Tid är allt vi har

Ett harmoniskt energiknippe med glimten i ögat, så skulle jag vilja beskriva prästen Hans Kvarnström. Hans är en varm och omtänksam person. Dessutom har han en god portion med smakfull humor. 

Efter att ha arbetat som präst i 17 år gick Hans i pension i september 2018. Det har dock inte stoppat honom från att fortsätta vara yrkesaktiv, både som vikarierande präst, samtalsterapeut och instruktör i Zin meditation. Under hösten har vi haft turen att ha Hans som vikarierande präst i Svenska kyrkan i Norge. 

Vi hinner knappt sätta oss så berättar Hans entusiastiskt att han tänkt mycket på temat tid sedan jag tillfrågade honom om han kunde tänka sig att vara med på en intervju. 

Att våga vara gammal
Hans säger med stolthet att han både är och känner sig gammal.”Det är viktigt att det finns människor som vågar vara gamla. Att säga att jag skulle känna mig som 18 känns fel. Jag tänker istället ”Oj nu har jag levt i 67 år!”. Det är ett sätt att värdesätta tiden. Om man säger att man är gammal så blir man påmind om att man har levt ett långt liv och att livet inte varar för evigt. Vi har en begränsad tid här på jorden och vi vet inte när vi ska lämna den. Om vi hade levt i evighet så hade vi inte uppskattat tiden. Då hade vi nog missbrukat den mer. Det är på något vis vår skyldighet att förvalta tiden vi har fått på ett förnuftigt och meningsfullt sätt”. 

Minnen från barndommen
När Hans bjuder på glimtar från barndomen som betytt mycket för honom i livet så förundras jag över hur fantastisk han är på att fokusera på det positiva som sker i livet. Han berättar: ”Trots att jag har växt upp i en dysfunktionell familj så är jag otroligt tacksam över att ha växt upp i naturen i en liten by med flera äldre människor i min närhet. De var som grästuvor, som ett slags ankare. Så rotade och stabila och visade tillit och trygghet. Jag brukade gå ut i skogen själv och somnade ibland vid skogskanten. Det kändes tryggt att somna där för jag visste att jag alltid skulle bli hittad och tagen hem av någon jag kände. Barndomstiden har betytt mycket för mig och på många sätt påverkat mig i mitt liv”. 

Evigheten
För Hans är tiden viktig, för att han tror på en evighet efter detta livet. “Evigheten inträder när vi dör. Ibland kan man känna att tiden upphör när man går väldigt in för något. Då kan vi få en upplevelse av evigheten. “Oj har det redan gått några timmar!”. De stunderna är unika och de ska vi vara glada över.” 

Tid är allt vi har 
”Vi lever och tid är allt vi har. Det finns en start och ett slut på livet. I det tidsbandet är det tid vi har. Vi älskar att säga att vi inte har tid vilket är nonsens och provocerande för mig. Vi organiserar våra liv som om vi levde i evigheten. Det blir fel att säga att vi inte har tid. Det handlar bara om hur vi prioriterar tiden, så man får använt tiden till något man tycker är meningsfullt. Då hinner man göra otroligt mycket”. Hans själv prioriterar bland annat att lägga tid på sitt barnbarn, mindfulness och meditation. Och att leva här och nu. 

Hans fortsätter: ”När vi lever är tiden viktig för vi vet inte hur länge vi lever. Därför är det viktigt hur vi tar hand om tiden och hur vi förvaltar den. Strukturera tiden istället för att ”köpa” mer tid som är något vi tar till ibland för att få tid till annat”. 

”Någon får ångest när jag säger att tid är allt vi har. För mig är det avkopplande att tänka på tiden. Det är befriande att vara i tiden istället för att kämpa mot den. Vi låtsas att vi har fler timmar än det är på ett dygn som kan ge oss utmattningssyndrom.  När vi vågar leva i våra begränsningar kommer friheten och när vi vågar lyssna till vad vi behöver. Det är viktigt att vila i tiden”.

Hans menar att tid och rum hänger ihop. “Tiden är ett flöde från födelse till död. Tid är inte timmarna, sekunderna eller månaderna. Mer något som jag befinner mig i som jag i liten grad kan påverka. Vi kan inte gå varken framåt eller bakåt i tiden mer än i tankarna. Tiden är ett utflöde och en gåva från Gud. Där lever vi tills vi dör. Sen inträder något annat som ingen vet vad det är”. 

Text: Catarina Storhammar
Bild: Hans Kvarnström