Hon hade lagt märke till att olika familjer hanterar sorg på väldigt olika sätt. Vissa pratar levande om de döda, som om de finns där och deltar i nuet. Andra är helt tysta. De döda försvinner ur samtalet. Kanske döljs ett trauma, kanske finns det inga ord för situationen, eller ingen berättartradition. Annika ville veta.
Genom att studera andras dödsforskning utomlands och bedriva sin egen här hemma har kunskapen djupnat.
– Relationer som funnits under många år, där människor delat tankar och upplevelser, tar inte slut med döden. Inte för den som lever.
Kontakten fortgår i en annan form, men vi saknar språk för att prata om det. Kanske också mod.
– Och uppmuntran från andra att berätta, menar hon.
Genom att djupintervjua personer som mist en nära anhörig – förälder, partner, vän – har Annika fått ta del av människors innersta tankar. Hon är nästan förvånad över hur lätt det gått, hur många som uppriktigt vill prata om sorg och död.
– Det har varit helt fantastiskt. Främmande människor har öppnat sig och jag har fått ta del av otroliga berättelser.
SORG ÄR EN KOMPLEX upplevelse och innehåller många olika känslor.
– Vi är mest vana vid att prata om det ledsna, och att hedra de döda, trots att där kan finns så många olika känslor – lättnad, besvikelse, svartsjuka, ilska. Jag tycker att vi förenklar begreppet sorg, säger hon.
Det finns normer för hur sorgen ska se ut. I en tid då det går att lyckas inom i stort sett alla områden möter Annika drag av ”den förväntade och den lyckade sorgen”. Att sörja på olika sätt är accepterat, men bara inom vissa gränser. Sorg ska ta slut, avsked sker vid begravningen och sen börjar vägen mot det nya normala. Den kan vara olika lång men att ta sig vidare är det förväntade. Uttrycket att gå vidare tycker hon är lite lustigt:
– Det gör vi ju varje dag men vad är det man menar att vi ska gå vidare ifrån?
Den döde. Finns det inte en förväntan om att den anhörige ska släppa taget och sluta vara ledsen?
– Ibland kanske, men ofta tror jag att det handlar om bristen på bra uttryck. Det är nog inte många som på allvar tänker att personen i fråga ska ”glömma” den som dött. Men jag tror att uttrycket kan tysta människor som har behov av att prata. Och att människor kan tysta sig själva genom att tänka på det här sättet. Annika tycker att frågan snarare skulle formuleras: ”Hur går vi vidare tillsammans, hur kan människor fortsätta att leva med den som inte är fysiskt närvarande”.
– Det är ett lite annorlunda sätt att tänka. Men hur ska en människa kunna fläta sig lös från en nära relation?
Hon svarar på sin egen fråga:
– Det går inte. Tanken är väldigt orealistisk.
Annika beskriver ”en officiell nivå” av sorg där döden är tabu och där livet går vidare. Men sen finns det också ”en praktisk nivå”.
– Och där pågår allt möjligt, vet hon.
Som att vi ”pratar” med de döda och ”möter” dem i diverse skepnader. ”Min pappa är en nässelfjäril, mamma en ekorre, min man en regnbåge” ... känslan av närvaro tar sig olika uttryck. Annika är van vid den sortens bekännelser i sina samtal.
– Det är ju bara fint och en klokhet i mina ögon. Fast personen är död finns en stark känsla av närvaro. Människor hämtar styrka både från och med sina döda.
– Beroende på relation då, tillägger hon.
De som har det jobbigt med sina närstående får inte glömmas bort. Att låta besvärliga relationer hamna i bakgrunden när personen dör kan kännas skönt.
FÅ AV DE SOM DELTOG i Annikas studie trodde på en själ, däremot pratar nästan alla om just närvaro. ”Det känns men jag tror inte på det”, som en av de intervjuade uttryckte det. Vetskapen om att personen är borta gör att många drar sig för att berätta om känslan. Rädslan för att verka konstig, flummig eller religiös hämmar.
Andra saker som folk ägnar sig åt utan att prata så mycket om det är till exempel att ha kvar personers dofter och kläder. Eller att välja mat och musik efter vad den bortgångne tyckte om. Det gör att kontakten fortsätter, fast i en annan form.– Människors praktiska handlingar borde vara den officiella nivån. Det vi pratar om. Men så är det oftast inte.
Annika tror att människor skulle må bra av att våga öppna sig lite mer. Många vill men vissa frågor stryper samtalet. Ålder är en sådan. Att fråga hur gammal den som dött var, avråder hon bestämt från. Som om personens ålder skulle påverka graden av sorg. Istället signalerar det bara att ”det här är inget att prata om”. – Ställ andra frågor. Fråga öppnare, råder Annika.
Till exempel ”Var ni nära?” eller ”Hur dog hen?” Det signalerar istället intresse och orädsla.
– När vi pratar om den som är död berättar vi också om oss själva. Den egna historien är så sammanflätad med den döde.
Text: HELENA SÖDERQVIST