Vanmakt vänds till bön

Känner du dig utlämnad i dessa corona-tider? En del av oss tvättar våra händer och är lugna, andra av oss är oroliga av olika skäl. Vanmäktigheten gör sig påmind. Att livet är skört och att vi inte råder över livets villkor. Att vi inte äger livet och kontrollerar det. Det är som om vår kultur har glömt det.   Pappan i söndagens evangelium är vanmäktig, han kan inte rädda sitt barn undan den sjukdom som drabbat hans barn. Men han gör det han kan! Han går till Jesus med sitt barn.  Han låter hans vanmäktighet bli hänvändelse, han låter maktlösheten bli bön, hans fötter sätts i rörelse och blir en del av hans längtan.

Som förälder är det en av de riktigt hemska upplevelserna att inte kunna hjälpa sitt barn, att stå maktlös och bara se på när barnet mår dåligt. Upplevelsen av maktlöshet kan vi dela som människor, oavsett föräldraskap eller inte. Det finns lägen i livet när det inte finns något att göra åt det hemska, det är där.

Vi kan känna oss maktlösa inför spridningen av influensan, inför alla barn som dör på gränsen till Europa eller på andra ställen i världen. Vad gör vi då?

Söndagens evangelium i Markus säger till oss är: Sätt er i rörelse och be! Bönen är ingen ursäkt för att inte agera, utan en kraftkälla för att kunna bekämpa det som förstör och bryter ned. I kampen mot ondskan behövs bönen. Den är nödvändig. Vi kan inte bestämma att covid-19 ska försvinna, men vi ska naturligtvis följa uppmaningarna att tvätta händerna, vara rädda om varandra och visa omsorg om den av oss som är utsatt. Vi ska fortsätta att vara en gemenskap som ber och håller fast vid Guds godhet.

Det finns olika onda saker – dels det som skulle kunna beskrivas som livets råhet – som virus och stormar, i den mån det inte är skapat av människor, - dels det som kan beskrivas som aktiva handlingar för att göra ont, för att förstöra och förgöra, döda.

Livets råhet delar vi alla. Det går inte att kontrollera livets villkor helt och hållet. Men onda handlingar är något annat. En del kan vi välja bort, men vi gör inte alltid det. Det finns dem som aktivt väljer det destruktiva. Det är förfärligt att någon vill skjuta en annan människa, att någon vill skapa oro genom att ljuga t ex om flyktingar eller virus, eller förstöra en ung människas liv genom att sprida filmer på nätet.

Vi ber i kyrkan och vi ber som enskilda människor. Det är viktigt. Bönen är ett rop till den djupaste kärleken som vi själva inte orkar åstadkomma. Bön är en hänvändelse som är beredd att bli hängivenhet – att ge av sig själv för andra. Ingen av oss är stark nog att stå emot ondskan alldeles själv, vi behöver Gud och vi behöver varandra. Ingen av oss klarar sig alldeles själv. Det tror jag att många av oss förstår – vi går samman i grupper och föreningar för att kämpa mot ondskan, mot det nedbrytande. Tillsammans är vi starkare än som ensamma individer. En bunt sytrådar har en helt annan styrka än en ensam tråd. Det vet vi och det behöver vi påminnas om.

Varför behöver vi be också? Jo, bönen är så viktig för den håller vårt inre rum öppet mot Gud. Bönen hjälper os att inte förtvivla, förfrysa och stelna. Bönen är ett möte med den kärlek som bär världen. Bönen kan vara väldigt enkel, som en viskning, inte något stort och tjusigt, inte några vackra ord, inte någon säker bekännelse men en längtan, en nöd och sårbarhet som vi känns vid och sätter dig och mig i rörelse till Gud, precis som pappan i evangelieberättelsen. Bönen som vi ber tillsammans i gudstjänsten är en styrka, vi ber aldrig bara för dem som är där, utan alltid för världen och för dem av oss människor som har det svårt. Bönen håller fast vid att människor är vi tillsammans inför Gud.

Och det gör kyrkan i alla lägen. Även om vi inte får vara mer än två i kyrkan så kommer vi att fira gudstjänst i kyrkan, vi kommer att be för enskilda människor, för vårt samhälle och världen, som vi gör varje söndag. Inte med lika många närvarande i kyrkorummet, men likafullt ber vi och firar gudstjänst. Vi tackar Gud för allt som är gott och för varje människas omsorg.

Bönen har sin förankring i tron på att Gud har skapat oss och vill oss, vill dig och mig. Det finns anledning att hålla fast vid det goda i livet – vårens blommor och barnet leende, grannens omsorg och goda medarbetare i sjukvården. Tack Gud!

Bönen har sin förankring i tron på att Jesus Kristus lever med oss i det djupaste mörkret och förtvivlan och delar vårt liv, helt och fullt. Också när oron liknar Getsemane ångest så är Kristus hos dig och mig! Vi ber inte ensamma, även om vi kan känna oss ensamma. Varför inte slå en signal till någon du inte sett på några dagar? Varför inte höra sig för så att människorna runt dig har vad de behöver?

Bönen har sin förankring i tro på den Livgivande Heliga Anden som vill ge oss tröst, uppmuntra oss och utmana oss att växa i tro och kärlek. Varför inte vara en uppmuntrare själv?

Temat på söndag är ”kampen mot ondskan” och nog känns det aktuellt – både när det gäller virusets framfart och människovärdet som är hotat på många sätt. Det är att kämpa mot ondskan att dela med sig av de hushållsvaror jag har, om någon saknar. Det är att kämpa mot ondskan att hälsa på den rom som sitter utanför din affär och se hen som en människa, det är att kämpa mot ondskan att hjälpa flyktingar, det är att kämpa mot ondskan att hjälpa människor överallt i världen som lider nöd.

Fastan, som vi är inne i nu, är en tid när vi lyssnar till berättelser om Jesus liv, därmed berörs också mänskligt liv och vi stannar upp i eftertanke, reflektion och bön. Vi ser oss om i världen och ber för den och samlar in till nödlidande världen över. Vi ser oss om i vår närhet och ber att vi ska vara till tjänst för människor!

Låt vanmakten bli till hänvändelse till Gud! Låt oron få ord hos Kristus! Låt tacksamheten till Gud bli till glädje över godheten!

Vi ber för dig på söndag. Välkommen att vara med och be i kyrkan eller hemma!

 

Lotta Miller/präst 

 

PS Det finns mycket att tala om i evangelietexten på söndag som får vara till en annan gång. Vill du samtala om det är du välkommen att höra av dig. DS

 

När de kom tillbaka till lärjungarna fann de mycket folk omkring dem och skriftlärda som diskuterade med dem. Men när folket fick se honom greps de av bävan och skyndade fram för att hälsa honom. Han frågade: ”Vad är det ni diskuterar?” – ”Mästare”, svarade en i mängden, ”jag har kommit till dig med min son som har en stum ande. Var den än faller över honom kastar den omkull honom, och han tuggar fradga och skär tänder och blir stel. Jag bad dina lärjungar driva ut den, och de kunde inte.” Han sade: ”Detta släkte som inte vill tro! Hur länge måste jag vara hos er? Hur länge måste jag stå ut med er? För hit honom!” De kom fram med pojken, och när han fick se Jesus började anden genast slita i honom så att han föll omkull och vältrade sig på marken med fradga kring munnen. Jesus frågade hans far: ”Hur länge har det varit så här med honom?” Fadern svarade: ”Sedan han var liten, och ofta har anden kastat honom både i eld och i vatten för att ta livet av honom. Men förbarma dig över oss och hjälp oss, om du kan.” Jesus sade: ”Om jag kan? Allt är möjligt för den som tror.” Då ropade pojkens far: ”Jag tror. Hjälp min otro!” När Jesus såg att folk strömmade till sade han strängt till den orena anden: ”Du stumma och döva ande, jag befaller dig: far ut ur honom och kom aldrig mer tillbaka.” Den gav till ett skrik och ryckte och slet i pojken och for så ut ur honom. Och pojken låg där så livlös att alla sade att han var död. Men Jesus tog hans hand och reste honom upp, och han steg upp. När Jesus hade kommit hem och lärjungarna var ensamma med honom frågade de: ”Varför kunde inte vi driva ut den?” Han svarade: ”Den sorten kan bara drivas ut med bön.”Sedan gick de därifrån och vandrade genom Galileen. Han ville inte att det skulle bli känt eftersom han höll på att undervisa sina lärjungar. Han sade: ”Människosonen skall överlämnas i människors händer, och de kommer att döda honom, och tre dagar efter sin död skall han uppstå.” Men de förstod inte vad han menade och vågade inte fråga.  Mark 9:14-32