Har du sett katedralen i Florens Basilica di Santa Maria del Fiore ? (Heliga Marias blommas basilika,)
Det har inte jag tyvärr, men jag tittar på nätet.
Filippo Brunelleschi fick uppdraget att bygga en kupol till den stora byggnaden på 1400-talet.
Ingen visste hur man skulle göra. Men Brunelleschi, som i grunden var guldsmed och kunskapshungrig, en renässansmänniska som tog till sig allt vetande ville försöka.
I kupolen som blev byggd enligt hans ritningar och instruktioner står det på latin ” Impossibilia non sunt alia qvam possibilia qvae facere nondum skimus” Det omöjliga är bara det möjliga som vi ännu inte har förstått hur man gör.”
Brunelleschi gick runt där i bygget i stort sett varje dag och hjälpte till med konstruktionen och talade om hur det skulle gå till. Bygget pågick i 16 år, men Brunelleschi tappade i modet och målet.
Kupolen och hela katedralen blev en lovsång till Gud och en hoppets manifestation.
Tålamodet, uthålligheten och hoppet hos Brunelleschi berör mig. Det är något av uppståndelsens envisa tro över hans idé och bygget av kupolen. Han behåller hoppet.
Tomas har tappat hoppet och han ser inte klart. Han tvivlar och hela hans existens gungar. Vad ska han tro? Vad ska han hoppas på?
Kanske kan du känna igen dig i Tomas?
Vår tid är orolig och viruset härjar. Vi sitter mer eller mindre i karantän allihop, bara det kan tära på livsmodet.
Då kan kupolen i Florens bli en bild för tro, för livsmod – en bild för uppståndelsen som vi inte förstår och ändå får ta emot, en rymd som är större än vår karantän.
Tomas tvivlaren fick jag ofta höra som barn. Men bilden av Tomas är inte så entydig. Det är nyttigt för mig att se. Det är så lätt att en människa hamnar bakom en etikett och inte längre syns som person.
Första gången Tomas nämns i Johannesevangeliet är när Jesus och lärjungarna är på väg till Marta, Maria och den döde Lasarus. Tomas är både rädd och modig. Han tror att döden väntar dem och de går till Betania och ändå säger han: Låt oss gå med för att dö med honom. Han är lojal även när han tror att det ska kosta honom allt. Andra gången möter vi Tomas när Jesus håller sitt avskedstal. Jesus säger: Vägen dit jag går, den känner ni. Då svarar Tomas: Herre, vi vet inte vart du går. Hur kan vi då känna vägen?
Det är inte troligt att de andra lärjungarna förstår vad som är på gång, men de förblir tysta, men inte Tomas. Han vågar visa sin okunskap, att han inte hänger med. Han är rakt på sak. Inte så mycket mysterium för hans del, eller fantasi.
Han ger sig inte, han frågar och vill förstå. Han ställer frågorna som andra kanske känner sig för generade för att ställa? Han vill få ordentliga svar.
Jesus svarar faktiskt på Tomas fråga, han får plats i gemenskapen runt Jesus. Det finns ju dem av oss som ställer mer frågor än andra av oss, för att det är nödvändigt. Och Jesus svarar på Tomas fråga.
Det klart det hade varit enklare för Tomas om han inte hade behövt brottas med frågorna, inte känt sig utanför.
Jag anar en människa med många starka känslor bakom berättelserna om Tomas.
Det är viktigt med människor som vågar ställa frågor. Att tro är inte att vara naiv, tro är inte lika med godtrogen. Det är tillåtet att ställa alla frågor om tro och liv om du behöver det. Det är tillåtet att tvivla, däremot gör det kanske ont, som för Tomas, men det är en annan sak.
Varför är inte Tomas med när Jesus visar sig för dem andra? Det berättar inte texterna. Däremot vet nog de flesta av oss något om känslan att inte ha varit med, att vara utanför ett viktigt skeende.
De andra delar en stor upplevelse, men inte han.
När hans vänner kommer och berättar vad de har varit med om så fylls han inte av överväldigande glädje, han accepterar inte det de säger som hans sanning. Han bjuder motstånd,
Han ställer villkor, och säger: ”Om inte jag får se spikhålen i hans händer och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” Och nog kan vi ställa upp villkor – om jag ska tro så får Gud göra detta….
Vi är kanske inte så olika Tomas, att vi inte vill bli översköljda av någon annans tro utan få gå vår väg till Jesus. Att vi behöver ett eget möte. Att vi behöver få ställa våra frågor.
Och jag tänker att vår kyrka och vår värld behöver sådana som Tomas, som ställer frågor, som inte bara accepterar det andra har upplevt utan vill att det ska vara grundat i honom själv och i hans egen erfarenhet. Människor som vågar ställa frågor så vi inte blir hemmablinda.
Tomas frågar efter fakta och vill se Jesus själv. Jag kan inte förebrå honom för det. Han ber ju bara om samma saker som de andra lärjungarna redan har upplevt och vem vill inte ha solida fakta i ett sårbart krisläge?
Tomas behöver inte vänta länge. Jesus står där en vecka senare. Tomas kapitulerar när han får erbjudandet att känna.
Om han faktiskt tar i Jesus händer eller sida står inte. Kanske det inte behövs?
Det finns en punkt där frågorna måste lämnas. Tro handlar om överlämnande, om att ge upp de egna strävandena och den egna kontrollen, att släppa taget.
Tro är att säga: Inte jag, utan du! Tomas blir berörd och välsignad. På samma sätt tror jag att det finns en punkt där vi måste lämna frågorna, inte gömma oss bakom dem utan bara släppa och låta Gud ta över.
Det finns också kärlek i Jesus ord, som kan verka skarpa. En tillsägelse i rätt läge av någon som bryr sig om oss, kan få oss att växa och att lämna saker som inte är bra för oss. Det är inte alltid kärleksfullt att hålla tyst.
Det sker en förändring hos Tomas. Han blir apostel och ger sig iväg ända bort till Indien enligt legenderna. Det fanns faktiskt kristna i Indien när portugiserna kom dit på 1500-talet, människor som levt i tro på Jesus Kristus i generationer. Det finns arkeologiska rester från 200-talet som visar på en kristen närvaro i Indien. Tomas är med och bygger trons kupoler i Indien.
Vi har ett starkt hopp, ett hopp som inte blundar för svårigheterna, ett hopp som ser såren i händerna och sidan och minns dem. Ett hopp som sätter Tomas i rörelse ända till Indien? Vart vill Gud att du ska gå?
Filippo Brunelleschi byggde en kupol som ingen skådat, det tog många år och många hinder, men han höll ut i hoppet.
Kristian Lundberg skriver (inte ordagrant) att för honom har tro aldrig varit en intellektuell historia, utan en handlingens historia. I handlingen finns tro, föds tro och bär tron. Handlingen som hela tiden ser Jesu sår i världen, ser den blödande mänskligheten och handlar.
Jesus har ärr i händerna och i sidan – det gör glädjen djupare för mig, för den blundar inte och Jesus Kristus är här hos mig, hos dig. Vare sig vi tvivlar, ställer frågor eller tror (eller kanske gör allt på en och samma gång) så är det verkligt goda budskapet att Jesus älskar Tomas, dig och mig, älskar och bär såren för vår skull, för världens skull. Uppståndelsen är för mig som en mäktig kupol, väldig och överväldigande, inte riktigt begriplig och så fantastisk, som skapar rymd större än min tanke och känsla, som skapar en tid större än vårt nu!
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden!
/Lotta Miller präst
Bibeltexten är från Joh 20:24-31
En av de tolv, Tomas, som kallades Tvillingen, hade inte varit med när Jesus kom. De andra lärjungarna sade nu till honom: ”Vi har sett Herren”, men han sade: ”Om jag inte får se spikhålen i hans händer och sticka fingret i spikhålen och sticka handen i hans sida tror jag det inte.” En vecka senare var lärjungarna samlade igen, och Tomas var med. Då kom Jesus, trots att dörrarna var reglade, och stod mitt ibland dem och sade: ”Frid åt er alla.” Därefter sade han till Tomas: ”Räck hit ditt finger, här är mina händer; räck ut din hand och stick den i min sida. Tvivla inte, utan tro!” Då svarade Tomas: ”Min Herre och min Gud.” Jesus sade till honom: ”Du tror därför att du har sett mig. Saliga de som inte har sett men ändå tror.” Också många tecken som inte har tagits med i denna bok gjorde Jesus i sina lärjungars åsyn. Men dessa har upptecknats för att ni skall tro att Jesus är Messias, Guds son, och för att ni genom att tro skall ha liv i hans namn.