Tre terminer har diakonen vid Sjukhuskyrkan i Karlstad, Anna-Karin Berglind, tillsammans med Karin Svedberg lett samtalsgrupper om existentiell hälsa för patienter som är inlagda inom psykiatrin på Centralsjukhuset. De tar hjälp av samtalskort.
När Kyrknytt gör reportage om metoden är det ingen vanlig träff. Deltagarna har visserligen alla varit inlagda tidigare, men ingen är inskriven nu.
Samtalet hålls i Förgätmigej-rummet, en mötesplats för patienter och anhöriga som behöver få prata med någon som har egen erfarenhet av psykisk ohälsa. Karin arbetar där, anställd av Region Värmland som medarbetare med brukarerfarenhet.
Dagens tema är förhoppning. Anna-Karin lyfter kortet där det står: ”Vad hoppas du på? På kort och på lång sikt?”
– Jag hoppas på att bli friskare, både till kropp och själ. Jag har varit så ledsen över att ingen ser till helheten. I psykiatrin är det ingen som bryr sig om mina kroppsliga sjukdomar och i den somatiska vården tittar de bara på kroppen, det är helt separerat, säger Cathrin Larsson.
Britt Ågren fyller i:
– Jag kan verkligen skriva under på det. Det var en fysisk åkomma, restless legs, som påverkade mig så att jag inte kunde sova. Sömnlösheten ledde i sin tur till att jag blev sjuk. Om man hade förstått sambandet tidigare hade jag kanske inte behövt hamna inom psykiatrin överhuvudtaget.
När vi ses har det bara gått sju veckor sedan hon skrevs ut. Ögonen lyser när hon berättar:
– I dag har jag varit på jobbet för första gången på länge, det gav mig hopp. Och när en arbetskamrat sa ”Britt, det är så roligt att jobba ihop med dig!”, så blev jag så glad.
– På kort sikt hoppas jag att jag ska kunna fortsätta jobba och må så här bra. På lång sikt hoppas jag få ut information om hur kroppslig ohälsa hänger ihop med psykisk ohälsa, för att på så sätt få göra skillnad för andra.
För Mona Noreklints del ligger tiden som patient långt tillbaka. Erfarenheterna därifrån tog hon med sig in i arbetet med Förgätmigej, där hon jobbade före pensioneringen.
Trots att psykisk ohälsa drabbar så många människor i kortare eller längre perioder är ämnet fortfarande tabubelagt.
När Mona blev tillfrågad om att föreläsa på en konferens om sexualitet och psykisk ohälsa blev hon varse ett annat tabu.
– Då hade jag varit ensam i sjutton år. Först blev jag arg. Sen bubblade all skam och sorg upp, den som är förknippad med att inte leva i en relation. Jag hade ju burit på ett hopp om att få leva i tvåsamhet, men inte pratat om det.
Så hennes föreläsning på konferensen handlade om oönskad ensamhet.
– Nu är jag gift. Det slog in, jag fick som jag ville! Kanske var det min bearbetning kring att vara singel som gjorde att jag vågade satsa på nytt.
Andra förhoppningar som kommer fram i samtalet är att återknyta kontakten med en vuxen dotter, att ett barn ska få hjälp med en svårartad ADHD och att en åldrig mamma ska få plats på ett sjukhem med bra omsorg. För precis som var och en består av både kropp och psyke så existerar vi alla i sammanhang tillsammans med andra människor.
Hälsokortleken som används har åtta teman. Samtalsledarna utgår från dessa teman och har åtta träffar per termin.
– Samtalen är väldigt uppskattade. Många säger ”det var jättebra, jag behövde få prata”. Den som är inskriven har väldigt lite aktiviteter i övrigt. Lite promenader, det är allt. Det är så torftigt, man behöver ju så många saker för att tillfriskna, säger Karin.
Diakonen Anna-Karin har varit förvånad över att samtal inte är viktigare i behandlingen av psykisk ohälsa. Hon är mindre förvånad över att både personal och patienter kan bli lite misstänksamma mot diakonens roll i sammanhanget. Samtidigt är hon lite sorgsen över hur undanskuffad religionen är i samhället.
– Vi är väldigt rädda för religion rent generellt. Vid de här tillfällena berättar jag att jag är anställd av Svenska kyrkan, men sen pratar jag inte mer om Gud, även om religiösa tankar förstås kommer upp ibland i våra samtal.
Antalet deltagare i grupperna varierar mellan två och åtta. Vilka de är beror helt på vilka som är inlagda just då och hur de mår.
I Britt väckte ett av samtalen så starka känslor att hon senare inte kom ihåg att hon varit närvarande i gruppen. I efterhand är hon tacksam för att Karin insisterade på att hon skulle delta.
– Förutom träffarna med samtalsgruppen satt jag bara på mitt rum helt själv. Jag orkade ju inget. Jag var så dålig. Det var väldigt bra att du puffade på mig.
Cathrin har också erfarenhet av ett tema som gjorde så ont att hon var tvungen att lämna rummet. Men hon är glad att hon varit med i samtalen.
– Det är spännande, man vet aldrig vart samtalet ska ta vägen. Jag saknar möjligheten att prata om existentiella frågor ute i samhället. Det vore fint att få göra det utan att behöva vara inlagd i psykiatrin!
Samtalskortlek
Vardagligt uttryckt handlar existentiell hälsa om hur varje människa ser på sina möjligheter i livet och hur hon hanterar kriser.
Studieförbundet Vuxenskolan har utvecklat en samtalskortlek med 24 kort fördelade på åtta teman:
• Upplevelse av sammanhang
• Existentiell styrka och kraft
• Tillit som livskraft
• Meningen med livet
• Upplevelse av helhet
• Harmoni och inre lugn
• Upplevelse av förundran
• Förhoppning
Dessa teman har utarbetats efter enkäter som WHO gjort med människor i 18 länder med olika kulturer, religioner, socioekonomisk bakgrund, ålder och kön.
Läs mer och beställ kortleken
”När livet utmanar” på: www.sv.se/avdelningar/sv-vastmanland
Text: Annika N Lindqvist
Foto: Maria Obed