Foto: Pixabay

Det finns ett ljus i tunneln

BISKOPENS PÅSKKRÖNIKA | Årets påskfirande i våra kyrkor blir sig inte riktigt likt. Många församlingsbor är tvungna att avstå besöket i kyrkan, för sin egen skull och av omsorg om andra. Men gudstjänst firas och ljusen tänds för alla, även för dig som inte är på plats.

Coronaviruset har påmint oss om två ting: att vi inte är en egen liten ö i världen och att ensam inte är stark. Allt som drabbar världen berör också oss. Och det kan vi bara hantera på bästa sätt om vi solidariskt hjälps åt. Ett tryggt samhälle kan ingen bygga ensam, bara för sig själv. Vi måste hjälpas åt, bära varandras bördor och uppmuntra varandra att inte sluta hoppas på en förändring.

”Ännu har vi inte sett ljuset i tunneln, men vi tror det kommer, det måste vi för att orka”, sa en intensivvårdsläkare i Italien i en av våra nyhetssändningar. Bilden av ljuset i slutet på tunneln ger oss ork att hoppas när allt känns mörkt och hopplöst. I de tider vi nu befinner oss är detta viktigare än någonsin.

I vår del av världen har vi också lärt oss att det varje vår kommer ljusare tider efter de mörka och kalla. Att livet kan spira ur det till synes vissna och döda. Att knoppar brister och fåglarna åter sjunger vårens sånger.

I denna årstidsskiftning firar vi också påsk. En högtid som mer än någon annan talar om ljuset i tunneln. Men påskbudskapet är samtidigt ingen glättig verklighetsflykt som blundar för tillvarons mörker. Tvärtom startar påskbudskapet i den mörka tunneln och väjer inte undan för det svåra, inte ens för smärtan, sorgen och döden. Och i dess centrum sträcker ett kors ut sin famn mot oss med löftet om att vi är burna av den som bär allt.

Gud, tillvarons skaparkraft, kärleken som övervinner allt, går genom Jesus Kristus med oss genom den mörka tunneln. Vi behöver inte förstå, vi behöver inte tro. Det räcker med att vi hoppas på att det finns ett ljus i tillvarons mörka tunnel.

biskop Eva Nordung Byström

När vi möter mörker, svårighet och död är vi inte ensamma. Påskens huvudperson, Jesus Kristus, finns med oss där och vet hur det är. Jesu väg från långfredagens mörker till påskdagsmorgonens gryningsljus var hård och brutal. Under den vandringen bar han hela världens nöd och smärta, död och sorg - ja, hela tillvarons bortvändhet från Gud - i sin egen kropp och själ. Han bar det inte bara in i döden utan också genom döden. Genom dödens mörka tunnel gick han och banade oss en väg mot ljuset, mot ljuset som aldrig dör, ljuset i tunneln.

Påsken uppmanar oss att våga tro på ett liv som är starkare än döden, ett liv som vill hela vår gudsrelation och det brustna i oss, men också våra relationer med andra människor och hela skapelsen,

Ja, detta är vår tro: Gud, tillvarons skaparkraft, kärleken som övervinner allt, går genom Jesus Kristus med oss genom den mörka tunneln. Vi behöver inte förstå, vi behöver inte tro. Det räcker med att vi hoppas på att det finns ett ljus i tillvarons mörka tunnel.

I detta hopp bärs vi av påskens budskap om kärleken som tror allt, hoppas allt och uthärdar allt, som aldrig ger upp eller viker undan för det onda i tillvaron. I detta hopp tänder vi i dessa coronatider ljusen i våra kyrkor och andaktsrum och på våra köksbord och inväntar påskdagsmorgonens gryningsljus.

I detta hopp tänder jag mitt ljus för dig och ber med Taizémunkarna i Frankrike:

Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, låt inte mörkret få tala till min själ.
Jesus, Guds son, du ljus i mitt inre, öppna mig för din kärlek och frid.

Eva Nordung Byström,
biskop i Härnösands stift