Det senaste året har jag haft förmånen att vara föräldraledig på deltid. Det är en
fantastisk möjlighet vi har i Sverige, men det innebär också att inkomsterna minskar, vilket i sin tur har gjort att jag har behövt tänka mer på fenomenet med att köpa saker.
I vårt samhälle är vi väldigt upptagna med att köpa saker, eftersom det påverkar vår identitet, och hur vi uppfattas av andra. Vi vill ha bilar, mobiltelefoner, hus, semesterresor och kläder som är lika fina som de våra grannar och vänner har. Samtidigt har inköpen av saker en väldigt stor kostnad; dels för att det kostar pengar, men också för att det kostar tid, då vi måste jobba mer för att ha råd med alla saker.
Det kostar tid. Tid som vi kunde ha tillbringat med människor som är viktiga för oss. Det kostar energi, för vi måste städa och sortera alla de berg av saker som vi har, och som alltför ofta inte ligger i skåpen utan istället utspridda i våra hem. Dessutom kostar det på klimatet och miljön mycket att producera allt vi köper, vilket gång på gång uppmärksammas av FN och andra internationella organisationer som ett stort problem för att nå en hållbar framtid för vår värld.
Vår kultur att köpa saker är ohållbar. Men den är ändå väldigt svår att ta sig ur, för det är jobbigt att alltid vara förloraren när vi jämför oss med våra grannar och vänner.
Vid ett tillfälle talar Jesus om hur människor strävar efter att köpa saker, precis som du och jag, och om den stress som det leder till, och hans svar till dessa människor, till dig och mig, är:
”Sök först hans rike och hans rättfärdighet, så skall ni få allt det andra också.”
(Matt6:33)
Gud vill se till att vi får vad vi behöver, och han uppmanar oss att lita på honom. För om vi kan lita på att Gud tar hand om oss, och om vi väljer att ha vår identitet där, då kommer vi inte heller att behöva bekymra oss över jämförelsen med våra grannar och vänner. Och att blir fria från jämförelsen med grannar och vänner genom att lita på Gud tror jag är nyckeln för att vi ska kunna lämna vår kultur av ohållbar konsumtion, vilket är ett måste både för våra relationers skull och för vår planets skull.
/Samuel Folkesten, präst