Förr i tiden hade de som förlorat en närstående ett sorgeår. De hade på sig ett sorgband för att folk skulle vara införstådda med deras tillstånd och det fanns en enda publikationskanal – dödsrunan i tidningen.
Idag har våra vanor och sätt att kommunicera kring sorg och död förändrats, inte minst med internet.
– På ett sätt låter vi inte sorgen ta det utrymme den behöver. Vi jobbar och har knappt tid att gå på begravningar. Å andra sidan är det svårt att säga att döden är tabu när det pratas så mycket om det i media, i reportage, på hemsidor, bloggar, minnessidor, Facebook-grupper, säger Anna Davidsson Bremborg, präst och docent i religionssociologi.
Hon menar att tillgängligheten har skapat en demokratisering. När sorgen synliggörs på nätet blir det lättare att hitta information och berättelser man kan känna igen sig i när man drabbas.
I HUVUDSAK är hon positiv till den ökade tillgängligheten. Tid och rum löses upp via internet, man kan prata när man vill. Och ett mail som uttrycker stöd och medkänsla kan fylla samma funktion som ett telefonsamtal, med skillnaden att tröskeln till att skicka det kan vara mindre än att ringa samtalet.
– Det är bra att vi pratar mer om både döden och livet. När man pratar om sina svårigheter och får höra om andra som gått igenom och klarat av samma saker får vi perspektiv och det blir oftast lite lättare.
Allt är inte heller offentligt, bara för att det sker på nätet, menar hon. Det finns öppna såväl som slutna eller privata forum. Och på Facebook kan man välja olika inställningar för vad man vill berätta och för vem.
Vilken dimension går förlorad när man kommunicerar sin sorg på nätet istället för ansikte mot ansikte?
– Kroppsspråk och tonfall försvinner. Då är det bra att kunna lite om digital kommunikation för att det ska bli rätt djup och lagom nivå på intimitet.
Ett hjärta står för den inkännande blicken, kramen eller ”jag tänker på dig”. Det fungerar alltid om man inte vet vad man ska skriva, säger Anna Davidsson Bremborg. Och vissa ord som man skulle säga passar inte lika bra att skriva. ”Vad fruktansvärt” till exempel blir hårt i text och personen kan känna sig avkrävd på en fråga hen kanske inte vill svara på.
En risk är att nätet kan ge utrymme åt dem som tenderar att fastna i ett akut sorgebeteende, ältar sin sorg på olika forum och har svårt att komma vidare.
– Men den här problematiken har alltid funnits och det är svårt att säga om det verkligen är så. Sorgen måste få ta längre tid än vad vi i vår kultur i allmänhet tycker att den ska få ta.
GENERELLT TYCKER Anna Davidsson Bremborg att kommunikationen på nätet blir bättre och bättre. Hon har inte stött på samma problematik när det gäller sorg som i andra samhällsdiskussioner, då det kan bli hätskt, missförstånd och en hel del troll.
Går det bra att meddela att någon är död via Facebook?
– Den närmsta familjen ska naturligtvis kontaktas innan det läggs ut på Facebook. Men annars är det är ett väldigt vanligt, och nästan det bästa, kommunikationsmedel för att nå många på kort tid. Man slipper ringa runt och få frågor och du får styra själv vad du vill säga. Berättelserna om sorg tillhör livet och vi måste våga prata om det, även på Facebook.
Artikeln är hämtad ur Svenska kyrkan Bodens tidning Kyrkfönstrets påsknummer. Utgivning 3 april 2020.