Hopp i en hopplös tid

Samtidigt tycker hon att det finns mycket som ger henne hopp.

Som den lilla skärva av den värmländska landsbygden hon skildrar i sin bok Osebol, till exempel. Alla de 42 personer som bor där och som hon intervjuat. Trots att livet ibland hanterat dem ovarsamt eller att glesbygdens svårigheter drabbar dem på olika vis, uttrycker ingen av dem att det är hopplöst.

– Att det är dystert ibland är ett faktum. Men trots nedläggningar, utflyttning eller låga födel­setal kämpar de emot och försöker göra det bästa av situationen. Hitta kraft i fördelar­na, för de finns ju också, säger Marit Kapla.

Hon ville skildra det som alltmer blivit en blind fläck för många, nämligen glesbygden. En samling människor från olika delar av Sverige och världen, som råkat bosätta sig och sedan rota sig på en plats. Och tillsammans utgör en liten by. Hon uttrycker det fint i slutordet: ”Vattnet blänker och träden växer, i Osebol som på andra platser. Solen ser ut att röra sig över himlen, fast det är vi som rör oss. En gång var vi alla här, och ingen annanstans.”

Själv kom hon till Osebol tre veckor gammal en septemberdag 1970. Hennes pappa var från Malung och mamma från Lilla Edet, och pappan hade fått jobb på folkhögskolan i närliggande Stöllet. Som bostad fick de hyra övervåningen på ett hus i Osebol, händelsevis på samma gård som Karin Håkansson som medverkar i boken. Här föddes senare också Marits syster och bror.

Byn var Marit Kaplas vardag och visst var den på många sätt bra, men hon ville också bort.

– Jag var ju mest hemma, och ville att det skulle hända saker. När jag var åtta år frågade min musiklärare om det var någon som ville följa med på scouternas läger i Nyskoga. Min hand flög upp direkt. Och det var precis så ro­ligt som jag hoppats, ett äventyr!

Marit fortsatte att vara med i kyrkans scou­ter, först som minior, därefter junior och sen konfirmerade hon sig – för det gjorde ju alla andra. I kyrkan fanns både aktiviteter och nya människor, trygghet och spännande histo­rier, som Bibelns berättelser om Jesus liv och gärningar.

Hon beskriver Nya och Gamla testamentet som världslitteratur, urberättelser som utgjort en inspirationskälla i hennes eget skrivande. Men den kristna tron var inget som slog rot i henne.

– Jag har absolut inget emot den, men jag har aldrig varit en sökare på det sättet. Jag har alltid känt mig trygg ändå.

Att ha en tro är för många människor just en trygghet, ett hopp. Marit Kapla sätter istället sitt hopp till människor och deras kraft. Hon har alltid funderat över hur vi möter varandra:

– Jag tycker om hur den kinesiske konstnä­ren Ai Weiwei formulerat sig: ”Hur man hand­­lar mot andra berättar för andra hur man tyc­ker att världen ska vara”. Våra handlingar är så otroligt viktiga.

Vi sitter ju ihop med varandra på så många olika sätt, resonerar hon. De barn som under miserabla förhållanden gräver efter kobolt till våra mobiltelefoner i Kongos gruvor – vi är sammanvävda med dem.

– Just den frågan, hur jag ska förhålla mig till detta, den blir man aldrig färdig med. Var och en får försöka göra det den kan.

En hotande klimatkatastrof, väpnade konflikter, flyktingar som drunknar på Medel­havet och ett växande gap mellan de som har och de som inte har. Förutsättningarna för att känna sig hoppfull har väl aldrig varit sämre, skulle nog många säga.

Och ja, det uppskruvade tonläget i den politiska debatten, det låga förtroendet för media och de växande nationalistiska strömningarna är ett slags vittnesbörd över att många män­ni­skor känner sig frustrerade, otrygga och oro­liga för framtiden. Marit Kapla är mycket in­tres­serad av politik, och konstaterar att det här till största delen är just en politisk fråga.

– Jag har inga bra lösningar eller färdiga svar, men man måste börja med att ställa sig frågan varför folk känner sig förbisedda och inte lyssnade på. Klyftorna i Sverige ökar, det är så tydligt att olika grupper har helt olika syn på sina egna möjligheter i livet. Vissa upplever liksom aldrig att det skulle kunna hända dem något dåligt, medan andra inte tror att de kom­mer att få en bra framtid.

Att stora delar av befolkningen saknar framtidshopp är oerhört destruktivt menar Marit Kapla, och samhället skulle kunna göra mycket mer för att motverka den utvecklingen. Till sy­vende och sist handlar det om en rättvis för­delning av resurser.

Till råga på allt visar forskning att det att känna hopplöshet ökar risken för att drabbas av sjukdom, och nästan är en lika stor riskfaktor för hjärt- och kärlsjukdom som att röka. Förmågan att känna hopp och ha tilltro till sig själv påverkar alltså hälsan i stor utsträckning.

Så vad kan vi göra själva? Marit Kapla tror att det till viss del är en läggningsfråga. Att man antingen föds med en benägenhet till oro, eller med en känsla av att ”det ordnar sig nog”. Själv är hon beskaffad med den senare egenheten. Samtidigt är hon övertygad om att man precis som med mycket annat också kan träna upp sin förmåga till hopp.

– Till viss del handlar det om att styra bort fokus från nyheter och intryck som matar oss med det som är destruktivt i vår omvärld. Försöka vara sparsam med tiden man lägger på sociala medier, stänga av pushnotiser och försöka fokusera mer på det man gör för stunden. Sitt jobb till exempel. Det som är roligt.

Det betyder absolut inte att man bara ska slå dövörat till för det som händer i omvärlden, poängterar Marit Kapla. Utan om att det ska finnas en balans. Ja, världen är på många sätt en hemsk plats. Men man måste också skapa rum för sinnesfrid, och tillåta sig att känna glädje över att man faktiskt lever.

Riktigt bra konst ger Marit en stark känsla av hopp. Även den konst som skildrar det mest förfärliga och fruktansvärda. Hon berättar att hon var på sin allra första Wagnerföreställning för ett tag sedan, nämligen Valkyrian på Göteborgsoperan. En opera full av förbjuden kärlek, arga gudar, uppror och offer.

– Men musiken var en fantastisk upplevelse som gjorde mig upprymd! Samma sak med den novellsamling jag just nu läser av den pol­ska nobel­pristagaren Olga Tokarczuk. Många texter är undan­glidande och mystiska, ändå blir jag glad. Man måsteinte kunna känna igen sig i allting. Bra konst kan vara djupt me­ningsfull bortom det rationella.

En annan författare som hon ofta återvänder till är Selma Lagerlöf, för hennes lysande förmåga att vara både medkännande och hu­moristisk, och för det sätt hon lyfter fram att alla människor är lika viktiga.

Osebol är det roligaste Marit Kapla gjort i sitt yrkes­liv, dels för att det varit som en upptäcktsfärd tycker hon, men också för att hon fått göra ett meningsfullt arbete tillsammans med människor hon tycker mycket om. Nästa bokprojekt blir också dokumentärt.

– Jag tycker om det dokumentära för att det överraskar mig. Även om jag också älskar sagor och fantasy, så är verkligheten så mycket mer fantastisk och komplicerad än man kan före­ställa sig. Det är verkligen sant att den över­träffar dikten.

Text: Pernilla Fredholm

Foto: Jessica Segerberg