Han sade: »En man hade två söner.
Den yngste sade till fadern: ’Far, ge mig den del av förmögenheten som skall bli min.’ Då skiftade fadern sin egendom mellan dem.
Några dagar senare hade den yngste sonen sålt allt han ägde och gav sig i väg till ett främmande land, och där slösade han bort sin förmögenhet på ett liv i utsvävningar.
När han hade gjort av med allt blev det svår hungersnöd i landet, och han började lida nöd.
Han gick och tog tjänst hos en välbärgad man i det landet, och denne skickade ut honom på sina ägor för att vakta svin.
Han hade gärna velat äta sig mätt på fröskidorna som svinen åt, men ingen lät honom få något.
Då kom han till besinning och tänkte: ’Hur många daglönare hos min far har inte mat i överflöd, och här svälter jag ihjäl.
Jag ger mig av hem till min far och säger till honom: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig.
Jag är inte längre värd att kallas din son. Låt mig få gå som en av dina daglönare.’
Och han gav sig av hem till sin far. Redan på långt håll fick fadern syn på honom. Han fylldes av medlidande och sprang emot honom och omfamnade och kysste honom.
Sonen sade: ’Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son.’
Men fadern sade till sina tjänare: ’Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter.
Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest.
Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’ Och festen började.
Men den äldste sonen var ute på fälten. När han på vägen hem närmade sig huset hörde han musik och dans.
Han kallade på en av tjänarna och frågade vad som stod på.
Tjänaren svarade: ’Din bror har kommit hem, och din far har låtit slakta gödkalven därför att han har fått tillbaka honom välbehållen.’
Då blev han arg och ville inte gå in. Fadern kom ut och försökte tala honom till rätta,
men han svarade: ’Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner.
Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven.’
Fadern sade till honom: ’Mitt barn, du är alltid hos mig, och allt mitt är ditt.
Men nu måste vi hålla fest och vara glada, för din bror var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen.’«
Text Luk 15: 11-32
Känner du igen berättelsen? Tycker du om den? Det gör jag. Men har jag då hört ordentligt vad där står?
Den brukar kallas liknelsen om den förlorade sonen, men är det verkligen det? Tänk om det är historien om fadern som hade två söner?
När Jesus berättar liknelser så vill han få oss att tänka, skaka om oss och få oss att se något nytt. Det är inga enkla uttalande om hur sakernas tillstånd utan en utmaning som ska få oss ur vår bekvämlighet. Och jag tror att det är en nödvändig omskakning.
När vi ska förstå en liknelse så behöver vi börja med i vilket sammanhang de berättas och vilka de praktiska förutsättningarna är. Vår liknelse ingår i Lukas 15:e kapitel där vi har berättelsen om det förlorade fåret, om det förlorade myntet och den förlorade sonen. Men handlar dem verkligen om det?
Tänk om vår berättelse handlar om något helt annat?
Jesus börjar med att säga: En man hade två söner. Och då är den judiska omgivningen redan igång. De kan många gammaltestamentliga berättelser om två söner och en förälder. Det är Kain och Abel, Ismael och Isak, Esau och Jakob.
Kain blir avvisad och visar sig vara en mördare, Ismael blir utkastad ur familjen p g a Isaks mammas avundsjuka, och Esau förlorar sin rätt till mark och djur för att Jakob lurar honom och han får väldigt lite.
Så alla lyssnare vet – det är den yngre sonen som vi ska hålla på. Det är han som får det bästa. Så det är vad alla lyssnar efter.
Tänk om vi kunde släppa detta att omedelbart göra fadern till en bild för Gud, utan istället gå till våra egna familjeförhållanden och se hur svårt det kan vara att upprätthålla en god gemenskap i familjen eller släkten eller kyrkan eller grannskapet eller klassen eller samhället.
Tänk om det istället är liknelsen om föräldern som hade två barn, om fadern som hade två söner.
De som lyssnade till Jesus visste att de yngre sönerna alltid hade klarat sig och blivit välsignade, så det klart att de räknade med att det skulle sluta väl för den yngre sonen som gav sig iväg. Det var inte överraskande och visst identifierar vi oss hellre med den yngre sonen? Med barnet som blir förlåtet och upptaget i gemenskapen. Med barnet som vågar komma till sig själv och ta emot nåden.
Men tänk om Jesus vill skaka om oss och berättar liknelsen om föräldern som hade två barn och glömde att räkna eller om den äldre sonen som förlorade sig.
För visst vet vi? Vi kan förlora oss själva utan att behöva resa någon särskild stans eller vinna en massa pengar, det går bra att göra där vi är. Vi kan förlora vår relation till den yngre brodern som i den här liknelsen, eller glömma att räkna som fadern, vi kan förlora oss själva utan att vi märker det eller medger det. Och då kommer vi heller aldrig att få del av den nåd som det är att bli funnen, att känna att jag verkligen har kommit hem.
Egentligen är det den yngre brodern som är lyckligast, som kommer hem och får känna den underbara känslan av att verkligen vara välkommen hem. En del av oss kan känna igen sig i honom. Men jag misstänker att fler av oss känner igen oss i den äldre brodern, i syskonet som stannade hemma och tog ansvar och vars historia inte berättas till slut. Vad gör det äldre syskonet? Går han in eller inte?
Kommer han ha modet att återvända till kärleken? I berättelsen finns ju en längtan efter att också han ska bli en del av gemenskapen.
Liknelsen ställer de svåra frågorna om att hålla ihop som gemenskap i en familj, en släkt, en vänkrets, som församling och samhälle.
Det är ju lite konstigt att fadern glömmer att kalla på den äldre sonen? De hinner ju faktiskt slakta en gödkalv och samla ihop musikerna! Han kunde väl skickat en anställd att hämta sonen?
Han glömmer att räkna, han har ju två barn, inte ett!
Och nog kan vi känna igen det i en familj – att det finns ett barn som tar så mycket energi, som behöver så mycket hjälp och som har så mycket att kämpa med att det andra barnet kommer i lite i skymundan därför att det klarar sig ganska bra, eller den som inte passar riktigt in i släkten och som lätt glöms bort, eller den personen eller gruppen som inte riktigt får plats i församlingen för att vi glömmer att räkna med dem? Eller i samhället dem som vi inte kommer ihåg för att vi inte räknar med dem för att de inte är som jag/du/ vi? Eller för att de inte tillhör rätt grupp?
Tänk om vi glömmer att räkna med någon/några?
Vad gör vi när barnet kommer och säger: Du bryr dig mer om mitt syskon än om mig? Jag räknas inte, jag syns inte.
Vad svarar jag som förälder då? Fadern i berättelsen svarar: Men älskade barn (så kan det grekiska ordet översättas) allt mitt är ditt, men din bror som var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. Frågan är vad gör du då? Som förälder? Som den äldre sonen? Som den yngre sonen?
Vi måste låta liknelsen arbeta med oss, dig och mig? Vad gör den med oss?
Kanske vi återvänder till de gammaltestamentliga berättelserna om två bröder? Kain blir utkörd, men Gud glömmer honom inte, han får ett tecken till skydd och han tillhör den mänskliga gemenskapen. Ismael och Isak begraver sin pappa tillsammans när han är död, Esau hade alla skäl i världen att hata Jakob, men när Jakob kommer hem efter decennier kysser de varandra och försonas med varandra.
Kan det ge oss hopp för vår samtid? Vår kyrka? Vår släkt? Våra närmaste?
Kanske vi ser föräldern som glömde räkna, som inte räknade med den äldre sonen? Och att det finns någon/några att börja räkna med?
Alla papperslösa i vårt samhälle som ingen ser och som inte räknas och därför inte har rätt till sjukvård, barnen världen över som inte är folkbokförda och därför inte har rätt till sjukvård och skola, vars erfarenheter och sjukdomar inte räknas, eleven som sitter tyst och kämpar och aldrig ställer till problem och varken är bäst eller sämst och därför inte syns?
Fångarna på våra fängelser som räknas, men inte räknas med?
Räknas dem som människor?
Du kan säkert fylla på…
Tänk om liknelsen uppmanar oss att istället för att vänta på att någon ber om förlåtelse, att någon visar ånger, att någon säger – jag förlåter dig, så gå till festen i alla fall! Delta! Stå inte utanför och vänta och känn dig förorättad! Vänta inte på något delta!
Hur kommer din/min berättelse att sluta?
Kan du och jag tillåta oss själva att se vår ”förlorad-het” och låta oss bli funna i relation till våra syskon? Våra föräldrar? Grannar? Vänner och ovänner?
Kan vi tillita oss att älska mer än vi fördömer och faktiskt delta i festen som Gud bjuder in till?
Den stora poängen med liknelsen är att en förälder hade två barn och älskade dem båda även när de tillät sig själva att gå förlorade i livet och det enda som föräldern längtade efter var att de skulle komma hem – för det är så kärlek ser ut.
Lotta Miller/präst