Medmänniskan

13:e söndagen efter Trefaldighet
Jesus ger oss idag, som många gånger, ett lätt och samtidigt vansinnigt svårt bud, det vi brukar kalla den gyllene regeln. Lätt därför att det är kort, det är enkelt att komma ihåg, det är ingen snårskog av krångliga regler. ”Allt vad ni vill att människor ska göra för er, det skall ni också göra för dem.” Punkt slut. Enklare kan det knappast bli.
Ändå är det oändligt svårt, därför att det ställer så stora krav på oss. Det är ett bud som inte ger oss några undanflykter, eller några kryphål i vårt ansvarsområde. Alla människor är vårt ansvar, vi har ansvar för varandra. Om jag önskar att människor ska behandla mig på ett visst sätt – ja då är det också min uppgift att behandla andra på ett visst sätt.
Ännu svårare kanske det är att veta vad det här budet faktiskt innebär i praktiken. Det ställer stora krav på lyssnande och inkännande och behovsprövning. Jag kan inte bara läsa det bokstavligt, rätt av, att jag ska göra för andra vad jag vill att de ska göra för mig. Det kan ju inte betyda att om jag vill ha en viss bok i julklapp så ska jag ge alla omkring mig just den boken. Eller om jag vill ha kul och skratta så ska jag börja skämta med alla jag möter. Eller om jag vill gå på bio så ska jag skicka biobiljetter till höger och vänster. Det fattar vi ju, att det här budet tolkat bokstavligt blir absurt, ibland till och med raka motsatsen till vad som måste ha varit meningen med det.
Det är därför jag tycker att det handlar så mycket om behovsprövning. Vad är det jag behöver? Och vad är det människor jag möter behöver? Och hur får jag reda på det?
Det här budet uppmuntrar oss till kontakt. Det finns inget sätt för mig att ens försöka följa det här budet om jag inte börjar se människor runt omkring mig. Börjar lyssna, använder mina egna erfarenheter för att sätta mig in i andras situation och känslor. Och det är, precis som jag sa, något av det svåraste vi kan tänka oss.
Så svårt att jag kan fundera lite på hur Gud egentligen tänker. För det här handlar om ett absolut ansvar – vi har ansvar för varandra, för att behandla varandra så att alla kan bli behandlade som man skulle önska. Ett alldeles för stort ansvar att lägga på oss, otillräckliga människor. Ändå gör Gud det. Så stor är Guds tro på oss, Guds tillit till oss. Och jag tror att det är vårt bästa redskap i vår strävan att leva efter den här gyllene regeln.
Gud älskar oss och litar på oss. Inte så att Gud förväntar sig att vi ska klara av det här perfekt och felfritt. Det kan ingen. Och jag undrar hur mycket nytta man egentligen skulle vara för någon om man var perfekt och felfri. Jag tror nämligen att det är våra brister och vår otillräcklighet och våra sorger och våra smärtor som kan hjälpa oss att känna med andra människor i smärta. Liksom det är våra ögonblick av lycka och glädje som hjälper oss att glädjas med varandra.
Jag tror inte att ”perfekt” existerar i Guds ögon. Gud är försoning. Våra svaga och våra starka sidor ryms i Guds kärlek, allt får finnas och bli försonat i oss. Och på det sättet får vi bli hela – inte perfekta, utan hela.
Och det tror jag är ett grundläggande mänskligt behov. Precis hur behovet ser ut för varje människa i varje ögonblick är olika. Om det jag behöver är mat för att överleva, en kram, någon som lyssnar, någon som delar min glädje – så tror jag att allt hänger ihop med behovet att känna sig hel. Och det är helhet Gud vill för oss. Gud ser vårt behov, och jag tror att Gud sänder människor i vår väg för att vi ska kunna hjälpa varandra till just helhet.
Den helhet som jag önskar få känna, den får jag söka i gemenskap med andra. Jag får göra allt jag kan för att hjälpa människor omkring mig att känna den, och jag får ta emot den kärlek som kommer till mig från andra. Så får vi söka helhet - med våra egna känslor och tankar och erfarenheter som redskap, omslutna av Guds kärlek och tillit.
/Linda Isberg, präst
Text: Matteusevangeliet 7:12
Jesus sade: ”Allt vad ni vill att människorna skall göra för er, det skall ni också göra för dem. Det är vad lagen och profeterna säger.”