Vissa av oss kan inte gå förbi godishyllan utan att plocka på oss något. Maximilian Björklund kan inte passera ett klaviatur utan att sätta sig och spela.
Sanningen att säga så behöver 14-åringen varken ett piano eller en orgel för att spela. Finns det inget går fingrarna ändå. De glider fram över skolbänken och bordet vid kyrkkaffet.
- Min lärare brukar säga till mig att sluta, säger han och ler snett.
Maximilian eller Maxi som han kallas är å ena sidan en ganska vanlig 14-åring som har svårt att komma ihåg var väskan tagit vägen eller var han lagt sin jacka, å andra sidan är han alldeles särskilt musikaliskt begåvad. Annandag påsk gjorde han debut som kantor.
- Jag kan inte spela orgel, inte med fötterna, så jag spelade som om det vore ett vanligt piano. Ordinarie kantor hade orgeln förinställd så det var inte så svårt.
Pappa Thomas Björklund Svensson, som är operasångare, hjälpte till med sången.
- Jag är full av beundran för de kantorer som både kan spela på orgeln med händer och fötter samtidigt som de sjunger en tiondel före församlingen för att de ska hänga med i psalmsången. Nu slapp Maxi tänka på just sången.
Gudstjänsten var en vanlig gudstjänst i Coronatid. Vid altaret fanns kyrkoherde Peter Wänehag och förutom pappa Thomas, mamma Signe och Maximilian var det inte några fler i kyrkan men gudstjänsten livesändes på Facebook.
Maximilian är inte bara bra på att spela – han sjunger också. Snart 15 år gammal är han vokalensemblen Vox Birgittaes yngste korist. I julas sjöng han ängelns roll i Bachs juloratorium. Tenorsolot i oratoriet är svårt men Maximilian tyckte att det var roligt. Lite vill ha mer. Han sjunger ofta på gudstjänsterna och ibland spelar han på flygeln.
Hur började det då? Med en flygel förstås. En fem-sexårig pojke som nyfiket började klinka på tangenterna. När han var 7 år började han ta lektioner och spela på riktigt.
– I början spelade jag ju bara på gehör. Jag tyckte det där med noter var helt onödigt.
Kärleken till pianot har inte alltid varit enkel. Det har funnits tillfällen – fler än ett – när mamma eller pappa burit in Maximilian till pianoläraren. I början spelade han modern popmusik, vilket han till en början tyckte om men efter tag blev det tråkigt.
– Det gav mig ingenting.
Det var först när hans lärare föreslog att han skulle testa att spela ett klassiskt stycke som det vände. Efter det var han fast.
– Som 13-åring blev jag nog nörd, säger han.
– Jag tycker att man får tycka om vilken musik man vill. Jag tycker inte att något är finare än något annat men den klassiska musiken tilltalar mig.
Hans konfirmationskompisar introduceras också i den klassiska musiken. När Maximilian har möjlighet sätter han sig vid flygeln, kororgeln eller kyrkans cembalo och spelar för sina kompisar när undervisningen är över. Ibland får ledarna ”tvinga” gänget att lämna kyrkan.
Under konfirmationsresan till London spelade Maximilian på de mest skilda ställen. I tyska katolska kyrkans gästhem, där gruppen bodde under Londonvistelsen och på kyrkans orgel. I Londons äldsta kyrka, S:t Bartholomew, spelade han Mozart på flygeln under kyrkkaffet. Församlingsborna lät hälsa att den unge mannen var välkommen till dem varje söndag – om han ville.
För Maximilian räcker det inte att spela och öva. Han är vetgirig och vill veta allt om kompositören, om tiden och vad styckena handlar om. Just nu handlar intresset framför allt om Johann Sebastian Bach.
– Han var ett geni. Tänk dig att du tittar på en tavla av Leonardo Da Vinci. Då upptäcker du hela tiden nya saker, små detaljer som du inte såg från början. Så är det med Bach. Det är så mycket i hans musik.
Det lyser i Maxis ögon när han berättar om Johannespassionens del om korsfästelsen.
– Hela stycket är skrivit i moll – men precis i slutet sätter han dit ett korsförtecken och så slutar det i dur.
Genom Bachs musik har han också blivit mer intresserad av evangeliet. Genom att lära sig mer om kompositören och hans liv får han lättare att tolka musiken.
Det är Bachs hustru, Anna Magdalena, som vi ska tacka för att Bachs musik har bevarats för eftervärlden.
– Jag har läst att han komponerade ett preludium och ett postludium varje vecka men att han ansåg att de inte skulle spelas någon annan gång än just då. Som tur var gömde hustrun undan en del av hans noter.
Han fortsätter att berätta. Ögonen lyser.
– Jag skulle kunna fortsätta i timmar!
Vart vill han komma?
– Jag hoppas att jag ska få sjunga evangelistens roll i Johannespassionen. I framtiden skulle jag kanske vilja arbeta som kantor. Jag tycker ju att det är roligt att sjunga och dirigera men jag vill också gärna komponera.
Det låter som om Maximilian Björklund vill bli organist.
Text och foto: Agneta Adeen
