Kapitel 26
Berättelsen om Jesu lidande börjar med att ”Översteprästerna” och folkets äldste träffas hemma hos Kajafas (26: 3). Det fanns bara en överstepräst (Kajafas var överstepräst år 18-36 e.Kr.) men ”översteprästerna” (plural) används förmodligen här i överförd bemärkelse om de höga tempelfunktionärerna.
I vers 6 möter vi kvinnan med balsamflaskan. Det är en berättelse som finns i samtliga fyra evangelier. Evangelisten Johannes (12:1-8) talar om en liter balsam, vilket motsvarar 325 gram. Det var med andra ord en mycket stor mängd. Hos Johannes nämns också att den var värd 300 denarer, vilket var en årslön för en vanlig dagsarbetare. Texten har historiskt sett tolkats på två helt olika sätt. Smörjandet av Jesu huvud skulle kunna betyda en Messiassmörjning (överstepräster och kungar smordes med olja på huvudet, och Messias betyder just ”den smorde”). Jesu tolkning i texten är dock att kvinnan föregriper hans begravning (v 12).
Texten om kvinnan med balsamflaskan är intressant placerad i passionsberättelsen. Vi har just fått reda på att det finns planer på att försöka döda Jesus (v 5). Texten om kvinnan får oss att stanna upp inför allvaret i händelseförloppet, får oss att stanna till inför det som nu ska hända. Kvinnan med balsamflaskan gör dessutom precis det (26:12) som kvinnorna vid graven lite senare inte behöver göra: smörja Jesus.
Men nu är lugnet över. I och med vers 14 kommer ordet ”utlämnas” (paradidomai) att nämnas 15 gånger enbart i kapitel 26 och 27. Ja, Jesus kommer nu, succesivt, att ”utlämnas” i ondskans händer. Jesus kommer att skalas av allt han har. Till slut känner han sig till och med övergiven av Gud: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig…” (27:46). Till och med de korsfästa rövarna hånar honom. Det går neråt, neråt, och det börjar med 26:14 och Judas förräderi. Judas kommer att sälja Jesus för blott 30 silverpenningar. Exakt vad som avses med 30 silverpenningar är oklart, men det motsvarar någonstans mellan 30 och 120 denarer, det vill säga betydligt mindre än de 300 denarer som kvinnan med balsamflaskan betalde för balsamflaskan. Det motsvarar, oavsett värde, en mycket låg ersättning för att förråda en människa.
Orden i 26:16, ”Från det ögonblicket…” (apo tote) för tankarna till två tidigare indelningsmarkörer i evangeliet, nämligen 4:17 och 16:21, där också orden apo tote används. Något nytt är på väg att hända i evangeliet, med andra ord.
För nu förtätas historien. Jesus och hans lärjungar har påskmåltid, den första nattvarden. Förrädaren pekas ut, likaså förutses att Petrus ska förneka Jesus tre gånger innan tuppen gal (i samtida grekisk litteratur förknippades tuppens andra galande med soluppgången).
”Första dagen av det osyrade brödets högtid…” (v 17), betyder detta att det är en judisk påskmåltid som Jesus och hans lärjungar firar? Det är en klurig fråga. För det osyrade brödets högtid började i realiteten efter påsken. Men ibland kunde man lägga in olika betydelser i orden, på samma sätt som vi i Sverige säger att vi firar jul den 24/12, när det i själva verket är den 25/12 som själva julen inträffar. Hos Johannes äger dessa händelser rum före påsken (Joh 13:1, 18:28), och Jesus dör i Johannesevangeliet på exakt den tidpunkt då påskalammet slaktades (det är därför vi sjunger ”O Guds lamm” i kyrkan strax innan vi går till nattvarden).
Med vers 26 startar så nattvardens instiftelse hos Matteus. Vi har tre olika versioner av nattvardens instiftelse i Bibeln:
1) Markus 14:22-25 och dess parallell i Matteus 26:26-29
2) Första Korinthierbrevet 11:23-25
3) Lukas 22:15-18.
I samtliga dessa texter finner vi dessutom varianter av orden ”detta är min kropp”, ”detta är mitt blod”, ord som varit anledning till bråk och schismer mellan våra olika kyrkofamiljer under århundraden. ”Hur mycket hat och schism har inte dessa få ord skapat bland de kristna?” för att säga det med den tysk-polske teologen Johann Ludwig von Wolzogen. Vad alla dessa bråk och schismer mellan kyrkor lett till är att de effektivt motsäger det som är själva poängen med nattvarden: att Jesus vill skapa gemenskap. Och att det är Kristus – inte olika kyrkliga representanter – som bjuder in till nattvard. Den bibliska texten framför oss talar om den frälsande makten i Jesu kropp och blod, men den försöker inte definiera denna frälsning i abstrakta filosofiska termer. Kyrkliga ledare, sådana som jag själv, måste våga fråga sig hur man kan ge upp den egna teologisk-filosofiska positionen för att återvända till en förståelse av en händelse och en närvaro som inte kan förstås logiskt eller intellektuellt. Gud är helt enkelt större. Och: Gud vill kyrkans enhet – Gud vill inte filosofiska spetsfundigheter.
26:39-42 beskriver hur Jesus beger sig till Getsemane, strax utanför Jerusalem. Verserna visar att bönen Fader Vår var viktig för Jesus; ”Fader… inte som jag vill utan som du vill … be att ni inte utsätts för prövning… låt din vilja ske”. Lärjungarnas sömnighet i texten framstår nästan som övernaturlig. Följden blir att Jesus succesivt förlorar omgivningens stöd: lärjungarna somnar, senare kommer de att fly och till slut till och med förneka Jesus. I vers 42 talar Jesus om ”bägaren”, i Gamla testamentet är bägaren en symbol för straff och lidande. Det är natt på många olika sätt.
I vers 51, när Jesus ska gripas, nämns att ”en av dem” lyfte svärdet och högg av örat på översteprästens tjänare. Enligt Johannesevangeliet var det Petrus som gjorde detta, och Johannes vet dessutom att berätta att tjänaren hette Malkos.
Jesus förs nu till stora rådet, Sanhedrin. Sanhedrin bestod förmodligen vid denna tid av 71 delegater. I det satt representanter för översteprästerna, de äldste (vilket innebär de förnämsta familjerna) samt de skriftlärda. Men Jesus tiger, och för på så sätt tankarna till profeten Jesajas text om Herrens lidande tjänare (Jesaja 53:7). Paradoxen i det hela är att Jesus, som är hela världens domare, nu står inför en världslig domare. Förhöret mynnar ut i en av evangeliets nyckelpassager, vers 64: ”efter detta skall ni få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln”. Kajafas svarar på detta genom att riva sönder sina kläder. Enligt traditionen var det så att domaren skulle riva sönder sina kläder om han hörde en hädelse uttalas. Och enligt Tredje Moseboken 24:16 skall den som uttalar en hädelse dö. Men för att häda Gud krävs att Jesus uttalar Gudsnamnet. Och Jesus uttalar inte Guds namn i texten, han säger att han skall sitta på ”Maktens högra sida”. Men förmodligen uppfattar Kajafas att Jesus jämställer sig med Gud, och att Jesus på så sätt ifrågasätter Guds enhet, Guds singularitet.
Nu skiftar scenen till Petrus, som är ute på gården, och Petrus förnekar Jesus precis som har förutsagts (26:69-75). I början av kapitel 26 har Judas förnekat Jesus. Sedan flyr de kvarvarande lärjungarna (v 56). Och nu förnekar således även Petrus honom, han som skulle vara Klippan, han som var den lärjunge som Jesus först kallade (4:18-20). Det sista vi får veta om Petrus nämns i vers 75: ”… han gick ut och grät bittert”. Men som Johannes Chrysostomos konstaterade redan för över 1600 år sedan: Petrus är modig. I motsats till alla de andra har han inte flytt, utan håller sig i närheten, trots den fara det innebär för hans eget liv. Petrus är på så sätt ett föredöme för oss alla, och kan vara en förebild för dig och mig. Vi önskar, liksom Petrus, följa Jesus, men lyckas inte alltid så väl som vi önskar. Så vi följer Jesus på distans, och anar hans närvaro, och ser honom ibland. Precis som Petrus ute på gården.