyrkan är en plats för dem?, svarar hon,
– Släpp det där med boktrohet, Bibeln och psalmer. Många tänker att det är högtravande obegripligt och djupt kristet i kyrkan hela tiden men kyrkan är så otroligt mycket mer. Det är öppen förskola, konserter, föreläsningar, samtalsgrupper osv.
Sara ser också att det finns mycket okunskap kring t.ex. kyrkans lokala
sociala engagemang.
– När kyrkoherde Annika Millde
berättade för en samling föräldrar på ett evenemang om församlingens
arbete kring barn som har det ekonomiskt svårt i Vasastan blev många förvånade, för de hade ingen aning!
Kyrkan är så mycket mer än kyrkorummet och man behöver inte vara djupt troende för att kunna stötta på olika sätt, man stöttar genom att bara vara medlem, menar Sara.
– När Coronapandemin bröt ut fick jag loss tid, tid som jag gärna lägger på att hjälpa de som hjälper andra så jag erbjöd min hjälp om församlingen hade extra behov.
Kyrkan har ju alltid funnits för mig och kan jag vara till nytta är det självklart för mig att ställa upp i den mån jag kan.
Jag känner verkligen en stor samhörighet med min församling trots att jag inte är superaktiv. Det känns också härligt att jag känner kyrkoherde
Annika trots att vi inte har någon mer koppling än att hon döpt mina barn.
Hon är så mycket här runtikring, jag träffar henne lite överallt och jag tycker att hon verkligen håller liv i församlingen!
Text och intervju / Anna Johanna Blom