Idag handlar det om något som är jätteviktigt för kyrkan! Något som alltid varit viktigt. Kyrkans enhet. Genom hela sin livstid har kyrkan kämpat för att bevara enheten. Och när vi med tiden ändå blivit uppdelade i olika samfund och kyrkor, så fortsätter vi kampen för att på något vis nå enhet igen. Ekumenik brukar vi kalla det när vi arbetar för gemenskap över gränserna mellan olika kristna samfund och kyrkor i olika länder. Och att kyrkan ska vara en är så viktig att det finns ekumeniska grupper, vi ordnar ekumeniska konferenser, när vi ska göra saker i vår egen kyrka så funderar vi på hur det kommer att påverka ekumeniska relationer. Vi kämpar för att nå enhet.
Och ibland kan jag tänka; vad håller vi på med egentligen? Vi jobbar och kämpar för att nå enhet. Och visst kräver det arbete och ansträngningar att leva i gemenskap med andra människor. Men jag undrar om inte enheten i Kristus, istället för att vara något vi först och främst ska behöva kämpa för, – snarare är något vi får vila i. När jag har funderat på det här, så är det två saker som slagit mig.
Det första är att enheten – den finns ju redan. Vi är skapade till en enda mänsklighet, en enda gemenskap. Den enheten får vi som en gåva, och den är en förutsättning för hela våra liv. Alla vi människor hör ihop med varandra och med Gud. Vi är var och en del av en större gemenskap. Det är ingenting som vi själva kan uppnå, och det är ingenting som vi kan avsäga oss, eller tacka nej till. Oavsett om vi vill eller inte är vi skapade till en gemenskap.
Vi är olika människor – men vi har också mycket gemensamt. Vi delar många livsvillkor, vi har förmågan att känna glädje och smärta, vi är alla beroende av andra för att överleva, våra liv är fantastiska på vissa sätt, och otillräckliga på andra. Vi är olika – men också mycket lika. Och det är en tillgång för oss i våra liv. Det gör att vi aldrig är helt ensamma. Till viss del kan vi vara ensamma, allt kan vi kanske inte dela med varandra – men det finns alltid delar av våra liv som vi delar med andra. Vi är ett med varandra och ett med Gud – och så är det bara.
Det andra som slår mig om enheten i Kristus, eller enheten i Gud, är att det är i enhet som Gud vill att vi ska få leva. Gud vill att vi ska få leva som en mänsklighet, i gemenskap med varandra på det stora planet, och på det lilla planet, med familj och vänner och grannar. Men också på det inre planet. Gud vill att varje människa ska få känna sig hel, som en enhet, i ett enda stycke. Vi läste Amos ord om hur Gud vill mura igen rämnor och resa upp det som rasat och plantera oss stadigt i vår egen mark. Jag tror att ett av de livsvillkor vi delar, som på något vis hör till människans lott, är en viss splittring och trasighet. I det här livet kan vi nog aldrig helt komma ifrån den, men jag tror att den kan kännas större eller mindre. Händelser i våra liv trasar sönder oss – sorger, smärta, sjukdom, ensamhet, osäkerhet. Idag berättar Gud, att Gud vill hela. Gud vill att vi ska få möta det som murar igen rämnor och reser upp – glädje, gemenskap, ömhet, omsorg. Allt detta kommer att bli vårt en dag när vi till slut återgår i en gemenskap med Gud som är total, en som vi inte kan känna helt och hela tiden i detta liv.
Men redan nu vilar vi varje stund i Guds omsorg, och Gud omsluter hela oss, i Guds ögon är vi hela, försonade i oss själva. Och tills den dagen kommer då också vi kan känna den totala helheten får vi ge och ta emot läkedom och helande till och från varandra.
Jag tror att enheten inom oss, och enheten mellan oss hänger ihop. För ju mer jag kan känna mig hel och rotad i min egen mark. Desto tryggare blir jag. Och ju mer jag kan känna mig trygg – desto lättare får jag att släppa in andra i min närhet. Både så att jag verkligen kan ta emot allt som andra har att ge, och så att jag kan ge av mig själv och våga låta alla vara med i gemenskapen. Är jag trygg behöver jag inte vara rädd för det som verkar främmande och olikt, utan kan se det som förenar oss.
Visst får vi får arbeta för att leva i gemenskap och enhet med varandra. Det är en utmaning att verkligen se både mig själv och varendaste en av alla de människor jag möter som en viktig byggsten i vår gemenskap. Det är en utmaning att överbrygga klyftor, att kunna se det som förenar oss mer än det som skiljer oss åt. Och det är en utmaning att skapa en gemenskap där alla känner att vi passar in.
Men jag tror inte att enheten egentligen är något som försvårar våra liv, utan en tillgång för oss. En tillgång som vi först och främst får komma ihåg att vila i. Enheten finns redan. Var och en av oss är i Guds ögon en hel, försonad byggsten i den gemenskap som är mänskligheten. Vi passar in. Och i den tryggheten och den enheten får vi vila tillsammans och finnas till för varandra.
Linda Isberg/Präst
Söndagens texter:
Amos 9:11-15
Den dagen skall jag resa upp Davids förfallna hydda, mura igen rämnorna och resa upp det som rasat, bygga upp den som i forna dagar, så att de kan lägga under sig vad som är kvar av Edom och alla de folk över vilka mitt namn har utropats, säger Herren, som utför detta. Ja, den tid kommer, säger Herren, då plöjaren följer tätt efter den som skördar och vintramparen tätt efter den som sår, då bergen dryper av druvsaft och alla höjder flödar över. Då skall jag vända ödet för mitt folk Israel. De skall bygga upp förstörda städer och bo i dem, plantera vingårdar och själva dricka vinet, anlägga trädgårdar och äta deras frukt. Jag skall plantera dem i deras egen mark, och de skall aldrig mera ryckas upp ur den mark som jag har gett dem, säger Herren, din Gud.
Joh 17:18-23
Jesus sade: Liksom du har sänt mig till världen, har jag sänt dem till världen, och för deras skull helgar jag mig till ett offer, för att också de skall helgas genom sanningen. Men inte bara för dem ber jag utan också för alla som genom deras ord tror på mig. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig. Den härlighet som du har gett mig har jag gett dem för att de skall bli ett och för att liksom vi är ett, jag i dem och du i mig, de skall fullkomnas och bli ett. Då skall världen förstå att du har sänt mig och älskat dem så som du har älskat mig.