Om jag själv vittnar om mig är mitt vittnesbörd inte giltigt. Men det är en annan som vittnar om mig, och jag vet att hans vittnesbörd om mig är giltigt. Ni har sänt bud till Johannes, och han har vittnat för sanningen. Jag vill inte ha något vittnesbörd om mig från någon människa, men jag säger detta för att ni skall bli räddade. Johannes var en lampa som brann och lyste, och en kort tid hänfördes ni av hans ljus. Men jag har fått ett starkare vittnesbörd än det Johannes gav. Ty de verk som Fadern har gett mig i uppdrag att fullborda, just de som jag utför, vittnar om att Fadern har sänt mig. Text: Joh 5:31-36.
Det finns en spänning, en dynamik idag mellan rubriken Livets källa och evangeliet. En spänning som är spännande – tänker jag.
Att kropp och själ hör ihop, att tro och praktik hör ihop, att ord och handling är förbundna. Att livskraft och trovärdighet har ett samband, att nåd alltid går före rätt, att vila och disciplin står i relation till vartannat. Att tillit och misstro båda är nödvändiga.
Jesus talar om sin egen trovärdighet, och det i ett sammanhang där han strax innan botat en sjuk man vid Betesda-dammen och efteråt ger minst 5 000 människor mat.
Jesus är inte rädd för att bli ifrågasatt och han snarare uppmanar människor runt honom att tänka efter och att se vad han gör.
Tro innebär inte att vara blåögd, inte att lägga locket på, inte att manipulera, aldrig tvång utan i frihet.
Tro är inte stelbent logik, utan barmhärtighet och relation.
Tro lika litet som kärlek får någon mening om jag tvingas till det – då är det inte längre tro eller kärlek.
Människor runt Jesus får själva tänka och välja – Jesus uppmanar till det. Här finns en genomskinlighet hos Jesus, samtidigt som mystiken finns där, gåtan och gåvan. Handlingarna får tala tillsammans med orden.
Här finns en uppmaning till oss som kyrka och som människor att leva med en genomskinlighet. Ett hoppfullt exempel var när Vatikanens bank rensades. Men hur är det i kyrkan och vårt samhälle nu? Hur är det med korruption och fördelar på andras bekostnad? Nog ser jag exempel på det, gör du?
Jesus talar om Johannes Döparen, som hade hög trovärdighet i det samhälle där Jesus talade. Johannes Döparen, som levde som han lärde, som vågade säga obekvämligheter både om makten och till enskilda människor.
Egentligen så vet vi ju alla en hel del om det.
Vem av oss har inte insett att barn gör som vi gör, inte som vi säger. Att ord utan konsekvens inte biter och inte får giltighet.
Trovärdighet är viktigt för varje människa och inte minst för en ledare. Trovärdigheten hör ihop med att det berör mig själv, att jag lämnar mig själv som insats och att det jag talar om är relevant för mig själv, ger mening för mig själv. Trovärdighet handlar inte om att alltid vara stark och att alltid ha svar, inte ens en gång om att alltid göra rätt utan om att vara där jag är och att dela det.
Det finns en spänning i Johannestexten där Jesus talar om sanning och vittnesbörd och rubriken för söndagen – Livets källa.
Det finns ett samband mellan handlingar och tal, mellan kropp och själ.
Jesus är helande just i att hans handlingar och hans tal hänger ihop,
att han vill barmhärtighet och lever det.
Däremot betyder det ju inte att han är utan sorg och smärta.
Det finns många böcker idag om hur vi ska hitta mening i livet och hur vi ska fördjupa oss själva. Vi tänker att vi ska få svar och sedan ska vi göra något.
Men egentligen så kommer livskraft ur handlingarna på ett överraskande sätt – för handlingarna kan vara i Guds vilja och av Guds kraft. När vi är i kärlek och barmhärtighet så är vi helt och själva och också helt i Guds vilja.
Jag tänker på en busshändelse som en vän till mig berättade:
En berusad man klev på bussen för att åka hem, men han hade inget kort så busschauffören ville kasta av honom. Mannen grät och sa att han måste komma hem och det kändes väldigt ärligt. Då säger en annan passagerare: Jag betalar hans biljett med sms och mannen tackar. Men inte bara han utan hela bussen lättar – för alla är detta något viktigt.
Allas livsmening berörs av denna handling och inte minst den som får och den som ger. Där är plötsligt livets källa i en enkel handling – Kristus är närvarande i barmhärtigheten. Om du och jag öppnar våra sinnen, våra hjärtan får vi också kraft av detta enkla möte. Där är Kristus.
Mannen som sms:ar en biljett – erkänner sambandet mellan oss människor, att vi alla hör samman, att vi alla är del av Guds avbild. Mannen som gråter visar oss ömsesidigheten och utmanar oss. Vad gör du?
Vi människor är ett under av sinnrika samband, vår kropp och tanke hör ihop. Ibland på sätt som överraskar oss.
Vår kropp och själ hör ihop, vår ande och vår rörelse.
När någon av oss mår psykiskt dåligt så vet nog många av oss hur lätt det är att gömma sig i sin lägenhet, att bli stillasittande, att äta fel saker.
Och det är väldigt tydligt att när vår själ är orolig så behöver vi röra på oss. Att gymnastik och promenader kan hjälpa oss att må bättre. Inte som någon enkel medicin och ändå – här finns ett samband. Det finns flera av oss idag som kämpar med diagnoser som adhd och många har blivit hjälpta av medicin. Nu har det visat sig att kortminnesträning kan ha en god effekt för välmåendet om jag kämpar med adhd. Nu vill jag inte dra några stora växlar på detta – men sambandet finns där mellan kropp och själ.
Vi är mycket sinnrika varelser, och vi tror vi vet så mycket – men gör vi verkligen det? Varje människa är ett helt universum, ett mikrokosmos.
Och jag tänker på hur ofta vi i vårt samhälle glömmer bort sambandet, glömmer bort att varje människa är ett universum och istället så blir hon betraktad som ett ting, som ett nummer, som ett problem, som en störning eller som något som är till för andras njutning.
Ett exempel är bilderna som målas upp vid våldtäktsmål jag läst om både av kvinnor och av män. Kvinnor utan röst och vilja och män utan känsla för intimitet och självkontroll.
Vart tar människan som ande, själ och kropp vägen i detta?
Vi behöver hämta kraft och mening någonstans och uppenbart inte i de bilderna. Vi behöver djupet och glädjen.
Jesus talar i kapitlet som föregår dagens evangelium med kvinnan vid Sykars brunn om att han har det levande vattnet. Att det i tron på Kristus finns mening och närvaro, djup som ger perspektiv åt vår tillvaro.
Ibland är våra liv mer törst än släckt törst, mer hunger än mättnad.
Ibland en vrålhunger och en törst som tycks utan slut.
Jag vet inte om du har upplevt livstorka någon gång.
Johannes av korset talar om den stora torkan – om själens dunkla natt. Han talar om vägen uppför berget och där är ingenting, toppen på berget och där är ingenting och vägen ner där är ingenting. Nada – ingenting. I vår natt, vare sig den är personlig eller kollektiv, är alltid Kristus, den korsfäste för att leda oss till ljuset, till källan
Johannes av korset lever i uthållighet – att natten förebådar dagen, att långfredagens natt ska bytas i påskdagens ljus, han hoppas. Törsten och torkan hör ihop med himlen, att vi i bristen längtar efter helheten.
Johannes av korset fortsätter att be, fortsätter att fira gudstjänst. Han bärs av den gemensamma tron, den gemensamma gudstjänsten, gemensamma bönen.
Han bärs av en kollektiv gemenskap och tro.
Det finns en risk i vårt samhälle som är så individualistiskt att vi tänker att vi ska stå för vår egen livsmening alldeles själva, att alla livskällor ska vi själva åstadkomma. Vi tänker inte samhörighet och samband, ömsesidighet och tillhörighet, inte tradition, inte att livets källa finns mitt ibland oss, i kroppen, i gemenskapen med andra. Församlingen är en kropp, inte isolerade delar utan samhörighet, och samtidigt har varje del en egen identitet.
Det finns en utmaning att tala om disciplin – träning även för vårt andliga liv – för att ställa oss i Guds ström.
Och ändå är den största sanningen att nåd går före rätt, att barmhärtighet går före dom – utan det skulle våra källor sina alldeles. Jesus är våra livs källa. Därför att den som bara kan bli buren fram till Jesus får ny kraft att leva av och den som dör på korset med honom, dömd som en rövare får som löfte att aldrig vara övergiven mer.
Lotta Miller/präst