Biskop Susanne välkomnade församlingspedagoger och kyrkomusiker vid en högtid i Göteborgs domkyrka.
Foto: Torgny Lindén

Biskop Susanne välkomnade församlingspedagoger och kyrkomusiker 2020

Den 9 juni 2020 välkomnade biskop Susanne Rappmann två församlingspedagoger och fyra kyrkomusiker som fått ut sin examen.

Tisdagen den 9 juni, i Göteborgs domkyrkan, välkomnades de kyrkomusiker och församlingspedagoger från Göteborgs stift som fått ut sin examen. Det skedde i en mässa som leddes av biskop Susanne Rappmann.

De som välkomnades var församlingspedagogerna  Agneta Lindström och Therese Lagerhäll samt kyrkomusikerna Linus Landgren, Lowe Pettersson, Samuel Björkman och Elina Bomström.

BISKOP SUSAMMES PREDIKAN OCH VÄLKOMSTTAL

(Matteus 28:16-20)

Vad gör vi nu? 

Den här våren har inte liknat något jag tidigare varit med om. Det mesta har ställts på ända, och gång på gång har jag fått frågan – vad gör vi nu? Nu när det inte längre går att mötas många, när alla inte kan vara på plats – ja – hur och vad gör vi nu?

Pandemin har gett frågorna om vad som är viktigt och hur saker ska göras en ny skärpa. Vid sidan av tragedin, med många döda och svårt sjuka, så finns det något viktigt att lära i denna tid. Lärdomar på alla nivåer; i våra egna liv, i samhället och i kyrkan.

I den text vi nyss hörde finns frågorna om kyrkans vad och hur i centrum.

Det vi lyssnat till är själva slutackordet i Matteusevangeliet, men skiljetecknet som avslutar boken är knappast en punkt utan ett komma – riktningen är framåt. Det vi fått del av är början på en historia som sträcker sig till tidens slut. I denna rörelse är du och jag en del. Idag är det vi som får uppgiften att bryta upp och gå ut – att bära evangeliet vidare i tro på löftet om att Jesus är med oss alla dagar.

Texten passar väl på en välkomsthögtid för nyutexaminerade församlingspedagoger och kyrkomusiker. Här får vi ta emot er med tacksamhet och förväntan. Uttrycka vår glädje över att ni på ett särskilt sätt har ställt er till förfogande, och nu med nyvunnen kunskap sluter an till den rörelse som tog sin början där vid berget i Galileen.

Nu är det ju knappast de första stapplande stegen på trons och dopet väg som ni tar när lämnar domkyrkan i kväll. Ni känner Vägen, och samtidigt är den okänd. För frågan om vad vi gör nu, hur vi lever trons liv och delar den med andra – har inget givet facit.

De frågor som pandemin har fört med sig inte är alltså inte nya. Allt sedan de elva vännerna lämnade Galileen har frågorna följt kyrkan. Men en plötslig och förhållandevis stor förändring har gjort att de kommit mot oss med en ny kraft. Och det handlar inte bara om hur vi ska göra och vad som kan göras digitalt – utan också vad som är själva kärnuppdraget.

Ikväll är det högtid, och högtiden innehåller både glädje och allvar. Glädjen är redan nämnd, till det allvarliga hör att påminna er som nu går ut i tjänst med nya examensbevis; att med kunskap följer ansvar. Nu om någonsin behöver vi kloka medarbetare som aktivt reflekterar över vad och hur vi är kyrka i denna tid, och som bjuder in andra i samtalet.

Jag önskar er frimodighet i uppdraget, att våga prova nya saker, och att avsluta andra. (Det sistnämnda har vi ofta haft svårt för i vår kyrka, kanske har vi lärt oss en del denna vår i det avseendet framöver.)

En frimodighet som har sin grund i dopets löfte till oss var och en. Löftet om Guds närvaro varje stund. Men också i dopets grundförutsättning, Nåden.

Kyrkans liv har genom seklerna kantats av många grusade förhoppningar, initiativ som inte alls blev som de var tänkta, men det har inte hindrat Gud från att sända sin Ande och skapa nytt liv också i sammanhang som varit uträknade.

Vår Gud bär sär sår, så lyder mitt valspråk och det är min tro. Det betyder att Gud bär, inte bara andras skavanker och problem, utan också dina och mina.