Foto: Anders Nicander

Stumma änglar som tröstar

Nyhet Publicerad Ändrad

De är stumma, odugliga, vanmäktiga. Men tröstänglarnas begränsning är också deras storhet. I en ny bok förmedlar Susanne Dahl och Kent Wisti erfarenheter av tröstänglar.

(Ur Spira nr 2 2020)

I Kyrkan på Campus lokaler möter jag studentprästen Susanne Dahl och via en datorskärm också prästen, satirikern och konstnären Kent Wisti. Det är deras första intervju om boken om tröstänglar, men det är inte första gången de arbetar tillsammans. Susanne medverkade i katalogen till Kents utställning Kyss – en meditation i ord och bild över Höga visan. I nya boken Vem såg mig då? vill de förmedla erfarenheter av tröstänglar.

Vad är tröstänglar?

Kent: En poetisk gestaltning av att vi människor är varandras och kanske Guds vittnen i världen. Änglarna ger tröst som inte handlar om att ställa allt till rätta, utan om en erfarenhet av att inte vara ensam.
Susanne: De handlar mer om en aning än en vetskap. Jag relaterar till erfarenheten av det mellanmänskliga, en människa som inte är medveten om vad den betyder för mig, som i ögonblicket ser och berör mig.

Hur skiljer de sig från skyddsänglar?

Kent: Om vi lämnar poesins och konstens form har människor också en tro på verkliga väsen, skyddsänglar, som griper in och beskyddar. Ur det perspektivet är tröstänglar odugliga och ser bara på.
Susanne: Skyddsänglar är lite godtyckliga, de finns inte alltid där. Vi vill spegla erfarenheten av att vara skyddslös, men inte övergiven.

Har ni själva erfarenheter av tröstänglar?

Foto: Kent Wisti konstnär

Susanne: Ja, jag kommer tillbaka till det mellanmänskliga. Möten där det funnits igenkänning och spegling. Möten när livet får vara som det är, när jag sätter ord på smärtan och svårigheterna utan att mötas av svar. I många av livets utsatta stunder finns det inga svar, att i det läget komma med ”det ordnar sig” är att överge den andra personen. Det finns en frestelse i att alltför fort hoppa till hoppet, men paradoxalt nog kan något födas när jag förmår att inte fly.

Ni skriver att tröstänglar är bärare av Guds vanmakt. Hur tänker ni då?

Kent: Tanken på Guds allsmäktighet är en sak som ställer till det i tron. Men ordet som översätts med allsmäktig i Bibeln kan också översättas med ”den som segrar i slutändan”. Det plockar ur en hel massa stenar som skavt i skorna. Det handlar om återställelse, även om allt just nu är för jävligt. Att tala om ”Gud moder vanmäktig” i stället för ”Gud fader allsmäktig” ger en större närvaro.
Vanmakt är så oerhört centralt i kristendomen – långfredagen och korset där Gud själv i ångest skriker ut sin gudsövergivenhet. Gud delar erfarenheten av gudsövergivenhet med människan.

Jag kommer att tänka på tavlan ”Sårad ängel” och filmen ”Himmel över Berlin”. Varifrån kommer er inspiration?

Kent: För mig var det i en utsatt situation i livet, när inget kunde lyfta bort smärtan. Då kunde jag förnimma en närvaro, som inte förändrade något, men som var där. Min tanke gick just till Himmel över Berlin. Jag sökte ett poetiskt språk för att beskriva närvaron, som inte var en varm, omslutande gudshand, utan en försiktig ängel i ett hörn.

Hur fångas tröstänglar i ord och bild?

Susanne: De går inte att fånga! Det enda sättet har varit att bottna i mina och andras erfarenheter av att vara i ett utsatt läge. Jag har försökt förmå mig att vara kvar i den situationen. Ibland finns en liten öppning i texten, utan att det för den skull avges några löften. Erfarenheter av sorg, förlust och smärta är väldigt fysiska och jag har försökt beskriva konkret hur det är att leva med förlust i vardagen, att stå med tårar på Ica. Det blir som en parallell tillvaro – samtidigt som livet pågår har jag gått sönder och där ligger en existentiell ensamhet. Men ändå är det någon som ser mig.
Kent: Det är som i allt konstnärligt skapande – när jag försöker blir det fel. Det gäller att ha tillit i arbetet och lämna tolkningsföreträdet till betraktaren.

Finns det tröstänglar i Bibeln?

Susanne: Jag tänker på Jesus i Getsemane när han är ensam i sin ångest, vännerna finns där, men de somnar gång på gång. Kanske finns det passager i livet som jag måste ta mig igenom ensam, med sovande vänner runtomkring? Kan det finnas en tröst också i en sovande vän?
Kent: Predikaren är en kärv men tröstande bok, som handlar om att gilla läget och att det i slutändan blir gott. Samma tankar finns i Psaltaren, Bibelns egen blueslyrik.
Jag tänker också på en vacker passage i Jobs bok, där hans vänner sitter med honom och tiger i tre dagar. När de sedan börjar tala kallar Job dem för ”usla tröstare”. I arbetet med boken har vi velat dröja oss kvar i de där tre dagarna.

Vilken tanke har ni med boken?

Susanne: Tröst är så mångdimensionellt, subjektivt och individuellt, så det känns förmätet att säga att boken ska ge tröst. Det som händer det händer. Vi vill att boken ska vara någon som stannar en stund, i det mest utsatta läget, utan att väja.
Kent: När någon söker efter en bok att ge till en person som drabbats av förlust finns det i dag två typer – citatböcker om att ”allt ordnar sig” och tyngre livsbetraktelser. Vi ville göra något annat, som är vackert och lätt att ta med sig i ett möte. Kanske tillsammans med en lasagne.

Text: Helena Andersson Holmqvist

Jag kan inte se, och ditt ansikte lyser över mig. Jag kan inte tro, och du välsignar mig.

Susanne Dahl

vem såg mig då?

Cyklande över torget
på väg mot affären för att handla det dagliga
Mjölk bröd kaffe
En gråt som inte gick att dölja
Och hur jag fortsatte cykla

Vem såg mig då?

 

Morgonen efter
Sömnlösa lakan, skrynklade och trötta
När varje andetag var något jag valde
att hålla mig vid liv
Ett andetag ett ögonblick i sänder

Vem såg mig då?

 

Hur jag stod ensam vid vattnet
kvällen innan den första julen
De svarta isfläckarna under mina fötter
Hur jag lutade mig mot broräcket
Ett sorterande i minnen och glömska

Vem såg mig då?

 

Ensamheten en fredag kväll
då de andra drog upp vindbryggan
Stängde portarna till sina fästningar
Slöt sig i fredagsmys
med händerna djupt ner i dillchipsen

Vem såg mig då?

 

De rolösa nätterna
Hur jag trampade upp säkra stigar
Mellan rummen
Sängen hallen köket
Och hur vilse jag gick gång på gång

Vem såg mig då?

 

(Susanne Dahl)

Utställning och tröstekvällar

Förlust och sorg i samtal med en aktuell författare 

Tre söndagar kl 18.00 i Ålidhemskyrkan. 

Hämta din gratis-biljett på Akademibokhandeln Åkerbloms. Max 2 biljetter per person och kväll.

 

25 OKTOBER: Tröstens hängbro – om liv, tro och konst

Anna Takanen, skådespelare, regissör och författare i samtal med Lars Segerstedt, präst och bildkonstnär

 

1 NOVEMBER: Det som ger hoppet liv

Lars Björklund, präst och författare i samtal med Åsa Bergius, studentpedagog

 

8 NOVEMBER: Vem såg mig då – om tröst och vanmakt

Kent Wisti, präst, bildkonstnär och författare och Susanne Dahl, studentpräst i samtal med Ingrid Holmström Pavval, församlingsherde

 

Utställning

25 oktober–8 november visas bilder och texter ur boken Vem såg mig då i Ålidhemskyrkan. 

Fler artiklar ur Spira

Expeditionen flyttar till nybygge i norr

Publicerad:

Utbyggnaden av personalrum och kontor på Norra kyrkogården är klar.

Volontär håller kafé öppet

Publicerad:

Kommer du förbi Kafé Nyfiket på Ålidhemskyrkan en tisdag är chansen stor att du träffar Sami Viitala.

”Jag har stort behov av att få leka”

Publicerad:

En frisbee blev oväntat viktig under Christer Rosenqvists fyra månader på ett franskt kloster. Nu är han tillbaka som pedagog i Mariakyrkan, där han fortsätter utforska lek och andlighet.

Sydde egen urna av sparade tyger

Publicerad:

Ingrid Högberg har sytt urnan till sin begravning av tygbitar från olika delar av sitt liv. Bland lapparna finns en 70-talskjol, sonens randiga barnskjorta och en gammal duk.

Säkrare sätt att sänka ned kistor

Publicerad:

Kistsänkningar för hand är riskabla för kyrkogårdsarbetare. Det är en anledning till att de infört en ny gravsättningsmetod, granskad och godkänd av kyrkogårdsutskottet i Umeå.