Prata om livet!

– När man sitter och pratar i en vängrupp så vet man ungefär vad de andra tycker, tänker och tror, säger Elisabeth. I katekumenatet möts människor som inte känner varandra från början och då får man nya perspektiv och infallsvinklar. Jag har i många år gått med i pilgrimsvandringarna längs Stångån på tisdagar, så jag har haft lite koll på vad som är på gång i församlingen. Det var så jag kom i kontakt med katekumenatsgruppen.

– För mig var det så att jag började undra vad som stod på med mig själv, berättar Daniel. Jag var tvungen att utforska det andliga, det var som någonting greppade tag i mig. Det gick inte att gå förbi. Kyrkan har hela tiden ett erbjudande som jag tilltalas av. En öppen hand som säger ”om du har tid och lust och vill så kom till oss, men vill du inte så älskar vi dig ändå”. Det är helt och hållet upp till mig. Tidigare i livet har jag känt mig provocerad av det, men nu tänkte jag att jag måste nog se vad erbjudandet innebär. Så en kväll satt jag och sökte på tro och vuxenväg på nätet och hamnade på S:t Lars församlings hemsida. Där fanns ett konstigt ord, katekumenat, som jag aldrig någonsin hade hört.

Rena grekiskan

Katekumenat låter som rena grekiskan och det är det också. Det betyder "en som undervisas". I den tidiga kristna kyrkan innebar katekumenat dopundervisning för vuxna. Och då, liksom nu, är det ett sätt att lära känna sig själv och att lära känna och få kunskap om den kristna tron oavsett om man är döpt eller inte.

– För mig har det varit omvälvande att träffa nya människor, berättar Daniel. Det har berikat mitt liv väldigt mycket. Det informella samtalet, utan läxförhör, det är helt upp till mig vad jag vill med Gud och Jesus.

– Vi är åtta personer som träffas i gruppen och kvällarna är ganska varierande, berättar Elisabeth. Det är inte så att vi enbart läser ett stycke ur Bibeln och pratar om det. Första gången pratade vi om vilka frågor vi tyckte skulle vara med under året och det har vi återkommit till sen.

– Sen har vi delat våra livsberättelser, fortsätter Daniel. Man delar så mycket eller lite man vill. Ingen kommenterar, utan alla bara lyssnar och tar in. Sen är det en stunds tystnad. I tystnaden kan jag möta mina reflektioner och min tro utifrån vad jag fått från en medkatekumen som har öppnat sig och berättat.

– Det har varit väldigt starka berättelser, instämmer Elisabeth.

– Det kan var bra att förtydliga att det som sägs stannar i gruppen, säger Daniel. Det finns ingen förväntan att man ska säga eller berätta vissa saker. Det är upp till en själv vad som känns viktigt att säga just nu. Det har varit en förutsättning för mig.

– Det är viktigt med varsamheten, tänker Elisabeth. Det finns en skörhet när man samtalar om tro som man måste vara rädd om.

Måste man ha en tro när man kommer?

– Nej, absolut inte, svarar Elisabeth. Men man måste vara intresserad av begreppet på något sätt.

– Ja, man måste vara lite nyfiken och öppen för nya intryck, säger Daniel. Om man tänker på dagens samhälle så är det så lätt att vara hemma och titta på elva avsnitt av en tv-serie i ett streck, men gör man det vecka ut och vecka in så kan det uppstår en viss tomhet. Känner man då minsta nyfikenhet så tycker jag absolut att man ska prova en sån här grupp, oavsett vad man tror. Ofta är det genom tvivlet som tron kan komma och gör den inte det, då vet man ju i alla fall det.

Har ni utvecklats?

– Det är ju ingen quick fix, säger Elisabeth. Jag tror att det landar som små frön som så småningom kan spira. Det kanske man inte kan se hos sig själv direkt. Jag tänker på Tomas Tranströmers dikt att man aldrig blir färdig och det är som det ska, det finns ständigt nya valv som öppnar sig inom oss.

– Det är väldigt många frön och det blir  sammanvävt med de mänskliga relationerna, tron och Gud, tänker Daniel. Tro och tvivel blandas hela tiden. Det är inte så att det här är min parkeringsplats och så här tror jag och så är det klart. Det är inte målet som är det viktiga, utan själva resan.

Har ni fått några aha-upplevelser?

– Jag är ju inte ny i tron och man skapar sig mönster som jag känner att man behöver skaka om ibland och få nya perspektiv. En aha-upplevelse var när jag hörde att det i engelskan finns två ord för tro: belief och faith. Faith betyder tillit. Att tro är en sak och det kan nästan bli prestation, men att känna tillit är något annat.

– En aha-upplevelse för mig var när vår ledare Cecilia sa att man kan känna tro och man kan vackla och famla i sin tro, men faktumet att man är döpt kan man alltid falla tillbaka på, berättar Daniel. För mig är det en befrielse, det är inget fel att känna tveksamhet och ibland vara längre från Gud, men jag kan falla tillbaka på en stark tillhörighet. Jag har aldrig tänkt att en sån konkret handling kan innebära en trygghet. Då kan man söka utan att gå vilse.

– Jag är glad att jag inte gick och käkade hamburgare, avslutar Daniel. Den enkla vägen är att säga att det där är nog inget för mig och så ångrar man sig senare. När man väl vågar klivet så blir man ofta belönad. ■