saltaren i Gamla Testamentet är en bok full av böner. Det var den bönbok som Jesus själv använde och kunde, och det är den av Bibelns böcker som också idag bland kristna är den mest lästa (eller bedda). Och det är inte så konstigt: I psaltaren finns böner till Gud, ärliga ord om hur tillvaron och livet är för den som ber, för livets alla skiftningar och stämningar. Ingen enda av alla de känslor som du och jag kan känna är onämnd eller bortglömd.
Om vi får för oss att det vi känner och upplever inte kan rymmas inom Guds och hans Ords horisont eller intresseområde – då ska vi läsa Psaltaren, för då ser vi att det finns andra människor som har haft det som vi, och som har kunnat tala ärligt om det med Gud.
Det är precis som det skall vara med bönen: Ingenting av det som rör sig omkring oss eller inom oss kan ändå vara undangömt för vår himmelske Far. Han vet redan allt om oss. Därför finns det heller ingen anledning för oss att gömma undan det, för det är gott för oss att få tala, också med den som redan vet vad vi ska säga. Det är vad bön är: att tala med Gud, som redan vet, för vår skull, och att lyssna när han svarar.
Tider av förändring är inte bara tider då vi människor har en tendens att mera än annars be och söka Gud. Tider av förändring är också tider då vi människor är särskilt öppna för det omvända: att Gud söker oss. Dessa båda sökningsriktningar hänger samman: När vår tanke eller vår längtan går till Gud och till de aspekter av tillvaron som hör till honom, så är det för att han är verksam och pockar på vår uppmärksamhet. Vår instinkt att söka och älska Gud kommer av att han lagt ner den instinkten i oss alla, eftersom han hela tiden söker och älskar oss. Det du och jag kan göra är att låta oss bli funna, att svara på Gud när han kallar, att tro och hoppas på och längta efter honom. Och att samtala med honom, det vill säga: att be.
Lärjungarna frågade vid ett tillfälle Jesus om han kunde lära dem att be. Jesus svar blir att både tala om vad bön är, och att ge lärjungarna ett exempel på hur de kan och ska be. (Se Luk 11:1-13). Han ger dem ord som sedan bli den bön som är en grundsten i allt kristet Gudstjänst- och böneliv, bönen som kallas Herrens Bön eller Vår Fader/Fader vår:
Vår Fader, du som är i himlen.
Låt ditt namn bli helgat.
Låt ditt rike komma.
Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen.
Ge oss idag det bröd vi behöver.
Och förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss.
Och utsätt oss inte för prövning, utan rädda oss från det onda.
Ditt är riket, din är makten och äran, i evighet.
Amen.
Herrens Bön är en alldeles utmärkt bön att låta vara en grundsten också i sitt eget böneliv, eftersom den med sina ord lyckas så väl med det som är all böns syfte: Att koppla samman vår verklighet och våra liv (vi ber ju i bönen om förlåtelse, dagligt bröd, beskydd och räddning, saker som är djupt grundläggande) med Guds verklighet, makt och omsorg (bönen talar ju också om Guds namn, rike, vilja, makt och ära, saker som det är gott för oss människor att komma i beröring med).
Det är en god vana att be med och utifrån ord som Jesus har gett oss, men det är också en god vana att be med ord som Jesus själv bad med. Och om vi vill göra det, är det en god sak att vända uppmärksamheten mot den bönbok Jesus själv använde, det vill säga Psaltaren i Gamla Testamentet. Så här står det till exempel i Psaltaren 25:1-6:
Av David.
Herre, jag sätter mitt hopp till dig, du min Gud,
jag förtröstar på dig: svik mig inte,
låt inte mina fiender triumfera!
Den som hoppas på dig blir aldrig sviken,
men den trolöse skall stå där tomhänt.
Herre, lär mig dina vägar,
visa mig dina stigar.
Led mig i din sanning, lär mig,
du som är min Gud, min räddare,
ständigt hoppas jag på dig.
Herre, kom ihåg din barmhärtighet,
den godhet du alltid har visat.
Kung David, som levde omkring 1000 år före Kristus, har skrivit denna och många andra av psalmerna i Psaltaren. Och de ord som han använder i denna bön visar på åtminstone tre saker som det är gott också för oss att göra när vi ber.
Det första är att David talar tydligt till Gud om sin tro: Herre, jag sätter mitt hopp till dig, du min Gud, jag förtröstar på dig. David behöver inte göra detta för att Gud ska kunna se och förstå vad som ligger på Davids hjärta, precis som inte heller vi behöver tala om för Gud vad vi tänker och tror och hur vi har det, för att han ska veta. Men det är oändligt gott för oss att göra det, för det påminner oss om något som Gud vet mer om än vad vi själva gör: vårt hjärtas längtan efter honom. Hur stor eller liten tro du än har – tala med Gud om den.
Det andra är att David uttrycker sin längtan efter mer av Gud, efter djupare gemenskap med honom: Herre, lär mig dina vägar, visa mig dina stigar. Led mig i din sanning, lär mig... Inte heller det behöver varken vi eller David egentligen göra, för Gud vet om denna längtan i oss, eftersom han själv är dess upphov. Men det är något gott för oss själva om och när vi gör det, för då brister något litet av alla de band inom oss som drar oss åt ett annat håll än in i vår himmelske Faders famn. Hur än din längtan efter Gud ser ut – tala med honom om den.
Det tredje är att David påminner Gud om vem Gud är och om vad han tidigare har gjort: Herre, kom ihåg din barmhärtighet, den godhet du alltid har visat. Inte heller det behövs egentligen – Gud glömmer inte vem han är eller vad han har gjort, men det kan däremot vi göra. Därför är det gott för oss att också påminna oss själva om vem och hur Gud är och vad han gjort, för det påminner oss om att Gud är och gör, att han är levande och verksam. Hur än din erfarenhet av Gud ser ut – tala med honom om den.
Dessa tre saker, att tala till Gud om sin tro, uttrycka sin längtan efter mer av honom, och att påminna sig själv om vem Gud är och vad han har gjort för oss, kan vi göra, och det är gott för oss att göra då och då, till exempel den här dagen. Inte för att han inte redan vet, utan för att det är gott för oss att få tala med honom.
Av: Fredrik Borglin