Diakon- och prästvigning i Uppsala domkyrka 13 juni 2020

Barbapapa är en ljusrosa sagofigur som kan ändra form till nästan vad som helst. Man kan säga att han är en expert på omställning. Han är sympatisk och uppfinningsrik, alltid redo att hjälpa till, och hans goda vilja tar aldrig slut.

Jag tänker vanligtvis inte på Barbapapa särskilt ofta men den här veckan har det varit annorlunda. Barbapapa kom nämligen på tal vid vår diakon- och prästexamen i måndags och sedan dess har han inte lämnat mig ifred. Vi samtalade om teologi i skuggan av pandemin. I Corona-krisen ställer kyrkan inte in, vi ställer om. Vi omformar, anpassar och uppfinner för att gudstjänster ska kunna firas och diakonala behov ska kunna fyllas. Gör det oss till en sympatisk Barbapapa-kyrka som smidigt och utan motstånd tar den gestalt som omgivningen behöver och ger utrymme för? Är det i så fall bra eller dåligt?

I måndags framhöll ni kandidater att det här med omställning inte är något nytt eller främmande i kyrkans liv. Det är istället något som ingår i kyrkans grunduppdrag. Kyrkan ska alltid ställa om och leva i en ständig reformation. Det är när vi stelnar till i en viss form som det uppstår problem. Då saknar vi den rörlighet som behövs för att vi ska kunna vara en kyrka på rull, en kyrka som förkunnar

I kvällens gammaltestamentliga läsning får vi möta Noa. Han ställde om för att rädda liv när hans omgivning förändrades på ett mycket genomgripande sätt. När översvämningen kom gick han in i arken – in i karantän – tillsammans med sina närmaste – och dit räknas också djuren. Noa levde med samma ovisshet som vi står mitt upp i just nu. När ska det här ta slut? Noa skickade ut en löftesspanare i form av en duva och den hittade ett friskt blad från ett olivträd. Det gav hopp.

I kvällens episteltext får vi möta en annan människa som också ställde om. Nu rör det sig inte om en krissituation av det slag som Noa var tvungen att hantera. Filippos ställer om mer småskaligt och vardagligt. Vi vet inte vad han hade för planer för den dag som det berättas om men jag har svårt att tro att han hade lagt in ett besök vid en öde väg i almanackan. Han prioriterade om eftersom ett gudagivet möte med en medmänniska krävde det. Den omställningen gav upphov till själavård, undervisning, dop och glädje.

I samband med präst- och diakonexamen framhölls behovet av förebilder. Noa och Filippos är flexibla och lyhörda förebilder för oss. De ställer inte in, de ställer om, när det krävs för att uppgifter som Gud har gett dem ska kunna genomföras. Det jag har funderat över sedan i måndags är hur Barbapapa också skulle kunna vara en förebild för oss som kristna och kyrka. Det kanske verkar lite konstigt, men faktum är att jag tror att Barbapapa har något att lära oss om betydelsen av vårt dop.

Det var en särskild Barbapapa-figur som fördes på tal i måndags, en leksak med en tyngd i botten, en Barbapapa som alltid reste sig upp igen och hittade balansen hur han än puffades eller knuffades hit eller dit.  

Det som gör att vi som kristna och som kyrka vågar leva i ständig reformation är att vi har en tyngd i botten. När vi döps i den treeniga Gudens namn tar vi emot helig Ande. Anden bor i oss och hjälper oss att höra Guds tilltal och göra Guds vilja. Anden formar oss och ger oss olika gåvor och möjligheter som vi får ta vara på och använda i omsorgen om medmänniskor, djur och kyrka.

I kvällens evangelietext talar Johannes Döparen om Anden. Han säger att Jesus ska döpa oss med helig Ande och eld. Vad det betyder blir lite lättare att förstå om man vet vad en kastskovel är för något. En kastskovel används för att skilja agnarna från vetet eller säden. Med skoveln kastar man helt enkelt upp alltsammans i luften. Sedan för vinden bort de lätta agnarna. Den värdefulla säden som man ska ta vara på och livnära sig av har tyngd och den blir därför kvar där den som tröskar befinner sig.

I måndags konstaterade ni att Corona-krisen kan fylla samma funktion för kyrkan som en kastskovel. Nu slängs kyrkans verksamhet upp i luften. Rekommendationer och sunt förnuft ändrar förutsättningarna. Även om Gud inte har sänt pandemin får Andens vind en chans att blåsa bort det onödiga och överflödiga. På så sätt kan Anden hjälpa oss att urskilja uppdraget som ligger bortom de specifika uppgifterna. Det som är viktigt på riktigt har en särskild tyngd som får det att bli kvar.

Jesus talar om sådd och skörd ibland. ”Lyft blicken” säger han till sina lärjungar ”och se hur fälten redan har vitnat till skörd”. (Joh. 6:35) ”Skörden är stor”, säger han också. ”Be därför skördens herre att han sänder ut arbetare till sin skörd.” (Luk. 10:2)

I dopet sänds vi ut i olika uppgifter på Guds åkerfält. Alla behövs för det finns mycket gott att göra. Det märker vi inte minst nu under pandemin. Och Sofie, Ida, Tomas, Lina, Hedvig, Louise, Linnea och Emily. Ikväll går ni ut i vigningstjänsten och vi ber med ord och toner att Anden ska komma till er och ta er i bruk som präster och diakoner. Vi ber att Anden ska göra er lyhörda för Guds tilltal, människors behov och skapelsens lovsång. Och vi ber att Anden ska skänka er den vila i tyngdpunkten som gör att vi kan hålla balansen, både som kyrka och människor.

När Anden får forma oss blir vi inte formlösa. Istället får vi den form som Gud vill att vi ska ha och den formen fyller inte bara tomrum. Den spränger också gränser. Burna av Anden kan vi som duvan som lämnade arken flyga över jorden på löftesspaning. Anden låter oss hitta friska olivblad som gör oss uthålliga i hoppet.

När Anden formar oss blir vi genomtröskade. Anden löser upp knutar och förhårdnader som hämmar den flexibilitet och rörlighet som behövs för att vi ska kunna leva så att Guds vilja förverkligas i världen. Andens vind blåser bort våra oanvändbara skal. Kvar här på golvet blir vi som dem vi är innerst inne i vår gemenskap Gud. Anden som möter oss i dopet ger oss den tyngd och den växtkraft som utmärker sädeskornen.