Då sade Petrus: ”Vi har ju lämnat allt och följt dig. Hur blir det då för oss?” Jesus svarade: ”Sannerligen, vid världens återfödelse, när Människosonen sätter sig på härlighetens tron, skall också ni som har följt mig sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar. Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv. Många som är sist skall bli först, och många som är först skall bli sist.
Matt 19:27-30
Men allt sådant som var en vinst för mig har jag för Kristi skull kommit att räkna som en ren förlust. Ja, jag räknar faktiskt allt som en förlust jämfört med det som är långt mera värt, kunskapen om min herre Kristus Jesus. För hans skull har allt det andra förlorat sitt värde för mig. Jag kastar det på sophögen för att vinna Kristus och få leva i honom, inte med den rättfärdighet som lagen ger utan med den som kommer av tro på Kristus, den rättfärdighet som Gud ger åt dem som tror. Jag vill lära känna Kristus och kraften från hans uppståndelse och dela hans lidanden, genom att bli lik honom i en död som hans – kanske jag då kan nå fram till uppståndelsen från de döda.
Tro inte att jag redan har nått detta eller redan har blivit fullkomlig. Men jag gör allt för att gripa det, när nu Kristus Jesus har fått mig i sitt grepp. Bröder, jag menar inte att jag har det i min hand, men ett är säkert: jag glömmer det som ligger bakom mig och sträcker mig mot det som ligger framför mig och löper mot målet för att vinna det pris där uppe som Gud har kallat oss till genom Kristus Jesus.
Fil 3:7-14
Har du gått och snutit dig den här veckan? Eller tvättat dig om händerna extra noga? Använt handsprit?
Det är förkylnings- och influensatider. För en del av oss är virusen farligare än för andra och det finns vaccin, men inte mot allt. Försäkrade mot att bli sjuka är ingen av oss. En del av oss kanske oroar sig för ekonomin om jag blir sjuk, för karensen, andra tar det med ro.
Barnen leker däremot obekymrat vidare.
Det är inte roligt att bli sjuk och vi försöker så gott det går att undvika det med handtvätt, sömn och riktig mat. Och det är ju gott.
Men när det gäller livet som helhet så hjälper inte handtvätt, sömn och riktig mat mot allt. Dessutom är det många som saknar både sömn och mat, kanske t o m vatten.
Vi kan inte försäkra livet, inte heller är det en tävling. När Petrus kommer till Jesus tror han att har sitt på det torra. Han och de andra lärjungarna har ju lämnat allt, de är inte rika. Det måste vara lättare för dem att komma in i himmelriket, än för den rike unge mannen som just varit hos Jesus. De har ju gett allt och borde de då inte få allt?
I förstone ser det ut som om Jesus ger honom rätt. Men sen kommer orden: Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Det som Petrus tänkte var en belöning för väl uträttat arbete, är inte belöning.
Så tänker vi om mycket i samhället och vi har även en värdeskala där vissa tjänster är mycket mer värda än andra. Inte för att de ger mer medmänsklighet eller hälsa utan för att de genererar mer pengar. Och vi har individuell lönesättning för att det verkligen ska vara lön för arbetsinsats.
Det är värt att fundera var vår betoning på kapital för oss? Vad är det vi tappar? Mycket tycker jag mig se, vad ser du? Var finns nåden i vårt samhälle?
Och visst är det lätt att vi förhåller oss så till livet. Som om vi kunde tvätta oss och träna oss bort från all sjukdom eller salta en gång där vi kan gå torrskodda genom livet. Eller lära oss smarta drag så att vi vinner spelet, får flest likes och då blir livet bra. Men när Petrus tänker att livet går att kontrollera så omkullkastar Jesus det. (Ja, nu tänker ju inte Petrus på influensavaccin eller träningsprogram, men han tänker att hans insats ska ge honom himmelriket. Att han kan behärska livet genom sina insatser, behärska sjukdomarna.
När vi tror att vi vet vad som krävs för att bli en vinnare eller en förlorare för den delen, så säger Jesus: Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Livet är ingen tävling där kunskaper om spelreglerna (hur man hanterar influensatider eller hur jag gör det ultimata träningsprogrammet) garanterar lycka och välgång.
Lika lite är den kristna tron ett spel, där insikterna eller fromheten är det som garanterar harmoni och närhet till Gud.
När vi försöker leva livet och tron som om det var ett spel, så går det oss ur händerna på det ena eller andra sättet.
En del av oss sätter sig på höga hästar och säger: Jag är inte skyldig någon något och behöver inte tacka för något. Jag har minsann tagit mig fram själv och det är min egen insats som gett resultat. Då ligger högmodet på lut och då växer distansen till andra. Min medkänsla och delaktighet i andras liv förminskas och försvinner. Dessutom är det sakligt fel, vi lever alltid i skuld till varandra, tack och lov!
Andra av oss säger: jag är för dum, för misslyckad, för svag och har inget att tillföra. Då växer självföraktet för att vi tror att vi inte har satsat tillräckligt eller har något att ge. Sakligt fel det också.
Och båda tankarna växer ur idén om att livet är ett spel, ett träningsprogram som gör att det går lätt, ett arbete där det delas ut lön efter förtjänst.
Jesus vill rädda oss från undergång när han säger: Många som är sist ska bli först, och många som är först ska bli sist.
Petrus, som i dagens evangelium är så säker, kommer att förneka Jesus på översteprästens gård, dessutom tre gånger, han håller inte i sina egna ögon, han sviker. Hade livet och tron varit ett spel så hade Petrus förlorat totalt. Säkert trodde han det själv, han gick ju ut och grät bittert.
Men den uppståndne Jesus ger Petrus en ny möjlighet. Jesus frågar: Älskar du mig? Och då får Petrus en möjlighet att säga sitt Ja, att än en gång få bli tagen i tjänst, han får ta emot sitt liv på nytt. Det är tur för Petrus att det är nåd och tjänst som hör ihop, inte tjänst och belöning. Och för oss alla.
Men vad menar Jesus med att överge barn? Vad menar han? Inte kan han väl mena att barn ska bli övergivna och,som vi vet, få skador för livet? Jesus är den som välsignar barnen och säger: ”Låt barnen komma hit till mig och hindra dem inte. Guds rike tillhör sådana som dem, sannerligen den som inte blir som ett barn kommer aldrig dit in.” Och han tog dem i famnen och välsignade dem.
Kanske du har hört sorgliga berättelser om missionärsbarn som levde ensamma långt från sina föräldrar och som fått men för livet. Det är ett gammaldags tänkande kring barn och deras uppväxt som vi har lämnat.
Vi är mycket bestämda i Sverige på att du överger inte dina barn, du lämnar dem inte i sticket.
Det har faktiskt sin förankring i kristen tro. Barn har en alldeles särskild plats i kristen tro. De är förebilder – om vi inte blir som barn…
Jesus avvisar aldrig barnen, tvärtom, han omfamnar dem och välsignar dem.
Men vad menar Jesus? Han målar i drastiska bilder och vill ha fram en poäng. Han ställer frågan om prioriteringar och vad som får bära livsmeningen för oss.
Och här bränner barnen till i vårt curlande Sverige – barnen ska inte vara mål för föräldrarna, de ska inte behöva vara mammas eller pappas mening. Barnen är i sig och inte till för någon i sin egenskap av att vara barn.
Sedan gäller det att hålla ihop vår bekännelse – den är tredelad(trinitarisk- Skapare, Befriare och Livgivare). När vi inte gör det riskerar vi att hamna fel. Vi läser trosbekännelsen varje söndag efter predikan och den börjar med att Gud har skapat världen, och det inbegriper ju både stora och små människor, liksom naturen och förmåga till skapande.
När vi säger att Gud har skapat världen – så säger vi att livet är någonting gott, att det är en gåva och en gåta – som vi fått ansvar för. Det går tvärtemot vår bekännelse att göra barnen illa, det håller inte.
Världen har fallit sönder, gått i bitar på så många sätt, därför behöver vi Jesus, vi behöver förlåtelse och försoning, vi behöver barmhärtighet. Vi behöver hjälp att lämna det onda.
Liksom vi behöver inspiration och ledning när världen och livet är snårigt, vi behöver Tröstens och Modets Heliga Ande.
Paulus är ju, som alltid en drastisk man. Han tydliggör spänningen Guds kärlek som omfattar oss i allt och Guds etiska krav. Det spelar roll vad du gör. Det går inte att komma ifrån.
Det är också friskt av Paulus – han sträcker sig mot det som ligger framför, han grubblar inte över allt det han har gjort. För Paulus historia är inte vacker, han har ju beordrat dödande av kristna! Det är inte underligt att han vill glömma det.
Som Saul hade han ju högt anseende, men det höll inte i mötet med Jesus. Om vi inte håller ihop vår trosbekännelse så riskerar Paulus att ta stryptag på oss i sin iver och sin längtan efter att fler ska komma till tro på Jesus.
Vi kallas alltså till ett annat liv än det där lön och tjänst, insats och utfall är måttstockarna.
Vi kallas till ett liv där nåd OCH tjänst hör samman.
Livet är att tjäna, att satsa och ge, att arbeta och blanda sig i det liv som andra också kämpar med, men utfallet i livet hör inte ihop med det vi lyckas eller misslyckas med att ge. Utfallet, meningen med livet, hör ihop med att Gud själv förnyar våra liv för att Gud är god, inte för att vi förtjänar det.
Det är en välsignelse att Gud sätter oss i arbete för våra medmänniskors skull utan motprestation. Det är nåd. Det är nåd och tjänst som gör oss rika. När vi ramlar eller misslyckas så kallar nåden på oss igen. Vi börjar om, vi ger oss inte – för vi lever av nåd inte av vår prestation.
Lotta Miller/präst