Jag har mycket mer att säga er, men ni förmår inte ta emot det nu.
Men när han kommer, sanningens ande, skall han vägleda er med hela sanningen; han skall inte tala av sig själv utan förkunna det han hör och låta er veta vad som kommer att ske.
Han skall förhärliga mig, ty av mig skall han ta emot det han låter er veta.
Allt vad Fadern har är mitt; därför säger jag att det är av mig han tar emot det han skall låta er veta. Joh 16:12-15
Jag har en liten idé – vad säger du om att ha en lapp på insidan av något köksskåp eller kanske ett dokument i en app eller på datorn som blir en liten minnesbok om livsfrågor i coronatider.
Finns det något som du ser i nuet som du tänker att du vill komma ihåg?
Det känns inte bra just nu. Det gör det inte. Så många människor far så illa av pandemin både direkt och blir sjuka och indirekt genom isolering och jobb som försvinner.
Och kanske det mitt i allt detta finns något som du får syn på?
Något som slår dig?
Något som vi kan tala om, kanske nu, men kanske ännu mer längre fram? Det kan bli för mycket i stunden ibland.
Jesus säger till sina lärjungar: ” ni förmår inte ta emot det nu”.
Allt går inte att lära sig på en gång, allt går inte att ta in på en gång. Kan du känna igen dig i det?
Vi behöver tid och vi behöver hopp.
Jesus säger till lärjungarna att det blir bättre sen, det kommer en annan tid, en ny tid. Det kan vi också behöva höra. Det kommer en ny tid, en tid efter corona. Som vi längtar efter den!
Vad vill du göra då? Köra rally med mormor i rullstolen? Krama någon du inte sett på länge? Prata länge och nära med någon du saknat? Viska i någons öra och dansa med barnbarnen?
Det kommer en ny dag, en ny tid – det gör det.
Det är svårt att tro nu, ibland tar nuet över så mycket att vi inte ser någon morgondag.
Den dagen kommer för lärjungarna också när de står där och känner sig övergivna och sorgsna, när de inte riktigt vet vad de ska göra. Då säger Jesus till dem: jag lämnar er inte ensamma. Det kommer någon som ska trösta er, utmana er och hjälpa er att leva, växa och tro.
För den som tvingas leva i isolering är det möjligt att ensamheten kan komma krypande. Finns det någon där?
Det gör det! Det finns någon i övergivenheten.
Jesus är ingen käck reseledare, utan den som lever med oss och som varit i den stora utsattheten och ensamheten. Han har ropat ut: Gud, varför har du övergivit mig?
Det går inte att pressa en människa hur mycket som helst. Ingen av oss förmår att ta in allting på en gång – framför allt inte om det gäller förändring som inbegriper dig och mig som personer. Det finns en växtens och mognadens tid – det gäller alla åldrar.
Tro är växt och vila, det är liv i oss.
Ingen av oss är någonsin färdig och det är ok. Det finns olika tider i vår växt – vilans tid, mullens tid i mörkret, väntans tid, förnyelsens tid, blomstrandets tid och mognadens tid? Var är du just nu?
Kristen tro är rik och det finns så mycket att fördjupa sig i, att utmanas av och finna tröst och glädje i. Växandet sker genom hela livet och genom inte bara det vi tänker, där finns bönen, bibelläsningen, annan läsning och möten med andra människor, genom naturen och mycket mer!
Gud är närvarande överallt och det är möjligt att få växa i Gud, för alla – det har inte med duktighet att göra, inte om jag förstår allt i samhället eller hur bra jag är på jobbet – det finns en växt för alla och den slutar inte vid pensionen. Det finns ett hopp i en kristen människas liv som handlar om växt och mognad, en kärlek som bär och som utmanar oss att leva i kärlek och barmhärtighet. Den utmaningen tar aldrig slut. Den kanske är extra stor just nu?
Jag vet att jag har nämnt detta förut, och gör det igen: Martin Luther skrev:
Detta liv är därför inte rättfärdighet men växande mot rättfärdighet,
inte hälsa men helande;
inte varande men blivande;
inte ro men övning.
Vi är ännu inte vad vi skall bli men vi växer i riktning mot det.
Rörelsen är inte avslutad, men fortsätter.
Detta är inte slutet, men vägen.
Allt lyser ännu inte i härlighet, men allt är på väg att renas.
Treenigheten är kanske inte det lättaste i kristen tro. Och den har sina poänger!
Gud är relation, Gud är ömsesidighet, Gud är bortom vår kontroll och våra begrepp. Språket kan inte fånga Guds väsen, bara få oss att ana och erfara Guds närvaro och underbarhet.
Anden kommer till oss och berör oss, får oss att växa och inspireras, utmanas och fördjupas – så det vi inte förut kunnat ta emot är nu del av oss – det är en levande rörelse, process som pågår hela tiden. Den Heliga Anden vill ge oss näring och så att vi får del av Guds kärlek. Vi kan lära oss nytt både som enskilda människor och som kyrka genom Anden.
Kanske kan våra små lappar vara en del av vad Gud vill lära oss, det är ett av många sätt att delta i Guds rörelse.
Det är genom Anden som Gud kommer nära, som vi får liv.
Det är genom Anden som vår hopp växer.
Det är genom Anden som vi ser ljuset och leken.
Därför finns det all anledning att be:
Kom Heliga Ande! Kom Du Guds sanna ljus! Amen.
/Lotta Miller präst