Dödens traditioner och ceremonier

HINDUISM. Runt en döende samlas människor som stänker heligt vatten på kroppen, täcker den med blommor, målar hinduernas heliga tec­ken i pannan och reciterar mantran.
Hare Krishna. Krishna. Krishna. Hare. Hare. En hindu är i färd med att lämna jordelivet.
– Det är viktigt att hospiceteamet vet om och tillåter att anhöriga sjunger och utför mantran vid sängen. Hörseln är det sinne som fungerar längst och mantran ska hjälpa den döde att tänka på Gud trots smärtor och komplikationer i döds­ögonblicket, säger Kamala Priya från Krishnarörelsen, en gren av hinduismen.
Själen, det eviga jaget, är odödlig. Kroppen är en tillfällig boning. När den blir gammal och dör, föds man på nytt i en ny kropp.
– Liksom en människa sätter på sig nya kläder tar också jag på mig en annan kropp och överger den gamla, citerar Kama­la Priya ur hinduernas heliga bok Bhagavad-Gita.
När människan är död tvättas kroppen, dekoreras på nytt och kremeras. Det ska helst ske samma dag, annars inom tre dagar.
Den nivå som människan uppnått vid dödsögonblicket genom sina handlingar och önskningar i livet, styr vad man föds till i nästa liv.
Målet är att bryta sig ur detta ständiga kretslopp, och uppgå i den andliga sfären genom moksha, befrielsen från återfödandet. Det gör man genom att minnas Gud i dödsögonblicket. Det är det som mantran och sång ska hjälpa den döende att uppnå.
När en själ når moksha hämtas den till Guds boning, till den andliga världen.
Askan efter den döde ska spridas i hin­duernas heliga flod, Ganges. Olika länder har olika regler för hur man får göra med askan efter avlidna.
I Sverige kan man på religiösa grunder söka tillstånd för att föra ut aska ur landet och gravsätta den rituellt.
 

ISLAM. Döden är en dörr. En dörr som tar dig vidare till det riktiga eviga livet där du belönas efter det sätt som du har levt.
I Koranen handlar lika många verser om döden som om livet.
– Vi är på tillfällig resa i detta liv. Det är en prövning vi går igenom, för att han som har skapat oss ska sätta oss på prov. Och vi är enbart skapade för att vi ska dyr­ka Gud, säger Rauf Ahmadi som är ordförande i Islamiska kulturföreningen i Karlstad.
På Ruds kyrkogård i Karlstad finns en mus­limsk begravningsplats. Där grävs gravarna så att den dödes ansikte vänder mot Mecka.
– Det är dit vi riktar oss när vi ber, så  när det går så är det bra, säger Rauf Ah­madi.
Många regler som följs strikt i hemländerna måste tänjas på i Sverige. Som kravet att den döde ska begravas inom 24 timmar. Eller att kroppen inte ska begra­vas i en kista utan bara insvept i två tyger.
Karlstads muslimer begraver sina döda så snabbt det går och i enkla kistor.
– Inför döden är vi lika, där ska inte synas vem som var fattig eller rik. Det är ett slöseri att lägga pengar på en dyr kista när de pengarna kan användas till de fattiga, säger Rauf Ahmadi.
Många drag är gemensamma med andra religioner. Som i bud­dism och hinduism samlas man vid den döende och kan med böner bidra till en bättre tillvaro i nästa liv efter döden.
Som i judendomen betonas det enkla i svepning och kista och att särskilt utvalda personer står för tvagningen av den dödes kropp.
Ett annat gemensamt drag är pragmatismen. Kan man så följer man reglerna om tidpunkt, kroppens riktning och kista. Kan man inte det, om det finns hinder av olika slag, så får man göra det så bra det går.

JUDENDOM. Livet är det viktigaste. Respekt för den döde och stöd till de efterlevande står i centrum när livet nått sitt slut.
Jesper Svartvik är präst i Svenska kyrkan och har i tio år undervisat om judendomen för svenska och internationella studenter i Jerusalem.
– I Sverige i dag skjuter vi på begravningen för att alla ska kunna vara med. Så gör man inte i judendomen, säger han.
Begravningen ska ske så snart som möj­ligt. Det finns två orsaker till det. Den första är att hedra den döde. Den andra att trösta de efterlevande, vars sorgeprocess kan påbörjas först när begravningen skett.
En stor del av omsorgen gäller just de efterlevande.
De första sju dagarna, shiva, ska de sör­jande inte själva behöva göra något annat än att sörja. Släkt, vänner och arbetskamrater kommer hem och lagar mat, städar, tvättar, ber och minns den döde.
De första trettio dagarna, shloshim, är sörjandet mindre djupt men pågår fram till årsdagen, jahrzeit. I ytterligare elva månader läses en särskild bön, kaddish. Kroppen tvättas av församlingen, sveps och läggs i en enkel kista som inte ska innehålla metall, bara trä. De närmast sörjande gör ofta en reva i sina kläder, som ett tec­ken på sorg.
Den döde ska enligt traditionen begravas med fötterna mot Jerusalem för att lätt kunna resa sig när Messias kommer åter till den heliga staden.
Men i Sverige praktiseras inte alltid den traditionen. Judendomen har fokus på här och nu och tron på ett liv efter döden är inte alltid särskilt framträdande, säger Jesper Svartvik.
– Livet är en gåva från Gud och det har en bortre gräns.

BUDDISM. En buddist kan ge bort sina reli­gi­ösa meriter till en nyss avliden anhörig, för att han eller hon ska återfödas till ett så bra nästa liv som möjligt.
Precis som hinduer tror buddister på återfödelse. Men vad som föds på nytt är inte så lätt att svara på. Enligt buddismen finns ingen bestående själ. Istället är det människans karma, alltså summan av individens alla handlingar, ord och tankar, som påverkar återfödelsen och bestämmer nästa liv.
Det vanligaste är att den döda kroppen kremeras. Urnan kan begravas eller placeras i ett kolumbarium, som är en byggnad eller vägg ovan jord.
Att bryta återfödandets lidande är att uppnå nirvana, det slutliga målet, och det kan ske om man lever livet rätt på ett antal punkter.
Precis som inom hinduismen är själva döds­ögon­blicket viktigt, säger Katarina Plank som är docent i religionsvetenskap vid Karlstads universitet och har forskat på buddismen. En god vän till henne fick inför en hjärnoperation besök av en buddistisk munk vid sjukhussängen. Munken skulle hjälpa honom inför operationen. Den sjuke fick inte önska sig att ingreppet skulle gå bra för egen del. Det vore ego­istiskt. Men det gick bra att önska sig en lyckad ope­ration för att kunna ägna resten av sitt liv åt and­lig verksamhet.
Vännen klarade operationen och är i dag buddis­tisk munk. Nu försöker han hjälpa döende människor till ett bra nästa liv. Som sådan kan han också dedicera värdet av sin religiösa gärning till en annan människa. Många unga munkar ber att deras mamma ska få tillgodoräkna sig deras tid som munk.
– Att undvika återfödelse är inte lika viktigt för bud­dister som för hinduer. De flesta buddister önskar sig snarare att återfödas till ett gott nästa liv, säger Katarina Plank.

KRISTENDOM. Hoppet om ett liv efter döden hjälper oss att leva här och nu. Men något löfte om evigt liv ger inte traditionell kristendom.
Inger Brandel är kyrkoherde emerita och har förrättat begravningar sedan 1991. När hon började var jordbegravningar vanliga. De sörjande var med vid graven när kistan sänktes ner.
– I dag är det jättesällan jag har en jordbegravning.
Förändringen har gått snabbt. Först lämnades kistan kvar på plankor ovanför graven. Sen togs avskedet inne i kyrkan och kistan sänktes efteråt och nu är kremering vanligast.
– I dag är det inte ovanligt med akt över urna. Kroppen är redan kremerad och de sörjande är med när urnan sänks i asklunden.
Ändå läser Inger Brandel samma överlåtelse som förr.
– Jag vill ha med de orden. Jag vill skicka tillbaka dem till Gud med orden: ”Vi överlämnar NN i dina händer. Av jord är du kommen, jord ska du åter bli”.
Överlåtelsen har med evigheten att göra, tron på ett liv efter döden. Förr predikade kyrkan om himmel och helvete, men det tolkar Inger Brandel som maktens vilja att styra och kuva. Nu tror de flesta hon samtalar med inför begravningar att själen på något sätt går vidare efter döden.
– Nästan ingen tror att allt bara tar slut, men det finns sällan något gudsbegrepp. Själen bara är där nånstans.
Många förväntar sig att träffa den döde igen efter döden. Så Inger Brandel brukar läsa en egen text om den dubbla evigheten. Om kroppen som är en del av skapelsen där varje molekyl, varje partikel, kommer att finna en ny roll och kanske susa i träden en dag. Och om själen, som är en del av en andlig, him­melsk evighet, vars framtid hon helt lämnar i Guds händer.

Text: Börge Nilsson/Textra