I hoppet är vi räddade (Rom 8:24)
Kristus är uppstånden – ja han är sannerligen uppstånden!
Vad betyder påskropet i en tid när Coronapandemin sveper över hela vår värld? När de dagliga presskonferenserna uppdateras med antal smittade och avlida, och oron lätt kryper in på bara skinnet?
Vi har genomlevt en fasta där vi på ett nytt sätt fått göra uppoffringar för livets och våra medmänniskors skull. Vi har likt Jesus fått ställa oss själva åt sidan, och det kostar på. Både för den som sitter isolerad och den som sliter i vården.
Påskens glädje kan mot denna bakgrund te sig som ett hån. Påskaftons ovissa väntan kan kännas mer verklig. När vänder det? Hur länge ska vi leva så här?
Är det rimligt att ta ut segern i förskott?
Det hör till människans storhet, att vi kan göra flera saker samtidigt. Vi kan lära av det förflutna, leva i nuet och samtidigt blicka framåt.
Kyrkan bärs av tron på det otroliga – att Jesus Kristus har uppstått och lever! Han möter sina vänner med ord som Frid och Var inte rädda. Orden från det förflutna har burit generationer av kristna i oroliga tider. De har fått människor att omvandla oro och rädsla, till medkänsla och kärlek. De har gett människor hopp, mening och riktning i tider av ovisshet.
Nu är det vi som lever i en annorlunda tid. Orden från förr får en ny laddning. Tron blir en hjälp att navigera i närmast väglöst land. Likt en fyr i stormens öga hjälper tron mig att hålla riktning och blicka framåt.
Jag får låta påskens jubel - över att dödens udd är bruten och att ljuset kommer övervinna mörkret - forma mina handlingar idag. Bryta det snäva ängsliga perspektivet som tränger sig på och i stället lyfta blicken på det gemensammas bästa. För livets skull och med särskild tanke på de som är mest sårbara i vårt samhälle behöver fortsätta hålla fysiska avstånd från varandra. Och samtidigt hålla längtan levande efter den tid då vi kan mötas igen.
På så sätt fortsätter vi vår fastevandring, vägledd av påskens trosvisshet. Det är inte en tro som flyr verkligheten, utan en tro som noga följer siffrorna för smittspridning, död och tillfrisknande. Den föraktar inte vetenskap, men den når längre. Den odlar hoppet.
Hoppet om att det kommer en dag efter Corona. Påskdagens texter flödar över av ljus, likt de glittrande havsbilderna som fyller mitt flöde i sociala medier. Bilder och texter som gör mig glad och ger kraft när missmodet lurar runt hörnet.
Jag finner också stort hopp i det faktum att den uppståndne Kristus bär såren efter korsfästelsen på sin kropp. Den levande Guden vi följer är inte en osårbar hjälte, utan en som är förtrogen med sjukdom och död. Gud finns på intensivvårdsavdelningarna och verkar genom vårdpersonalens händer. Gud är närvarande hos den som känner oro för att bli smittad av hemtjänstpersonalen. Gud finns också hos den som drar sitt sista andetag denna dag. Hos den som går ur tiden, för att träda in i Guds evighet.
Om allt detta handlar påsken. Om Guds, passion för sin värld – om vägen genom död till liv.
- Så låt oss lyssna till den Uppståndne Kristus som bjuder oss frid i en stormig tid!
- Låt oss bäras av orden Var inte rädda!
- Låt oss frimodigt leva hoppet!
I hoppet är vi räddade, säger aposteln Paulus. Ett hopp, som är tryggt förankrat i Guds löften och nyskapande kraft. Och som bjuder in oss att vara delaktiga i rörelsen från mörker till ljus.
+Susanne