Siluetten av kvinnor som håller varandra i handen.
Foto: John Voo /frickr

Internationella kvinnodagen

Nyhet Publicerad

Idag, på Internationella kvinnodagen, får vi tänka med tacksamhet på alla kvinnor genom historien som har utkämpat strider vi bara kan ana vidden av, alla de som genom tiderna har gått i bräschen för oss som kommer efter...

Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” (Markusevangeliet 14:3-9)

”Bibeln är full av gubbar”, säger många. Och visst är det många män som lyfts fram i Bibeln, både som föredömen och som avskräckande exempel. Men sanningen är att det finns gott om kvinnor i Bibeln också. Inte alla nämns vid namn – ändå kommer vi ihåg dem, trots det. För att det de gör, gör intryck på oss, eller för att deras tro visar sig vara så stark. Men, det är inte bara gubbar i Bibeln.

Alldeles i början möter vi Eva, i Första Mosebok. Eva, som betyder liv. Den första kvinnan, genom vilken hela mänskligheten kom till, enligt Skapelsemyten. Livgiverskan.

Vi möter Sara, Hagar, Lea, Rakel, Rut, Ester och många andra i Gamla testamentet, och genom dem får vi också förståelsen om att ingenting är nytt under solen. 
Genom alla deras berättelser får vi se att de tampades med samma känslor, samma liv, som vi. De gjorde fel, som vi. De älskade, som vi. Kände avund och svartsjuka, upplevde den ofrivilliga barnlösheten, upplevde glädjen att få barn, och de upplevde den bottenlösa sorgen av att förlora barn. Som vi. De visade trofasthet och gudsfruktan, men också upproriskhet och var ibland normbrytande i sitt handlande - och de visade också på en enorm styrka.

Nya testamentet är fullt av kvinnor. Starka kvinnor, bräckliga kvinnor, kvinnor med en stark tro på Gud. Maria, självklart, hon blev Guds moder – men hon var också en ung flicka som ställde sig till förfogande - i blind förtröstan och tillit till att det ska ordna sig, trots allt.

Vi har profetissan Hanna i templet, som vakade och bad dag som natt, och som känner igen det nyfödda Jesusbarnet för den han är, när han kommer till templet för att helgas. Framburen inför Herren av sina föräldrar. Vi har systrarna Marta och Maria, Maria från Magdala och så vidare.

Lydia var europé, egenföretagare och handlade med purpurtyger, hon ägde sitt eget hus och hade tjänstefolk, och även om hon själv aldrig hann möta Jesus så kom hon till tro och döptes. Lydia lät Paulus och hans följeslagare bo hos henne medan de var i Filippi. Det är troligt att Lydias omvändelse ledde till den kristna församlingens uppkomst i den staden, och dessutom bidrog till evangeliets spridning.

Men det finns också några starka berättelser om mer anonyma kvinnor, som lever vidare än idag – trots att vi inte vet så mycket om dem. Kvinnan vid Sykars brunn är en av dem, kvinnan i dagens evangelium en annan. Kvinnan blir starkt ifrågasatt och kritiserad – hon häller en flaska nardusbalsam över Jesus. En flaska värd en förmögenhet - närmare en årslön. Som så många gånger före och så många gånger efter i historien, ifrågasätter män en kvinnas handlingar. Vi har inga anledningar att tro att oljan inte var hennes. Antingen hade hon haft den stående hemma eller så hade hon köpt den, för egna pengar, just för detta tillfälle - men det ifrågasätts. Jesus tar henne i försvar, och menar att hon har gjort rätt. Hon valde att göra vad hon ville med det som var hennes, och det var rätt. Hon har gjort vad hon kunde, säger Jesus.

”I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.”  Och visst gör vi det! Vi kommer ihåg henne för hennes omsorg om Jesus, men också för hennes mod att gå sina egna vägar eftersom hennes tro var stark. En förebild i tro!

Dagens överskrift är ”Den kämpande tron”. Jag tänker mig att det handlar inte så mycket om att kämpa med tvivel och avsaknad av tro, som en troende människas kamp. En troende människas kamp för att följa sitt hjärtas röst och handla i tro för det som är rätt, trots motstånd. Oavsett vad människor runtomkring säger eller tycker. Många människor världen över har också utkämpat den kampen.

Kvinnan i evangelietexten har inget namn. Markusevangeliet är vårt tidigaste evangelium, och man kan tycka att evangelisten Markus, om någon, borde ha nämnt henne vid namn - vi får ju exempelvis veta att det är hos den spetälske Simon man har samlats, men nej. Trots att han lyfter fram hennes gärning som betydelsefull, och menar att hon kommer att bli känd i hela världen för vad hon gjort, så förblir hon namnlös. Kanske är det för att det är hennes gärning som ska stå i fokus, det att hon smorde Jesus inför hans begravning med den dyrbara oljan. Hon får bli ett anonymt föredöme i tro för eftervärlden.

Idag, på Internationella kvinnodagen, får vi tänka med tacksamhet på alla kvinnor genom historien som har utkämpat strider vi bara kan ana vidden av, alla de som genom tiderna har gått i bräschen för oss som kommer efter, och vi får tacka och be en tacksamhetens bön för vad som har uppnåtts av alla de kämpande kvinnor som glömts bort, förtigits eller gömts undan från historieböckerna. Och vi får be för alla som än idag får kämpa för att bli tagna på allvar, kämpa för sina mänskliga rättigheter, kämpa för ett liv i jämlikhet.

/Victoria Svärd Wärme, präst