Marie: kyrkoherde

Församlingens nya kyrkoherde Marie Rehnstam har alltid känt sig hemma i Svenska kyrkan men har också stor erfarenhet av frikyrkan, eftersom hon växte upp i bibelbältets Småland.
Marie upplever att många tycker att Svenska kyrkan är för bred och har för högt i tak, och att vi är lite ljumma i jämförelse med frikyrkor där man talar i tungor och tron helst ska ligga i topp hela tiden.
– Man kan vara arg på Svenska kyrkan på många sätt, men det håller i längden. Det handlar om att hitta ett ställe där min tro är lagom för mig för att jag ska må bra. Vi har alla perioder med tvivel och perioder då man känner sig närmare Gud och det är helt okej. Det hade lärjungarna också, slår Marie fast.
Religionspsykologi är ett av Maries stora intressen.
 – Religionen kan fördärva, men också bygga upp. Jag blir skeptisk när någon säger att ”så här är det”… Bibeln tolkar man, det är inget man läser ordagrant.

Tidigt i livet kände sig Marie kallad att bli präst trots att hon bara hade träffat manliga präster på den tiden.
– Jag hade väldiga religionsgrubblerier och funderade på om Gud fanns. I trean på gymnasiet bestämde jag mig för att om jag skulle plugga vidare så skulle det bli teologi och jag skulle bli präst. Jag hade aldrig träffat en kvinna som var präst innan jag började studera i Lund 1984. Men det var tydligt för mig att jag kunde bli präst, för jag kände mig kallad. Och det var självklart att det skulle bli inom Svenska kyrkan.

Marie prästvigdes i Lunds domkyrka 1990. Första prästtjänsten blev i Bjuv, utanför Helsingborg.  Där blev hon engagerad i kyrkans samarbete med idrotten, för Lunds stifts räkning. Målet var att förena kyrkan och idrotten och ett konkret exempel på det blev Fair Play-priset, som belönar schyssta spelare på fotbollsplanen. Snart fick Marie nya arbetsuppgifter, nu som skolpräst. Ett ruskigt mord gav henne erfarenhet av att verka i krissituationer. Och hon fick upp ögonen för hur mycket Svenska kyrkan kan ge sina konfirmander.
– En av våra konfirmander blev mördad av två av sina bästa vänner. Innan det här hände hade jag funderat mycket på vad vi lär våra konfirmander och hade haft en känsla av att vi inte lär dem någonting. Men så hittades den här killen ihjälslagen på skolgården och när vi stod där på baksidan tog konfirmandungdomarna fram sånger och tände ljus. Vi ska inte tro att vi inte lär dem något. Vi rustar dem med tankar och böner. De lär sig att hantera svåra saker, berättar Marie.

Efter det brutala mordet utformade hon ett studiematerial om att hantera kriser i klassrummet, och höll föreläsningar runt om i skolorna.
– Den här tiden präglade mig mycket. Mord där barn dödar barn präglar en mycket…

Efter 21 år som präst lämnade Marie och hennes familj landsbygden och flyttade till Stockholm. Hon fick längre resväg till jobbet men också mer välbehövlig vila när hon inte var i tjänst. Något som kan vara svårt när man bor och arbetar på samma ställe. Det är inte så stor skillnad på att vara präst i en småstad som i storstaden, tycker Marie.
– Det är samma problematik. På landet vet alla var kyrkan ligger, men frågan är densamma – varför ska man gå till kyrkan?

Det viktigaste för kyrkan är att synas, menar hon. När Marie var skolpräst ökade antalet konfirmander i församlingen tack vare att hon var så synlig i skolan. Men när hon sedan fick andra arbetsuppgifter sjönk siffrorna som en sten.
– Att synas är en färskvara och vi måste synas hela tiden. Och hela verksamheten måste synas – detta uppdrag måste ligga på många. Förr hade man en företagspräst, en skolpräst och så vidare, men om en person slutar så faller allt. Det är likadant med konfirmandarbete. Fler måste vara involverade för då blir det mindre sårbart.

Vad ska då Svenska kyrkan göra för att synas?
– Om församlingen inte kommer hit, så måste vi gå ut till dem, konstaterar Marie.

Det är första gången hon axlar ansvaret som kyrkoherde i en församling, men det har varit hennes mål i många år. Det krävdes dock att vissa pusselbitar föll på plats först – barnen skulle bli lite större, och familjen skulle rota sig någonstans. När de kom till Stockholm kände de att här ville de bo. Väl här började Marie se sig om efter en tjänst med personalansvar – ett krav när man vill bli kyrkoherde. Det fick hon som präst i Hägerstens församling där hon sedan tjänstgjorde i fem år. När tjänsten som kyrkoherde i Enskede-Årsta utlystes kände hon att det var här hon ville vara, och så blev det. Och hon tycker att det är precis så roligt att vara kyrkoherde som hon föreställde sig.
– Det är kul att vara med och bestämma. Det är roligt att vara chef. Här finns så mycket härliga människor och så mycket att göra. Det är extremt roligt att utveckla idéer. Det är inte jag som ska förverkliga dem, utan se till att det blir möjligt att göra det. Många gånger tror man att man ska klara allt själv, men så lägger man ut en fråga och så kommer någon med en fantastisk idé som jag inte har tänkt på.
För Marie hör det till som kyrkoherde att våga fatta beslut som kanske inte alla står bakom.
– Jag är inte rädd för att ta svåra beslut. Tycker man inte om det som kyrkoherde så sitter man på fel plats, konstaterar hon.

Marie känner sig väl rustad för sitt uppdrag.
– Jag har varit präst så länge. Jag har haft så mycket dop, vigslar, begravningar, och konfirmander. Jag har mina erfarenheter som idrotts- och skolpräst. Efter 30 år som präst känner jag mig rustad för detta, berättar Marie som är övertygad om att man inte kan vara kyrkoherde på samma sätt i olika församlingar.
– Man får anpassa sitt ledarskap till församlingen. I Hägersten var jag chef för två olika arbetslag men jag var inte chef på samma sätt på båda ställena. I det lilla arbetslaget behövde alla vara överens om allt. Alla skulle vara med och bestämma var den gröna mattan skulle ligga… I det större arbetslaget kunde jag ta ut riktningen utifrån vad medarbetarna tyckte. Jag försöker hitta mitt sätt att leda i den här församlingen. Men först måste vi lära känna varandra.

Just när Marie skulle tillträda sin tjänst hade coronapandemin i det närmaste lamslagit församlingen – nästan all verksamhet låg nere och större delen av personalen arbetade hemifrån.
– Det var svårt att komma som ny kyrkoherde mitt i corona. Jag kunde inte vara kyrkoherde riktigt som jag ville. Allt var nerstängt, och det fanns mycket rädsla, konstaterar Marie, och fortsätter:
– De säger att vi kanske inte kommer att bli desamma efter coronan. Vad betyder det för oss? Vad betyder det för församlingsborna? Kyrkan har årtusendens erfarenhet av att hantera kris och katastrof, men inget av detta har vi kunnat använda oss av nu. Vi brukar öppna upp, tända ljus, kramas…

Marie längtar i alla fall efter att församlingslivet ska bli lite mer normalt.
– Jag längtar efter att träffa församlingen. Jag längtar efter kaoset i foajén när alla barnkörer är här, som jag bara har fått berättat för mig.

Text och bild: Elinor Edvall