Föreläsning med Felix Engström ”Att möta Jesus mitt i livet
23 april kl 19.00, S:t Larsgården.
OBS med anledning av den rådande situationen vet vi idagsläget inte om föreläsningen går att genomföra. Hålla dig uppdaterad via svenskakyrkan.se/sollentuna.
Det är en småblåsig, solig marsdag. Felix Engström, skådespelare i ett otal filmer- och teaterpjäser, kommer emot fotograf Theresia Jatta Köhlin och mig med en vulkanhälsning, läs; Star trek och kapten Spock.
−Min fru lärde mig att man kan hälsa så här nu i coronatider, säger Felix och håller upp handen där han gör ett V av fingrarna och tummen rakt ut. Hälsningen betyder: ”Lev länge och väl.”
Vi befinner oss i Felix ”hoods,” Gröndal. På grund av virustider sätter vi oss ute på båtklubbens brygga i ett par slitna korgstolar.
Där sitter vi ståtligt, som på en flytande scen, med en svagt värmande sol i ryggen, och vågkluck mot bryggan.
Även om Felix är en framstående skådis… en filmstjärna – som ofta tar sig an tuffa karaktärer, känns han enkel och äkta, som grannen mitt emot.
− Jag växte upp i ett vakuum, men med en närvarande mormor. Hon var min fasta punkt. Mina föräldrar separerade tidigt. Jag har inget minne av dem tillsammans. Men det var en turbulent uppväxt med många känslostormar. Inte optimalt. Jag var ett oroligt barn, berättar Felix.
Mormor från Skåne var där allt oftast och passade Felix när föräldrarna arbetade.
− Mormor gav sitt allt för mig. Vi lekte, hon gav mig mat, kärlek – ja allt egentligen. På loven bodde jag oftast hos henne och hennes bror på en liten ort i Skåne. När hon åkte iväg till sitt sjuksköterskejobb på kvällarna i Malmö så bad jag att inget skulle hända henne när hon körde mellan landstället och Malmö.
Mormor dog först sommaren 2019, 97 år gammal.
Felix växte upp. Han beskriver sig själv som klassens clown i den Montessoriskola han gick i på Söder. Det var ingen skolpedagogik som passade honom, då det handlade om frihet under ansvar, menar han.
− Jag hade behövt tydliga ramar. Jag hade noll struktur och inga rutiner. Mellan nian och gymnasiet skickade mina föräldrar mig till Colorado, Denver. Det var jättejobbigt att vara hemifrån. Det kändes som ett fängelse, då jag var van vid mycket större frihet. Men jag hittade ett andningshål i sporten, amerikansk fotboll och Denver Broncos.
Han började på humanistisk linje men hoppade av efter tre terminer. Det blev en tid av korta ströjobb på dagis, byggen och en tid med festande och tjejer.
Felix startade ett band, där han var sångare och frontman. Orange crush.
− Folk ville verkligen att jag skulle bli skådis, men jag gillade aldrig skådespelarmiljön som jag tyckte var fylld av konstlade människor med stora egon.
Han skrattar till, när han inser att han ju själv är delvis detsamma.
En bekant till Felix kommer förbistrosande på Gröndals båtbrygga. Felix hälsar och utbyter ett par ord, sen sjunker han bakåt i fåtöljen igen och ler mot solen.
− 1990 sökte jag till scenskolan i Stockholm och kom in. Tolv personer fick en plats. Jag tänkte att jag kanske ändå kan bli skådespelare, trots allt…
Från att Felix skoltid varit jobbig, betygen låga och hemmiljön fylld av känslostormar, till att känna sig utvald och prisad – både som skådisstudent och sångare. Vinden kanske hade vänt, trots allt…?
Felix målar upp kommande år som turbulenta och vilda med mycket kreativitet men också festande. På en scenskolefest träffar han sedan kvinnan som så småningom blir mamman till hans två stora barn.
Någonstans där förlorar Felix fotfästet och de bryter upp, och går isär.
− Där öppnade sig ett stort slukhål inom mig och jag går ner i en total kris som leder mig in i en tio år lång Golgatavandring. Torsten Flink hänvisar mig till sin psykoanalytiker, och jag får skriva på ett kontrakt att jag inte ska ta livet av mig. Jag bor i en etta i Blåsut och sover på en madrass på golvet, och är helt uppfylld av ångest och sorg. Då ser jag ett varmt ljus komma in genom fönstret och jag hör en röst inom mig, utom mig … i alla dimensioner: ”Du är där du ska vara. Du gör det du ska göra. Allt är som det ska vara”. Jag blir då helt lugn, säger Felix.
Det här blir en viktig hållplats i livet. Han beskriver hur han tittade ut genom fönstret… ingen byggkran, ingen strålkastare. Ingenting.
− Jag är övertygad om att det var Gud. Jag kände mig inte längre rädd. Jag vände min inåtvända blick utåt. Jag tolkade situationen som att jag var under ett beskydd.
Vi tar nu ett grodskutt framåt.
− Vi turnerade våren 2009 med en teaterföreställning på fängelser. Jag lärde känna en kille som var troende. Han frågade om jag inte ville hänga med till en gudstjänst i Hillsong. På den tiden höll de till i Göta källare vid Medborgarplatsen. Det var mest unga människor och mycket konsertkänsla, men budskapet var bra, dock inte riktigt min bag.
Våren går och det blir sommar, teaterkompisen hör av sig igen. Denna gång ska han pröva en sommarkyrka vid Fridhemsplan – i finska skolans lokaler. New Life.
− Jag minns när jag kom in, och stod där med solen i ryggen. Det satt en kvinna därinne vid ett piano och sjöng om Jesus. Jag såg människor från alla kulturer och klasser. Någonstans tänkte jag: ”Det här måste vara Guds folk”. Något inom mig hände. Hela mitt inre hade sökt efter den här nyckeln hela livet. Jag hade letat efter Gud i relationer. Här handlade det om Jesus Kristus, the real deal. Lovsångaren frågade om hon fick lägga sin hand på min axel och be för mig. Det fick hon. Jag insåg då att det här var min sista chans. Efter det har jag aldrig vänt mig om.
Felix blev en förändrad själ, han gick upp i församlingslivet och funderade på att sluta skådespela och sadla om, men fick rådet att vara ett ljus i mörkret, att stanna i film- och teaterbranschen, men med större urskiljningsförmåga för vilka roller han inte borde tacka ja till. Föräldrar och kompisar tyckte att hans nyvunna tro var minst sagt udda.
− Sedan den dagen vid Fridhemsplan har jag inte känt någon ångest. Det är fruktansvärt att känna ångest. Förut tyckte jag ofta synd om mig själv. Nu är jag tacksam och försöker göra vad jag kan för min omgivning istället. Jag och min fru Lydia är familjehem sedan ett antal år tillbaka. Det känns väldigt meningsfullt.
Hans fru Lydia är norska och uppväxt i en kristen miljö. Enligt Felix är de ”a perfect match.” Efter Jesus är hon hans allt, tillsammans med barnen. Idag går de inte längre till New Life utan till Filadelfiakyrkan vid Sankt Eriksplan.
− Vad gäller framtiden så hoppas jag få göra meningsfulla roller som uppmuntrar och inspirerar folk, eller att få underhålla på ett bra sätt. Sen vill jag även nämna det… att det aldrig är för sent att vända sig till Gud.
Birgitta Stolt