Anden drev honom ut i öknen, och han var i öknen fyrtio dagar och sattes på prov av Satan. Han levde bland de vilda djuren, och änglarna betjänade honom.
Mark 1:12-13
Ormen var listigast av alla vilda djur som Herren Gud hade gjort. Den frågade kvinnan: ”Har Gud verkligen sagt att ni inte får äta av något träd i trädgården?” Kvinnan svarade: ”Vi får äta frukt från träden, men om frukten från trädet mitt i trädgården har Gud sagt: Ät den inte och rör den inte! Gör ni det kommer ni att dö.” Ormen sade: ”Ni kommer visst inte att dö. Men Gud vet att den dag ni äter av frukten öppnas era ögon, och ni blir som gudar med kunskap om gott och ont.” Kvinnan såg att trädet var gott att äta av: det var en fröjd för ögat och ett härligt träd, eftersom det skänkte vishet. Och hon tog av frukten och åt. Hon gav också till sin man, som var med henne, och han åt. Då öppnades deras ögon, och de såg att de var nakna. Och de fäste ihop fikonlöv och band dem kring höfterna.
De hörde Herren Gud vandra i trädgården i den svala kvällsvinden. Då gömde sig mannen och kvinnan bland träden för Herren Gud. Men Herren Gud ropade på mannen: ”Var är du?” Han svarade: ”Jag hörde dig komma i trädgården och blev rädd, eftersom jag är naken, och så gömde jag mig.” Herren Gud sade: ”Vem har talat om för dig att du är naken? Har du ätit av trädet som jag förbjöd dig att äta av?” Mannen svarade: ”Kvinnan som du har ställt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt.” Då sade Herren Gud till kvinnan: ”Vad är det du har gjort?” Hon svarade: ”Ormen lurade mig, och jag åt.”
1 Mos 3:1-13
Berättelsen om Adam och Eva och ormen har det sagts mycket om genom årtusendena.
Den har tagits till intäkt för en skev kvinnosyn och förtryckande sexual syn. Men det är ju inte det berättelsen handlar om.
Det här en del av de första 11 kapitlen i 1 Mosebok, de mytiska kapitlen, som tydliggör människans villkor, som målar upp farorna, som lovsjunger Gud som har skapat världen och visar på Guds vilja att leda människan rätt.
Här finns en intimitet i mellan Gud och människa. Och den här berättelsen som klassiskt har kallats för syndafallet ingår i en berättelse där Gud är som en trädgårdsmästare som vårdar sin skapelse, sin trädgård, sin lustgård. Gud känner kvällsvinden som smeker huden.
Kunskapens frukt är ambivalent. Den kräver ansvar och utmanar oss.
Berättelsen tydliggör kunskapen på gott och ont – som vi ju känner igen – vi kan göra rullatorer och magnetröntgen – det är fantastiskt, vi kan tillverka atombomber och syntetiskt knark – det är förfärligt. Kunskapen på gott och ont.
Det ställer oss inför etiska och moraliska frågor.
Samtidigt är kunskapen något som skiljer oss från resten av naturen, vi blir medvetna. Den självbilden är ju nödvändig för att ta ansvar för skapelsen och för våra liv.
Eva och Adam blir medvetna om att de är nakna, att de är sårbara och utsatta, både kroppsligt och själsligt.
Reaktionen på att vara utsatt blir i första hand inte skam utan rädsla.
Rädslan är en kraft som kan få oss att göra farliga och väldigt förstörande handlingar.
Det är bara att titta sig omkring. Vad gör vi när vi känner oss hotade?
Säger att det är främlingarnas fel? Judarna och arabernas fel? Jag tror att vi alla hör hur illa det kan gå, hur illa det faktiskt står till i vårt samhälle och världen.
Ungerns regering strök för några veckor sedan Imre Kertész från den obligatoriska litteraturlistan för skolbarn och ersätter honom med bristfälliga litterära verk som hävdar ungersk nationalism. (Imre Kertész fick nobelpriset 2002 för boken ”Mannen utan öde”, en berättelse om en 14-årig pojkes erfarenheter i Auschwitz). Kertész stryks för att han var jude!
Det är anti-semitism, i all sin tragiskhet och förfärlighet!
Även i vårt eget land hörs tongångar som låter precis lika hemska.
Vi delar Gamla testamentets texter med judendomen och Jesus, vår frälsare och befriare var jude. Det är vi stolta över. En kyrka som är antisemitisk är inte en kristen kyrka.
Varför skyller Adam och Eva ifrån sig? Varför säger de inte – det var jag?
Tar skulden, det finns knappast något mer avväpnande än att säga ja och erkänna.
Det finns inte någon anledning för Eva och Adam att gömma sig. Gud är ju en snäll trädgårdsmästare som går runt i Edens lustgård. Gud är klok och kärleksfull i den här berättelsen – ingen att gömma sig för. Ändå skyller Eva och Adam ifrån sig.
De vill flytta skulden – och barn liksom vuxna gör likadant. Även om barn i regel
är mindre fastlåsta i sin position än vad vuxna är.
Gud har ju sett Eva och Adam helt och fullt och skyddat deras integritet och deras kroppar. Gud har vakat över dem. Ändå gömmer dem sig, ändå vill de i stunden av skuld inte avslöja sin utsatthet, inte visa sig nakna.
Jesus är lik dem i rädslan och så annorlunda än Eva och Adam i sitt val. Jesus är också rädd och låter sig inte styras av rädslan. Han går ut i öknen för att han vet att det är nödvändigt, han går ut i öknen och prövningen för att växa för sin uppgift.
En förälder som aldrig utmanar sitt barn att växa, som aldrig ställer krav sviker sitt barn.
Vi kan inte åka rulltrappa genom livet för då förlorar vi växten, som ju ger glädje när jag erfar den. Då missar vi den mening som växten ger åt livet.
Det ger självkänsla att kunna klara en prövning.
Det finns prövningar som vi efteråt kan säga: Jag skulle inte velat vara utan det här, för jag hade inte varit den jag är idag annars/ för det har gett mig en ny mening med mitt liv.
Jesus förs ut i öknen – ut i ensamheten och övergivenheten, ut i det avskalade och intrycksfria, ut i törsten och hungern.
Han väljer inte prövningens stund och så är det nog för de flesta av oss. Prövningarna kommer oombedda och slår till.
Plötsligt är det gungfly under fötterna och vi har förlorat riktningen. Vart är jag på väg? Vem är jag? Vad ska jag göra med mitt liv? I öknen ändrar sig landskapet hela tiden så det är svårt att orientera sig. Är du i öknen nu?
Vi har gått in i fastan och dagens evangelium är en del av de texter som alltid har lästs i fastan och som de första kristna läste som katekumener innan de döptes på påsknatten. Den är en eftertankens och jublets text. I öknen börjar läkningen av det sjuka i mänskligheten för att sedan fortsätta i påskdramat.
Där i tystnaden i öknen ser Jesus sitt uppdrag, han förstår vem han är.
Där i öknen frestas/prövas Jesus som vi.
Därför är öknen en tvetydig plats – både utsatthetens och klarhetens plats.
Både förvirring och riktning.
(Det är en av tankarna bakom retreater att vi ska gå ut i en intrycksfri öken och möta Gud. Och det finns en retreatledare just därför att öknen kan vara både förvirring och riktning.)
I öknen börjar läkningen av det sjuka i mänskligheten för att sedan fortsätta i påskdramat.
Där i tystnaden i öknen ser Jesus sitt uppdrag, han förstår vem han är.
Där i öknen frestas/prövas Jesus som vi.
Därför är öknen en tvetydig plats – både utsatthetens och klarhetens plats.
Både förvirring och riktning.
Jag tänker att vår tid nästan odlar att falla för frestelserna. Stenarna ska bli bröd – bli något som går att konsumera, något som går att sälja, en form av frosseri.
Allt ska vara mycket, stort och lönsamt. Allt från läsken till långvården,
relationerna till medierna faller in i girigheten i dess olika former.
Gud väljer helt och fullt att vara människa i Jesus. Liksom du och jag slipper han inte undan maktens, girighetens, kontrollens frestelse, inte heller hybris-risken (att jag är bättre än alla andra, de är svagare mm) – och Jesus väljer konsekvent det mänskliga, han förlorar aldrig sin mänsklighet och blir omänsklig. Han väljer barmhärtigheten framför makten. Han väljer maktlösheten i stället för maktfullkomligheten. Just så blir det gudomliga synligt, i det verkligt mänskliga.
När prövningarna är slut så lever Jesus bland de vilda djuren och änglarna hjälper honom. Världen är läkt och helad där ute i öknen en stund. Jesus lever i samklang med naturen, med djuren – det finns ingen rädsla. Jesus lever i samklang med himlen, och det finns samhörighet och jubel, det finns härlighet – där en stund i öknen tillsammans med änglarna och de vilda djuren.
Jesus väljer konsekvent barmhärtigheten och sårbarheten, han väljer att dela vårt liv. Därför är han Guds Son.
Jesus hade ingen bra karriär och det är poängen.
Girigheten får aldrig något grepp om Jesus, därför firar vi med den första kyrkan Jesus som segrare över döden och det blir han i förlusten av sig själv.
Lotta Miller/präst