Ett år efter resans slut har jag sålt bostadsrätten, gett djuren nya hem och avslutat en längre kärleksrelation. Ibland startar en cykelresa som ett äventyr och slutar med omvälvande livsförändringar. Kanske behövs ibland en yttre resa för att en inre ska få chans att börja.
När man tar ett litet steg utanför normen, som att bo i tält och cykla sig fram, blir det lättare att ta ytterligare ett steg, och sen ett till. Det finns så många sätt att leva på, både under en nioveckors- period och resten av livet.
Stella, Andreas och Sofia bodde på Lofoten och lekte över hela byn. De verkade leva så fritt. Jag frågade om jag fick ta en gruppbild och de tre ställde upp sig utan att jag sagt ett ord om hur. Den här bilden kommer alltid finnas kvar i mig.
I efterhand ser jag tydligare vad syftet med resan var: Att uppleva, röra mig fysiskt, men också att sörja min kärleksrelation. Det startade i kroppen, när den fick bli trött och skumpa fram på grusvägar kom gråten. Jag förstod ingenting, kroppen var långt före vad hjärnan hunnit med.
Jag träffade cyklisten Louis från Frankrike på vägen. Han hade startat sin långa resa till Nordkap två gånger, fick avbryta första gången för att flickvännen sedan tio år gjorde slut. Han cyklade utan musik, ljudböcker eller podcast för att inte täcka över känslorna som behövde komma ut.
