Apostladagen
Hur ofta har jag inte känt mig som Jeremia. Hur ofta har inte tvivlet inom mig överröstat den röst som kallar mig. Jeremia får en fantastisk uppenbarelse av Gud. En uppenbarelse av en Gud som bekräftar och lyfter upp när vi trycker ner oss själva. En Gud som tror på oss när vi inte kan göra det själva. En Gud som säger, du duger precis som du är, det är så jag vill att du ska vara.
Det är min Gud, den Gud jag tror på, den Gud jag förtröstar på.
Gud söker sig till oss alla, och vi bär alla på ett uppdrag, en kallelse. Hur just min kallelse ser ut och vad den innebär tror jag är beroende av vem just jag är, vem jag upplever att Gud är och på vilken plats i livet jag befinner mig. Att kunna se, känna, ta emot och förstå sin kallelse är inte alltid så lätt. Inte sällan finns det, precis som hos Jeremia, ett tvivel som gnager inom oss. Inte kan väl jag bära på ett uppdrag, inte kan väl jag vara sänd av Gud?
Jag tror att tvivlet ibland grundar sig i att vi har en viss bild av hur kallelsen ska ta sig uttryck, kanske att det ska vara något storslaget, något direkt omskakande och tydligt, lite som det verkar ha varit för Jeremia. Jag tror, att för de flesta av oss, talar Gud mer i viskningar än i rop, påvisar sin närvaro mer i en liten ljuslåga än i ett starkt sken. Att söka sin kallelse handlar på så vis om att våga vara öppen inför kallelsens olika uttrycksformer och vägar, därför att Gud talar till oss på många olika sätt.
Det kanske sker genom drömmar, genom andra människor, genom händelser och upplevelser i livet, genom längtan, genom ögonblick, genom sinnesintryck. Ja, och mycket, mycket mer.
Jag tror det handlar om att våga öppna upp, att lyssna till Guds röst där just jag kan uppfatta den, och mod att våga lita på min egen förmåga att uppfatta och tolka den.
Mod att våga lita till att det jag upplever och känner är det sanna och rätta, att det är Guds röst jag hör inom mig. Och sedan mod att följa den väg jag anar är min, även om den är okänd och kan verka skrämmande. Visst är det så att vi, på vår väg genom livet, ibland hamnar lite snett, vi kanske fattar beslut vi sedan ångrar. Det är dock inte omöjligt att vi hade ångrat oss lika mycket om vi låtit bli, om vi avstått, av oro eller rädsla. Kanske hade vi då, under resten av våra liv, undrat hur det skulle blivit, om vi bara vågat.
Inom oss tror jag att vi alla bär på en längtan, för en del av oss är den tydlig och uppenbar, för andra av oss är den en mer svårtolkad och lite oklar känsla, men den finns likafullt där, kanske som ett pirr i magen, eller som något som gnager. Jag tror att vi behöver följa den längtan, den känslan, vare sig den är tydlig eller oklar, vi får prova oss fram genom att följa, låta oss bli ledda av den och se var den leder oss. Kanske ger den oss nya insikter.
Att vi ska stanna där vi är om vi känner att det är där vi ska vara. Gå om vi känner att det är det vi borde göra.
Den där nedtryckande och destruktiva rösten inom oss som säger att jag inte duger som jag är, att jag inte är bra nog eller fin nog, den rösten de flesta av oss känner igen och ofta lyssnar lite för mycket till, det är inte Guds röst. Det är den totala motsatsen till Guds röst och Guds tankar och avsikter med oss. Gud, som själv varit människa, och ur egen erfarenhet känner till människors kamp, vet att det kan vara en utmanande och stundtals svår resa, att leva sitt liv. Gud vet hur tvivel, rädsla och oro kan förlama oss, göra oss ofria och modlösa. Rädslan för misslyckande är för många oss starkt närvarande i våra liv, inte så konstigt med tanke på hur högt vi ofta skattar prestation och att vara ”lyckade” i livet. Denna rädsla kan hindra oss från att våga ta steget mot att följa våra drömmar och vår längtan och de förblir då oförverkligade för oss. Och här kommer tilliten och modet in, att vi behöver öva oss i att våga försöka och därmed också våga riskera att misslyckas. Om vi aldrig vågar kasta oss ut på okänt vatten riskerar vi också att ångra oss senare, en känsla som kan leda till ännu större sorg och bitterhet än vad ett misslyckande kan få oss att känna.
Tilliten ligger i vissheten om att Gud är med mig i allt jag gör, vare sig jag lyckas eller misslyckas, går Gud vid min sida genom livet. Gud, som är kärlekens och nådens Gud. Gud, som ser på oss med barmhärtiga och försonande ögon, som ser vår strävan och vår längtan och inget hellre önskar än att vi ska våga följa den väg som är just vår.
Linda Isberg/ Präst
Jer 1:4-10
Herrens ord kom till mig: Innan jag formade dig i moderlivet utvalde jag dig, innan du kom ut ur modersskötet gav jag dig ett heligt uppdrag: att vara profet för folken. Men jag svarade: »Nej, Herre, min Gud, jag duger inte till att tala – jag är för ung!« Då sade Herren till mig: Säg inte att du är för ung utan gå dit jag sänder dig och säg det jag befaller dig! Låt dem inte skrämma dig, ty jag är med dig och jag skall rädda dig, säger Herren. Och Herren sträckte ut handen, rörde vid min mun och sade:Jag lägger mina ord i din mun. I dag ger jag dig makt över folk och riken. Du skall rycka upp och vräka omkull, förstöra och bryta ner, bygga upp och plantera.