Varför gör vi inget förrän det är katastrof?

Vi lever med en kris som är unik, eftersom den har lett till åtgärder över stora delar av världen något som aldrig skådats tidigare. Med corona tvingas vi också inse att inte ens experterna vet allt, och att vi därför måste stå ut med stor oro och osäkerhet.

– En pandemi väcker starka känslomässiga reaktioner och skapar en egoistisk motivation, man är rädd för sitt eget liv eller sina närståendes. Den är också komplex med många hot samtidigt, dels mot det egna livet men också mot sjukvårdens förmåga att återhämta sig, våra jobb och vår ekonomi, säger Billy Larsson, psykolog och författare till boken Klimatkatastrofens psykologi och mänsklighetens framtid.

Jo, vissa har stulit handsprit och hamstrat mediciner så att andra blivit utan. Samtidigt har människor i stort visat förståelse, solidaritet och även hjälpsamhet gentemot utsatta grupper. Även samhället har reagerat förvånansvärt resolut och handlingskraftigt.

– Coronakrisen visar med stor tydlighet att samhället har enorma ekonomiska resurser när det väl behövs. Samma sak skulle självklart kunna gälla för klimathotet.

Varför gör vi då så lite åt klimatfrågan, som ändå varit så do­mineran­de de senaste åren? Kanske just för att den inte upplevs så akut och kon­kret drabbande som coronapandemin, menar Billy Larsson. Klimathotet är på många sätt abstrakt och delvis avlägset, och vi agerar som om det fortfarande finns handlingsutrymme eller att ny teknik ska lösa stora delar av problemet.

Svenskarna har relativt bra koll på miljöproblemen, och en Sifo-undersökning från 2013 visade att 72 procent var villiga att göra stora eller mycket stora uppoffringar för att inte utsätta kommande generationer för klimatrisker. Paradoxen här är att vi ändå inte alltid lever som vi vill eller lär, ett fenomen som i psykologin benämns som ”kognitiv dissonans”. Vi vet vad som är rätt, ändå gör vi inte det utan försöker rätt­färdiga det vi gör.

– Till exempel när man köper en SUV, för ”jag bor ju på landet. Dessutom flyger jag så sällan”. Eller så tycker man att klimatfrågan är politikens ansvar. Men vi har ju alla ett ansvar, även om politiska lös­ningar förstås är bäst.

Här finns en viktig skillnad mellan klimatfrågan och coronaviruset, menar Billy Larsson. Och den handlar om motivation. Visst kan människor rättfärdiga risktagande även i corona-tider, men man är i mycket högre grad benägen att ta sitt personliga ansvar eftersom pandemin får oss att reagera mer känslomässigt.

I klimatfrågan blir det svårare att känna det ansvaret, till exempel för kommande generationer – för dem har man ju inte någon relation

till. Klimatproblemen ligger också på en större och mer abstrakt nivå, och kräver därför beslut grundade på förnuftsmässiga tankar om rättvisa snarare än på känslomässiga skäl. Rent allmänt finns det en tendens att överskatta mänsklighetens förmåga att lösa problem, menar Billy Larsson:

– Vi är nämligen usla på att åtgärda sådant vi endast har en intellektuell förståelse för. Om det däremot är ett problem i närtid som har en riktig hotkaraktär, har vi plötsligt en jättekapacitet. Forskare har ju under flera decennier varnat för pandemier, men det har inte lett till några åtgärder. I dag ser vi plötsligt åtgärder vi knappt trodde var möjliga.

Människor har både en egoistisk och en osjälvisk/altruistisk sida, och bägge är viktiga och användbara. Även när det gäller miljöfrågor. De flesta vill till exempel undvika ohälsosam och giftig mat. Om miljöbilar subventioneras, väljer vi gärna sådana eftersom de gynnar plånboken. Vi pantar också flaskor, eftersom de är värda pengar. Men att enbart sälja in hållbarhet via egenintresse kan också slå tillbaka, visar forskning.

– Om vi behöver förändringar som inte ger omedelbar personlig vinning funkar det inte att använda egocentrisk motivation. Då behövs istället en moralisk motivation. Den är svårare, eftersom den är beroende av vilka värderingar och visioner som styr det offentliga samtalet.

Och här kommer problemet, menar Billy Larsson. För politiken i dag domineras av sakfrågor, som utsläppsrätter eller hur vi ska ha det med kärnkraft. Det blir för tekniskt för de flesta och därmed ganska ointressant. De stora visionerna om vad ett gott liv är, rättvisefrågor eller hur vi behandlar våra djur, lyser med sin frånvaro.

– Den idédebatt som en gång i tiden också inbegrep författare och intellektuella, den fick ju även vanliga människor att gå ut på gatorna och protestera mot exempelvis Vietnamkriget och skapa opinion. Jag saknar en liknande idédebatt som påverkar samhällets värderingar.

Billy Larsson konstaterar att i en värld där vetenskaplig kunskap faktiskt har en ganska hög status måste vi också börja visa att vi tar den på allvar. Även om den inte kickar igång vårt personliga ansvar på samma sätt.

– Om vi lyfte blicken och arbetade mer utifrån de större perspektiven, då skulle vi höja vår nivå som människor. Vi skulle också känna oss mer tillfreds och uppleva våra liv som mer meningsfulla.

Många hoppas nu att coronakrisen ska leda till förändringar mot en bättre värld. Det tror Billy Larsson är önsketänkande.

– Vi trodde ju samma sak efter torkan sommaren 2018, men det blev inte så. Efter corona kommer troligen den medicinska beredskapen att bli bättre, kanske tar vi också itu med djurmarknaderna i Asien. Men i det stora hela blir det nog en återgång till business as usual. Vi kommer förmodligen inte att göra något åt klimatfrågan förrän den börjar bli riktigt akut, och då blir det snarare fråga om anpassningar än långsiktiga åtgärder.

Det låter ju rätt deppigt. Men Billy Larsson känner sig trots allt inte uppgiven. Han poängterar att världen är mer oförutsägbar än vi tror, både på ont och gott. Coronapandemin har visat vilken ofattbar kapacitet som kan mobiliseras. Likaså kan klimatfrågan plötsligt göra att det mest osannolika inträffar.

– Om någon för tre år sedan hade påstått att en tonårig tjej med Aspergers syndrom som sittstrejkade för klimatet en dag skulle bli världskänd, få prata inför FN och hamna på omslaget av Time Magazine, då hade man ju trott att den personen var skvatt galen. Enskilda människor kan göra stor skillnad, och allt är möjligt även om det först inte verkade så troligt. Det är oerhört viktigt att komma ihåg!

Text: Pernilla Fredholm