Han kom alltså tillbaka till Kana i Galileen, där han hade gjort vattnet till vin. En man i kunglig tjänst hade en son som låg sjuk i Kafarnaum. När han fick höra att Jesus hade lämnat Judeen och var i Galileen, sökte han upp honom och bad honom komma ner till Kafarnaum och bota hans son, som låg för döden. Jesus sade till honom: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.” Ämbetsmannen sade: ”Herre, kom innan mitt barn dör.” Jesus svarade: ”Gå hem, din son lever.” Mannen trodde på vad Jesus sade och gick. När han ännu var på väg hem möttes han av sina tjänare, som talade om för honom att pojken levde. Han frågade då vid vilken tid på dagen han hade blivit bättre, och de svarade: ”I går vid sjunde timmen lämnade febern honom.” Då förstod fadern att det hade hänt just när Jesus sade till honom: ”Din son lever”, och han kom till tro liksom alla i hans hus. Detta var det andra tecknet, och Jesus gjorde det när han hade kommit från Judeen till Galileen.
Joh 4:46-54
Pappan skyndar sig, han vet att det är bråttom. Det gäller att hitta Jesus! Hitta hjälp! Hans barn ligger svårt sjuk!
Tänk så många föräldrar som skulle kunna säga/säger det samma: Kom innan mitt barn dör! Hjälp!
Hur många föräldrar är det inte i Malmö som ropar, eller de som blivit föräldrar till ungdomar från Afghanistan som utvisas, föräldrar till barn som är sjuka, föräldrar till barn som svälter och vem som helst av oss som bär någon med oss som har det svårt. Hjälp! Kom innan hen dör!
Vem mannen i kunglig tjänst var vet vi inte, kanske jude eller aramé, men ett vet vi – han brydde sig och han var beredd att anstränga sig, hans oro blev till steg och bön, blev till både aktivitet och hänvändelse.
Jesus tvekar inför att göra under, precis som vid bröllopet i Kana. I Kana är det bara lärjungarna som förstår att det är ett tecken, ett under – resten är nog mest glada att bröllopsfesten kan fortsätta utan avbrott.
Här kommer fler att förstå och det kommer att sprida sig mer.
Kanske det finns en bävan hos Jesus själv inför hans uppgift?
Jesus säger: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte.”
I johannesevangeliet är ”tecken” något som avslöjar Jesu gudomliga identitet och hans uppdrag för dem som vill se det.
Första verserna i Johannesevangeliet pekar på att Jesus i sig själv är något av ett tecken. Jesus är uppenbarelsen, avslöjandet – Jesus är Ordet som kom från Gud. I begynnelsen fanns Ordet, och Ordet fanns hos Gud, och Ordet var Gud.
Ordet blev människa och bodde bland oss…
Jesus visar vem Gud är, vem den osynlige är (Joh 1:18)
Genom sitt evangelium delar Johannes med sig av sju tekcen där Jesus avslöjar vem han är, vem Gud är.
Jesus förvandlar vatten till vin, inte lite heller 600 liter och av god kvalitet. Jesus avslöjar/uppenbarar Guds djupa och överflödande nåd, en generositet bortom det rimliga.
I dagens evangelium/berättelse så helar Jesus en pojke, det är pappan som kämpar för sitt barn och gör allt han kan för att barnet ska bli friskt.
Jesus står inte med någon trollpinne och viftar. Det är inga trix, utan något som växer ur tillit.
Maria gör Jesus uppmärksam på att det fattas vin på bröllopsfesten (säkert en stor skam för de som bjöd) och pappa berättar om barnet som är sjukt, (en stor oro för föräldrarna).
Jesus säger: ”Om ni inte får se tecken och under, så tror ni inte” till pappan. Men pappans oro är starkare, Jesus lägger sin agenda, sin idé och möter pappan där han är. Ur det mötet växer tillit och tro.
För tro och tillit hör samman. Och här tänker jag att det kan skava lite?
För hur ser min bild av Gud ut, inte det jag talar om, utan den jag reagerar utifrån, den jag märker att mina känslor förhåller sig till. Kanske det finns en gudsbild som skymmer Gud?
En bild som hindrar Guds ansikte från att bli synligt, därför att vår rädsla, vår skam och vår misstro ställer sig emellan dig och mig och Gud?
Vad gör Jesus – Jo, han räddar en bröllopsfest från katastrof. Generöst så det räcker och blir över. Guds liv är överflödande,
verkligen överflödande, inga decimaler, inga snåla beräkningar.
Jesus låter barnets liv och hälsa styra, barmhärtighet och medkänsla går före alla invändningar, också hans egna invändningar.
Jesus låter pappas förtvivlan (som han säkert delar med mamman eller någon annan som är hemma hos barnet)
styra, inte om det tas emot rätt av de som står runt omkring, inte av teologiska hänsyn.
När Jesus helar är han hela tiden ett med Gud som Skaparen.
Gud bjuder hela tiden motstånd mot allt som hindrar Guds barn från att leva överflödande liv, allt som bryter ner livet och han visar på Guds förmåga att återskapa hälsa och liv.
Mannen från Kafarnaum bärs av tillit, han går hem. Det står inget om att han kontrollerar och frågar igen för att vara säker. Han begär inte att Jesus ska följa med, han tänker inte att han måste ha kontrollen. Han går hem.
Däremot Naaman i den GT-liga texten sätter sig på tvären. Hans prestige och upplevelse av vara kränkt hindrar honom från att ta emot helande. Han har bestämt hur det ska gå till och det är viktigt att HANS idé ska genomföras. Han gillar inte Elishas ord. Så säger man inte till honom.
Men här finns en modig människa, en Guds budbärare, som säger ifrån: Odla inte din bitterhet, din prestige, ditt kontrollbehov. Släpp och gör vad Elisha säger.
Det är ju inget svårt Elisha kräver.
Släpp och låt livet strömma genom dig, släpp och ta emot.
Och som väl är lyssnar Naaman på sin följeslagare, någon som verkligen brydde sig om Naaman och vågade säga emot och vara tydlig. Tänk om Naaman bara haft ja-sägare omkring sig! Då hade han inte blivit frisk!
Jag har själv erfarenhet av att någon hjälpt mig att släppa bitterhet och hur befriande det är. Bitterheten tar bara energi och snurrar runt sig själv.
Jesus vill hela oss från bitterheten och göra oss fria.
Sedan måste jag beröra frågan om under – det är ingen lätt fråga.
Vi måste inte tro på mirakel för att sätta vår lit till Gud. Däremot tänker jag att det är att göra världen och Gud alldeles för små att tro att vi har koll på allt. Undren är utanför vår kontroll och det kanske är det svåraste.
Sedan får vi be Jesus om under så mycket vi bara orkar. Vi får komma med vår längtan och vår innerliga bön, precis som pappan som kom för sitt barns skull.
Däremot äger vi inte svaret på våra böner, det är inte ett gymnastikprogram med given utgång, eller ett viktminskningsprogram med belöning, att be om under.
Dessutom är det smärtsamt, varför blir inte alla helade?
Varför hör Gud en del böner men inte alla? Trots att de verkligen inte är själviska.
Smärtan finns där och på teologspråk kallas det teodicéproblemet.
Imorgon måndag är det Förintelsens minnesdag då så många människor blev mördade, judar, romer, homosexuella, människor med funktionsvariationer och många till.
Vi måste minnas dem och hedra dem för människovärdets och Guds skull. När vindar blåser i vår tid som påminner om detta får vi göra som pappan – aktivitet och hänvändelse. Ora et labora – be och arbeta för människovärdets skull, för barnets skull – för att vi alla tillhör Guds skapelse.
Smärtan ropar vid tanken på allt detta.
Det enda som går att återvända till i den smärtan är Kristus på korset, kärleken som ger upp sig själv för oss, som bryts ner tillsammans med oss för att vi ska ha ett hopp, för att det ska finnas tröst, för att vi ska ha ett tecken att hålla oss till, det tecken som vi verkligen behöver.
Lotta Miller/präst