Vi har fått en Ande, skriver Paulus. En ande som ger oss frihet, en ande som ger oss söners rätt, en ande som ger oss rätt att vara barn. Det är minsann inte alltid vuxna i vårt samhälle har rätt att vara barn. För det mesta förväntas att vi ska vara kloka och ta ansvar och vara duktiga och göra olika saker. Men hos Gud får vi alltså lov att vara barn. Och barn brukar vi vuxna behandla på ett särskilt sätt. Vi brukar tala om att barn har särskilda rättigheter. Rättigheter som på något sätt går ut på
att vara barn är något annat än att vara vuxen – barn har rätt att vara just inte vuxna.
På barn ställer vi till exempel inte samma krav som vi gör på vuxna. Vi vet att vi inte kan förvänta samma mått av logiskt tänkande och förutseende av ett litet barn som av en vuxen människa. Alltså blir små felsteg och obetänksamheter, sådant vi blir irriterade över hos vuxna, tillåtna för barn. Om vi nu är barn, Guds barn, så skulle vi nog ha lite mer överseende med oss själva än vi för det mesta har. Vi kanske kan tillåta oss själva lite utrymme för att saker kan bli fel, att vi kan göra fel. Kanske kan vi ge oss själva lite större förståelse och förlåtelse. Vi kan inte vara perfekta och alltid göra allting precis rätt. Vi är inte den vuxna i det här sammanhanget, det är Gud. Och vi får komma ihåg att Gud betraktar oss med den förståelse och förlåtelse vi betraktar ett barn.
En annan sak vi brukar säga är att barn har rätt till trygghet. Och liksom spädbarnet, utan att kunna göra något själv, blir omhändertaget och omskött av trygga händer och armar får vi vila hos Gud. Det finns någon som tar emot oss när vi faller och någon som tar vid när vi inte kan själva längre.
Ibland talar vi också om att barn har rätt att leka. Och leken är kanske viktigare än vi tror. Jag har tyvärr tappat leklusten efterhand som jag har vuxit upp. Jag får aldrig längre någon spontan lust att till exempel leka med mina vänner. Men att leka kan vara att slippa tänka så mycket på vilken fasad vi visar upp, vilka konsekvenser våra handlingar just då kan få i våra liv. Att till och med få göra bort sig, utan att det gör något. Och att ha roligt! Jag tror att om vi kan, så får vi lov att se livet lite mer som en lek. Som något vi får vara i utan förbehåll och rädsla för att göra bort oss.
Kanske kan allt sammanfattas i att barn har rätt till större frihet än vi brukar räkna med att vuxna har. Frihet att vara sig själva, och frihet att lita på att de är omhändertagna och älskade av någon annan, vuxnare – av Gud. Gud som tar emot oss när vi ber om förlåtelse. Gud som förlåter och puffar på oss när något blivit fel, så att vi ska våga försöka om igen – fria och trygga och frimodiga.
Linda Isberg/Präst
Rom 8:14-17
Alla som leds av ande från Gud är Guds söner. Ni har inte fått en ande som gör er till slavar så att ni måste leva i fruktan igen; ni har fått en ande som ger söners rätt så att vi kan ropa: Abba! Fader! Anden själv vittnar tillsammans med vår ande om att vi är Guds barn. Men är vi barn, då är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi delar hans lidande för att också få dela hans härlighet.