Många av hans lärjungar som hörde honom tala sade: "Det är outhärdligt, det han säger. Vem står ut med att höra på honom?" Jesus, som genast förstod att lärjungarna förargade sig över hans ord, sade till dem: "Får det här er att vackla? Hur blir det då om ni får se Människosonen stiga upp dit där han var förut? Det är anden som ger liv, köttet är till ingen hjälp. De ord jag har talat till er är ande och liv. Men det är några av er som inte tror." Jesus visste ju från början vilka som inte trodde och vem som skulle förråda honom. Och han fortsatte: "Det var därför jag sade er att ingen kan komma till mig om han inte får det som gåva av Fadern."
Då drog sig många av hans lärjungar tillbaka och ville inte längre följa med honom. Jesus sade till de tolv: "Inte vill väl ni också gå er väg?" Simon Petrus svarade: "Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och vi förstår att du är Guds helige."
Text: Joh 6:60-69
När två älskande har vuxit in i en djup gemenskap så är orden Du är min, jag är din, - livsavgörande. Även om orden är trevande så är verkligheten bakom orden helt avgörande. Den djupa tillhörigheten till varandra ger kraft och glädje, förändrar livets färgskala.
Du är min, jag är din – är levande ord, det händer något när de sägs, orden skapar.
Det är skillnad på levande ord och döda ord.
Det levande ordet – Viva Vox är centralt för Martin Luther när han talar om bibeln, om Guds ord, om Jesus Kristus.
Guds ord är ett levande ord, ett talat ord. Guds ord är inte bokstäverna i bibeln som formar ett ord utan Guds ord är dynamiskt och levande. Guds ord är inte lika med bibelns böcker. Guds ord sker, Guds ord skapar. (Luther talar om Guds ord som det som driver till Kristus, om Jesus Kristus som bibelns kärna och stjärna.)
Guds ord är drabbande, levande och verksamt (som Hebréerbrevet skriver).
Christina Grenholm berättar om hur hon var med om ett experiment som handlade om vad ord gör med oss. Försöksledaren sa i det sista momentet: Jag kommer nu att ge dig ett påstående. Du ska betrakta det som ett påstående, vilket som helst, och ge mig en reaktion. Christina nickade förbryllat. Förhörsledaren sa: Jag älskar dig. Hon berättar hur hon blir svarslös trots att hon visste att det inte var en kärleksförklaring utan ett experiment. Kärleksorden berörde henne trots att kärleken inte fanns där.
Kärleken är drabbande och kan verkligen skära genom märg och ben, skala av allt det som döljer verkligheten, livet som det är. Det kan vara riktigt skrämmande att möta ögon som ser mig som jag är, ser min skam och mina dåliga sidor, som inte går sin väg.
Det finns ett avsnitt i en film baserad på "Damen med hunden" av Anton Tjechov – jag minns inte längre vad filmen hette, men jag minns berättelsen.
I matsalen på båten som går på den stora Volgasjön står en man: Pavel och berättar om sin stora kärlek till en kvinna, han har friat till henne vartenda år, i åtta år, och hon har sagt nej. Hon har väntat på någon som aldrig kom. Men nu har hon äntligen sagt ja. Jag är så lycklig, säger Pavel. Jag vet att hon inte älskar mig, som jag henne, säger han till servitören, men jag får ändå leva vid hennes sida. Dimitri, servitören i matsalen brister i gråt inför Pavels kärlek. Dimitri brister för det var han, som kvinnan – Anna – väntat på i alla år. Han kom aldrig tillbaka som han sa, han slarvade bort sin kärlek. Tog den inte på allvar.
Nu står han i matsalen, den bedagade servitören som charmat kvinnor genom sitt liv men aldrig bejakat sin kärlek. Och han gråter, och gråter…
Han har svikit sin kärlek, svikit Anna, han har levt oegentligt.
Om jag ställer mig bredvid Dimitri blir det inte lika svårt att förstå bibelordet, det tydliggör en sanning, om Guds ord som skär genom illusioner och självbedrägeri, ord som gör ont.
Ord som kan vara outhärdliga.
Jesu ord är outhärdliga för en del av hans lärjungar, de blir förargade och det hör samman med att Jesus talat om nattvarden, om att ta emot honom själv. De har svårt att stå ut med hans ord om att äta av honom själv, om att ta emot Jesus Kristus i brödet och vinet. Det blir för konkret och verkligt, för kroppsligt, att dessutom tala om blodet blir för mycket.
Att Gud skulle bli människa, kropp och att Gud går att äta. Det är för mycket!
Blodet har genom historien varit omgärdat med många restriktioner. Blodet som bärare av livet. Blodet som heligt.
Blodet från kvinnans kropp som gör henne oren. Även i vår historia finns ju förfärliga exempel på detta i kyrkotagningen.
Kristi kropp för dig utgiven – de orden välsignar våra kroppar som vi är, Gud blev kropp, mänsklig kropp ingen astralkropp, inte svävande ande, utan kropp – med allt vad det innebär.
Kristi blod för dig utgjutet – välsignar vårt blod, det finns inget orent, inget skäl att avvisa någon eller skam-belägga någon för blodets skull – utan tvärtom inlemmar det oss alla i Guds historia. Jesus Kristus bär vår skam och ger oss liv.
Det får mig också tänka på "Torka aldrig tårar utan handskar" – om aidsepidemin bland unga homosexuella som skrämde, och där många fick uppleva att de som sjuka blev oberörbara. Kristi blod för dig utgjutet – berör och välsignar den av oss som anses oberörbar.
Viker inte utan välsignar. Kristi blod för dig utgjutet – berör och utmanar skammen, avståndstagandet och vår rädsla för det okända, för den av oss som är annorlunda, för det i oss som vi inte känner.
Ibland kan jag höra uttryck som "jag blir så trött på alla ord". Och jag uppfattar att det bakom uttrycket finns en trötthet som handlar om att du och jag blir överösta av budskap, överösta av ord som inte landar, översköljda av ord som inte bär någon verklighet utan som brusar och försöker överrösta vår inre röst, dränka våra tvivel och få oss att agera på ett visst sätt, köpa en vara osv… Det är ord som inte är verksamma och levande.
Jag tror inte vi ska tystna för att orden kan missbrukas, däremot vara rädda om orden. Vi behöver reflektera över det köp-och-säljande som tänkande, det ekonomistiska förhållningssätt som finns runt omkring oss, som påverkar oss.
Vi vet alla att ord kan ge liv eller döda. Det var arbetsgivare, för några år sedan, som blev dömda för att de inte gjorde något åt mobbingen, som fick en man att ta sitt liv.
De dömdes för att de inte gjorde något åt orden som dödar.
En ung kvinna som blivit utsatt för våldtäkt och vågar anmäla, som får kraft att stiga ur skammen – tala, anmäla och skriva. Orden ger liv för henne och upprättar henne.
Det är skillnad på halm och säd står det i Jeremia. Inte allt som skär och går in till märg och ben är av godo. Det kan vara hemskt och döda.
Det som skapar växt och mognad innehåller en del, som också skär och bränner, som skalar av. Kärlekens eld rensar, bränner bort det som hindrar liv – Guds kärleks eld. Och det behöver i alla fall jag, hur är det med dig?
Cristina Grenholm blev svarslös inför orden från försöksledaren: Jag älskar dig.
Dimitri blev svarslös av mötet med kärleken som han glömt.
Jag kan tro att tröttheten på orden hör ihop med att vi inte stannar upp i svarslösheten, väntar och låter Guds kärlek drabba oss, låter Guds levande ord tala in i oss och överraska oss.
Ögonblicken finns där – i lyssnandet, i mötet, i livsavgörande ögonblick, i upplevelser jag inte äger utan får – då Gud berör oss. Även Dimitri blir berörd i sin svarslöshet – avskalad och rensad för att leva.
Simon Petrus ville inte ge sig iväg – han hade blivit drabbad och berörd. Han ville stå i Guds ström, han hade anat Guds helighet i Jesus.
Jag vill inte heller ge mig iväg, jag vill stå i Guds ström, nära Kristus, bli berörd av Guds levande ord även om det bränner och skär för det ger mig liv – vill du stå med mig?
Det levande ordet är drabbande, sant och omistligt. Det är mättat av kärlekens allvar.
Inom oss, i dig och mig kan sången få växa tillsammans med alla Dimitri och Cristina och många, många fler: Kristus är vår och vi är hans.
Lotta Miller/präst