Har du tryckt ned några frön i jorden i balkonglådan eller i landet i år? Det är nog många som gjort det. I England har det varit rusning efter fröer och jord. Vi behöver vårens växtlighet, att det bortom vintern och isoleringen finns det som växer och gror. Att det kommer nytt liv.
Men när fröet sätts i jorden vet det inget om och det syns ingenting på ett tag, det måste vara där i mörkret. Det finns dem som ger sig på att odla avokado från kärnan i en köpt frukt och det kräver väldigt mycket tålamod och uthållighet. Det är inget som sker på en dag eller med att bara skvätta lite vatten. Någon väntade 9 år på en planta som till sist slog ut i blom.
Kan vi våga experimentet att se på oss själva på samma sätt? Att faktiskt mitt i detta som slår så hårt mot oss som enskilda, kyrka och samhälle – att vi befinner oss i mullen och att det kan växa något nytt ur detta? Att det i mörkret och kampen finns en möjlighet till växt? Det är lätt sagt, och inte så lätt levt.
Men tänk om det kommer nya sticklingar? Nytt liv som vi inte sett förut?
Tänk om det finns möjlighet till eftertanke hur vi verkligen vill leva vårt liv?
Forma vårt samhälle?
Jesus talar om vetekornets lag, om fröet som måste läggas i jorden för att ge nytt liv. Är det där vi är nu? Är isoleringen möjlig att se i något annat ljus än den dagliga rapporteringen av smittade och döda? Än allt covid-19 förstör i både enskilda liv och samhälle?
Bara för att vara tydlig så tror jag absolut inte att Gud vill detta svåra och all sjukdom, isolering och död.
Och vår tro ger oss en möjlighet att se på denna tid som en växt under ytan, en tid av förberedelse för något nytt och levande. Graven kan bära på nytt liv!
En tid när Gud är med oss och det är tid för vila så att vi ska växa, det tar tid att gå från frö till grodd.
Gud vill inte isolering, det är väl så tydligt det kan bli i Jesus!
Gud blir människa här hos oss. Och ändå vill jag ställa frågan: Vad tänker du att Gud vill lära dig under den här isoleringen? Vad rymmer krisen för möjligheter för oss var och en? För vårt samhälle? För vår kyrka?
Det klart att du kan bli arg för att jag ställer frågan så. Det här är bara hemskt och förfärligt. Ja, det klart det är hemskt och förfärligt – och vad kan du och jag göra för att odla hoppet och medmänskligheten? Så trons frön och nära goda visioner?
Det handlar om var fokus är, var du och jag lägger vår energi.
Då vill jag be sinnesrobönen, vill du be med mig?
Gud, ge mig sinnesro
Att acceptera det jag inte kan förändra
Mod att förändra det jag kan
Och förstånd att inse skillnaden.
Amen
Det är verkligen en övning att be den bönen med hela min varelse i den här tiden för att ge plats för växt och överlämnande i Guds händer, för att be Gud om hjälp att lämna graven.
Kan du skymta något i den sociala distanseringen som du kan ta med dig? Finns det något som gott du kan se? Finns det något du håller på att lära dig? Kan lära dig? Vår kyrka kan lära sig? Finns det något vårt samhälle kan lära sig?
Jag kan ana några saker. Att mormor och hennes generationskamrater har fått ett helt annat fokus och kanske vi bryr oss lite mer. Hur tydligt det är att vi hör ihop och behöver varandra över generationsgränserna. I kyrkan blir det ju tydligt hur mycket 70 +are tar ansvar för gudstjänster och språkcaféer.
Kan vi uppskatta det vackra i naturen och inte bara ta det för givet? Luften har blivit renare – finns det något att lära? Kanske finns det en övning som handlar om att visa både hänsyn och närvaro?
En sak som slår mig är att det återskapats ett vi inför döden, vi är i detta tillsammans och det går inte att låtsas som om döden inte fanns, inte avvisa den till bara en sjuksäng långt från mig/från oss – kanske vi kan lära oss något av det och låta döden vara en del av livet, som döden ju faktiskt är.
Evangelietexten från Johannes är slutet av Jesus avskedstal till lärjungarna. Det är bland hans sista ord till dem. Jesus visar omsorg om sina närmaste, han vet att lärjungarna behöver det.
Det är så mänskligt – visst kommer vi ihåg det sista samtalet, de sista orden mellan dig/mig och någon som sedan avlidit. Vi minns de orden.
Lärjungarna behöver veta att de finns i Jesus omsorg.
Ordet världen – betyder här ett system av värderingar och engagemang som går emot Gud och som bryter ner Guds skapelse och människan.
Jesus är tydligt – han säger till dem: ni lever i en konfliktfylld värld – ni måste vara vaksamma. Och så ber han för dem. Det är viktigt att finnas i någons förbön, det behöver vi alla. Vi behöver bli burna.
Jesus är klarsynt och målar inte upp någon idealbild av livet och samtidigt ber att han innerligt för lärjungarna att de ska få kraft och att de ska bevaras och inte brytas ned i sin tro, i sina liv, att de ska få glädjen helt och fullt. Så ber Jesus också för oss.
Lärjungarna liksom vi nu, har vår tillhörighet, vårt hem i Jesus Kristus. Vår identitet är inte densamma som vår tids värderingar (eller för den delen lärjungarnas tid). Jesus ber att vi ska bevaras från tidens ”idoler” strömningar. Att vi ska leva i världen, men inte av den.
Världen står för habegär, hänsynslös individualism, konsumism, lögn, rasism och hat. Att vi inte ska låta vår identitet och våra liv bygga på ”lösan sand”, på det som ingenting är när livet svajar. Vi behöver det som bygger upp och fördjupar vår gemenskap och tro, vår barmhärtighet, vår ande.
Jag tänker att vi ser det ännu tydligare nu, när tempot minskar och vi inte kan rusa runt på samma sätt.
Att växa i tron är inte ett gymnastikprogram som jag får på papper och sedan om jag utför det till punkt och prickar, så växer jag och mognar i tron, mognar som människa.
En risk är att jag fastnar i mig själv, blir upptagen av mina försök att växa.
Jesus ber för oss, ber med hela sin varelse och är i sin kärlek så trogen och verklig att vi ofta inte förstår vidden av den.
Och där börjar vår växt – inte i vår kärlek, inte i vår bön utan i Jesu bön för oss, i Jesu kärlek till dig och mig.
Jesus är med oss när myllan och mörkret täcker oss, när vi kämpar för att komma över ytan. Jesus går ju ned i dödsriket, ned i det allra yttersta – och delar vår nöd och vår död för att vi ska ha hopp om uppståndelse.
”lägger jag mig dödsriket, är du också där. Tog jag morgonrodnadens vingar, gick jag till vila ytterst i havet, skulle du nå mig även där och gripa mig med din hand. Om jag säger: Mörker må täcka mig, ljuset omkring mig bli natt, så är inte mörkret mörkt för dig, natten är ljus som dagen, själva mörkret är ljus.” Ps 139 v 8b-12
Lotta Miller/präst
Bibeltext Text Joh 17:9-17
Jag ber för dem. Jag ber inte för världen utan för dem som du har gett mig, eftersom de är dina.
Allt mitt är ditt och allt ditt är mitt, och jag har förhärligats genom dem.
Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen och jag kommer till dig. Helige fader, bevara dem i ditt namn, det som du har gett mig, så att de blir ett, liksom vi är ett.
Medan jag var hos dem bevarade jag dem i ditt namn, som du har gett mig. Och jag skyddade dem, och ingen av dem gick under utom undergångens man, ty skriften skulle uppfyllas.
Nu kommer jag till dig, men detta säger jag medan jag är i världen, för att de skall få min glädje helt och fullt.
Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem därför att de inte tillhör världen, liksom inte heller jag tillhör världen.
Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda.
De tillhör inte världen, liksom inte heller jag tillhör världen.
Helga dem genom sanningen; ditt ord är sanning.