Långfredagsreflektion

Långfredagsreflektion

Förr fick man inte dansa på långfredagen. Biografer och nöjesställen var stängda. Jag vill inte tillbaka till det men ändå finns det någon sorts mening med det. Inte i förbudet i sig men i tanken att visa solidaritet. En uppmaning en gång om året, till alla som kan glädja sig nu, att stanna upp i medkänsla för dem som inte kan.

På något sätt känns hela våren 2020 som en enda lång långfredag. Mycket av nöjesvärlden och kulturvärlden går på sparlåga. Vi kan inte träffas och dansa och kramas lika bekymmerslöst som förut. Det är en långfredag rent konkret som handlar om solidaritet på riktigt och inte som symbolhandling. Det handlar om solidaritet med såväl dem som drabbas hälsomässigt som ekonomiskt, både här nära och långt bort.

Långfredagens medkänsla handlar inte om att beröva världen dess glädje och nöjen, den handlar om ett erkännande av lidandets tyngd och allvar. Men behövs det då? Kan vi inte plocka ner Kristus från korset? Han uppstår ju.  Men så enkelt är det inte. Vi tror att Gud genom sitt ord inte bara skapar utan också föds in i själva skapelsen. Det som vi firar vid Jul är det som vi sörjer idag – att Gud blev människa, för att vara människa är också att vara utlämnad till naturens nyckfullhet och till andra människors handlingar. Man kan inte alltid läka sig själv, man har ganska sällan valet att gå ner från korset. Man är fastspikad vid lidandet och måste gå igenom d för det ges inget val.

Men det tycks som om Gud gjorde ett val, att gå in i världen med risken att bli fastspikad vid lidandet så som vem som helst av oss kan bli. Men hjälper det då? Hjälper det att Gud är med när det outhärdliga drabbar? Är det inte fortfarande lika outhärdligt? När lidandet och sorgen drabbar på ett sådant sätt att en människa känner sig helt övergiven, övergiven av Gud, övergiven av själva livet och när till och med de som vill följa med inte kan göra annat än att stå en bit bort med sin sorg, sin kärlek och sin medkänsla, men ingen kan följa hela vägen, hjälper det då att Gud är med?

Det gör det nog inte om det kommer som en klapp på huvudet och ett underkännande av upplevelsen av ensamhet, som om man inte borde ta det så hårt eftersom Gud ju är med. Det hjälper lika lite som uppståndelsen gör om den kommer som ett avfärdande av sorgen och lidandet här. Hoppet om uppståndelsen är fantastiskt men vi orkar och kan kanske inte alltid tro på det. Dessutom, även om det kommer en uppståndelse, så betyder det ju inte att det som händer oss i livet inte spelar någon roll.

Filosofen Nietzsche skrev att medlidandet bara ökar världens lidande. Någonting ligger det i det om det slår över till förnekelse av allt livets goda. Men en värld utan medlidande skulle nog öka lidandet väldigt mycket mer. Långfredagens medlidande handlar om att vi tar varandras lidande på allvar. Det handlar om samhörighet också i det svåra som drabbar. Det är inte att ta på sig andras lidande som ett ok men att erkänna det.

Långfredagen berättar också att Gud tar vårt lidande på allvar och inte avfärdar det, varken med sin närvaro eller med att det finns en uppståndelse. Istället ropar Kristus, Gud född in i skapelsen:

- Min Gud min Gud, varför har du övergivit mig?

I det ropet finns också Guds svar, Guds eget förtvivlade rop över lidandet.

I övergivenhetens rop svarar Gud närmast oss, från korset,
från där dit ingen annan kan följa hela vägen. Där är Gud.

 Helena Agrell/Präst