Matteus 28:1-8
Stenen är borta
Livet vann, dess namn är Jesus! Ljuset vänder åter, naturen visar vägen. Fast just i år räcker det liksom inte med vanliga vårkänslor. Den oro, rädsla och sorg som viruset drar med sig kräver mer än vitsippor och påskliljor för att vi ska hålla modet uppe. Om det blir värre innan det blir bättre, om ännu många fler kommer att dö, om det dröjer länge innan jobben och ekonomin fungerar någorlunda normalt igen – hur lätt är det då att säga att det är livet som får sista ordet och inte döden?
I gryningen, när ljus och mörker kämpar mot varandra ligger stenen framför graven där den korsfäste hade begravts i stillhet och hast. Stor och tung ligger den där. Som själva symbolen för den yttersta krisen. Döden har segrat. Frälsaren är död.
Tunga stenar ligger i vägen för livet. Mänsklighetens utmaningar består inte bara av den pågående pandemin. Även klimatkris, global migration, ekonomiska, sociala och digitala klyftor är tunga stenar. Och hur ser våra personliga stenar ut, de som blockerar i ditt och mitt hjärta?
Innan vi har hunnit känna av den fulla tyngden av alla dessa stenar avbryts vi av påskens budskap: Stenen är borta! Jesus lever! En märklig historia som evangelisten Matteus berättar: en ängel som kommer i ett jordskalv, ser ut som blixten och har kläder vita som snö, rullar undan stenen från graven och sätter sig på den.
Ganska förståeligt att de första ögonvittnen inte hamnade i vårsolens glans med en gång. Kvinnorna som kom till Jesu grav i gryningen, de två mariorna – vad önskade de mer än att Jesus skulle leva? Förtvivlade var de över att ljuset och hoppet för världen hade dött bort under hammarslagen på Golgota.
Och ändå: inför livets seger blir de rädda och osäkra. Det behövs en ängel som förklarar – försiktigt, en bit i taget: var inte rädda, jag vet vad ni söker; han är inte här; han har uppstått så som han sade; kom och se; skynda sedan till hans vänner och berätta, och han går för er. Steg för steg måste ängeln lotsa dem fram till det nya, oväntade. För att de ska begripa så pass mycket att de kan gå och berätta om detta som hänt.
Ur livet med Kristus växer tröstens ord och kärlekens handlingar, särskilt i kristider.
Ärkebiskop Antje Jackelén
Insikten att Kristus lever och går före oss i liv och död kan behöva tid att mogna fram. Det är ju en fråga om vilket hopp vi törs ha!
Hopp kan vårdas och odlas. Det sker genom att vi håller de platser och tider heliga som låter oss uppleva helhet och helande. Platser där vår horisont vidgas och tyngderna lättar. Och tider då vi kan ta tag i livets svåraste frågor utan att det svåra krossar oss.
Det finns platser i tid och rum där vi kan stå ut med avgrunden därför att vi möter död och liv gemensamt, som i en gudstjänst, som i påsknatten! Vi kan stå ut, ja till och med känna glädje, därför att vi gör det tillsammans med generationer som har gått före oss – och i vår föreställning även med ännu ofödda generationer. Och därför att vi i natt gör det med miljoner andra över hela världen.
Att denna natt ropa ut livets seger över döden är ett av de bästa uttrycken för att vara människa: att bejaka vår längtan efter mening, att med all vår styrka vilja trotsa dödens makter och det ondas grepp.
Att denna natt ropa ut livets seger över döden är också att bejaka vår bräcklighet, vår ändlighet, vår dödlighet. Att vilja höra om Jesu uppståndelse är att inse att, om jag är en människa som endast har mig själv att lita till, då är jag en fattig och ensam människa.
Påsken ger råg i ryggen åt en djärv förväntan just när det är mörkt och svårt: Godhet har makt över ondskan, kärlek nedkämpar hat, ljuset upplyser mörkret, livet segrar till slut (Ps 782).
Ändå är påskens drama inte något trolleri. Mörkret försvinner inte som genom ett trollslag. Det kommer fortfarande att vara mörkt ute när domkyrkans alla klockor ringer mäktigt i påsknatten.
Påskens under tar inte bort vår natts mörker, men det får natten att lysa, det får själva mörkret att skina. Man kan knappast säga det vackrare än en gammal sång till påskljuset gör: Detta är den natt då ingen längre fruktar mörkret, då natten lyser som dagen och mörkret är som ljuset – den natt då rättfärdighetens sol går upp med läkedom under sina vingar. O saliga natt som bär bud om att Kristus har gjort dödens makt om intet och fört liv och oförgänglighet fram i ljuset!
Det finns saker som vi människor inte kan hitta på själva. Det finns saker som någon annan måste säga till oss för att de ska vara trovärdiga. Vem kan själv hitta på att det är rätt att tro på en korsfäst gud? Vem kan resonera sig fram till att en korsfäst Gud övervinner dödens makt? Det som är så banbrytande som att livet segrar över döden – det kan vi inte intala oss själva. Det måste sägas till oss, det måste till-sägas oss.
Det fick kvinnorna uppleva. Då kunde de lämna dödens ort och springa iväg fyllda av både bävan och glädje. I år är det just så för oss: både bävan och glädje. I år vill långfredagen dröja sig kvar. Blandningen av bävan och glädje bär för kvinnorna vid graven. För oss också! Vi gläds och räds om vartannat. Och just i år stämmer så väl vad den nyss bortgångne norska psalmförfattaren Svein Ellingsen säger i en älskad nattvardspsalm: Vi bär så många med oss i bön när vi går fram. Vad Kristus gav och ger oss, det gäller också dem (Ps 399).
Det gäller också er två dopkandidater som snart ska gå fram till dopfunten. Ni har förberett er, och nu är ni beredda att ta steget in i livet som döpt.
Livet som döpt är ett liv i hopp. Det finns mening och mål med livet. Ur livet med Kristus växer tröstens ord och kärlekens handlingar, särskilt i kristider. Vi kan stå emot missmod, inskränkthet och hat och arbeta för fred i smått och stort. Vi kan lyssna och vara nära, även när vi måste hålla avstånd. Kvinnorna vid graven hade inte allt kristallklart för sig när hoppets gnista väcktes till liv i dem. Men det var tillräckligt för att tända påskens eld. Och den brinner i världen. I dig och mig.
Kristus är uppstånden! Ja, han är sannerligen uppstånden. Halleluja!