Ullamis nätfundra

Smultronstrået

Nu börjar skymningen sakta falla över Ösarhyttan. Det har varit en vacker vinterdag. Solen har lyst på den gnistrande snön och det har varit kallt. Minus 18 grader i morse och efter lite mildare temperatur mitt på dagen, sjunker nu graderna igen och det är minus 10. Kylan kryper inåt och jag känner att det är dags att tända en brasa i köksspisen.

Trots vinter och kyla, snö och halka, sitter jag ändå här och tänker på smultron.

Kommer du ihåg hur det var att springa över ängarna en solig varm sommardag. Att böja  sig ner vid dikesrenen och leta bland gräset  efter de solvarma röda smultronen. Kan du fortfarande känna den otroligt goda smaken av de röda smultronen? Kanske tog du ett grässtrå och trädde de goda bären en och en på strået och bar hem det, för att visa och för att dela med dig ett smultron till mamma och pappa.

Du undrar säkert varför jag tänker på smultronstrå just nu i den kalla vintern. På måndag börjar en ny period i mitt liv. Jag har kommit fram till den tidpunkten då jag blir pensionär. Än så länge har jag inte några speciella känslor för det, mer ett konstaterande att det är dags nu. Det beror nog på att året som gått, i sig har varit så annorlunda. Man har jobbat men i sin ensamhet, inget har varit sig likt. Nu är det emellertid dags att gå i pension.

När jag tänker tillbaka på mitt arbetsliv ser jag det nästan som ett smultronstrå. Olika arbeten för olika arbetsgivare på olika orter. Jag kan i huvudsak säga att jag har trivts väldigt, väldigt bra med de flesta arbeten.

Det första smultronet var på Åtvidabergs bibliotek. Lördagar och lov, 5 kr i timmen och för en bokälskare var det jobbet perfekt.

Soldathemmet i Linköping lärde mig mycket om människans utsatthet. Pojkarna som gjorde militärtjänst hade det många gånger tufft. Jag lärde mig att lyssna.

Ett annat smultron som dock smakade lite beskt, var ekonomibiträde på Hållandsgården i Jämtland. Jag förstod att fjällvärlden är vacker, men för mig är det hav och skog som gäller.

De största och goaste smultronen på mitt strå, är de arbeten jag haft i skolans och kyrkans värld. Att få undervisa, att se glimten i någons öga ”Jag förstår!”.

Jag har arbetat  nästan 18 år i kyrkan och innan dess som frivillig ( sen jag var 12 år). Att få prata och visa vem Gud är, att berätta om Jesus och den Helige Ande, har varit en fantastisk förmån. Att få åskådliggöra tron på ett vardagligt sätt har varit en stor glädje och jag känner en djup tacksamhet för det. Tack gode Gud för mina arbeten!

Jag har säkert fler smultron att plocka. Du och jag kommer att ses, på olika sätt.

Reflektion

Så blev det vinter till slut. Snöigt och kallt, ibland med dagar då solen flödat med sina strålar över Ösarhyttan. Vissa stunder har det nästan varit svårt att se på snön, som reflekterat solljuset så intensivt.

Nu är det kväll. Framför mig står ett blockljus och brinner. Utanför fönstret tittar månen in. Oj, vilket månsken det har varit. Ibland har det nästan varit lite svårt att sova, när månens strålar har kittlat ansiktet. Fast egentligen är det inte månen som lyser, utan den reflekterar bara solens strålar.

Förra söndagen såg jag på gudstjänsten från Bjärka Säby. Det var en pastor som sjöng flera sånger. Han sjöng bland annat om Tro. En strof löd; ”Mellan månen och mitt fönster finns en bro” text Peter LeMarc

Jag har gått och tänkt på de orden nu i veckan. Samtidigt har jag tänkt på en psalm, som jag tycker mycket om. Jag tror att de uttrycker samma sak.

”Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den vägen är den helga tron på Jesus Krist, Guds egen son.

Det finns en väg till Herrens bön, som Jesus själv den strålar skön. Vad ingen sett, vad ingen hört, det har Han in i tiden fört.

Och vill du själv den vägen gå, så är Hans ord att lita på, men tvivla ej, allenast tro, det går en bro från tro till tro.

Det finns en väg till himmelen, en väg till Guds Jerusalem, den börjar här den börjar nu, var än den går, den går till Gud.”    Psalm 303, text Bo Setterlind

Strofen och psalmen uttrycker vårt sökande efter tron. Tron på Gud själv. Båda texterna menar, att Gud,  finns mycket närmare oss än vad vi anar.

Gud är här. I vår mörka,  förvirrande, trasiga värld, finns Gud här. Han är vår tro, Han är vårt ljus. Ljuset som leder rätt, som värmer, som skänker ro. Ljuset som är mycket starkare än någon snösolsreflektion, starkare än solens strålar via månen.

Han är ljuset som leder oss rätt. Han visar oss på bron som leder till tro och ro.

”Gud är ljus och inget mörker finns i Honom”

Tavlan

1899 föddes en son till fiskaren Gustaf Pettersson och Hilda Maria Andersdotter i Almvik. Ernst Leonard Pettersson hette han. Pojken fick arbeta på tegelbruket i Almvik, lönen gick till familjen men Ernst Leonard sparade en del pengar. Han visste vad han ville, han ville studera. Det blev bland annat Tekniska skolan i Stockholm och Konsthögskolan. Ernst Leonard blev konstnär. Han målade porträtt, stadsmotiv, kustlandskap och blommor. Det var inte alltid så lätt att försörja sig på sitt konstnärskap, det fanns många hål i fickan. Just därför tittar en allvarlig stram kvinna på mig nu.
Tavlan är ca 30 cm gånger 40 cm med den handgjorda ramen. Kvinnan är min mormors mamma, Agusta. Jag tror att hon är i 50-60 års åldern, men hon ser betydligt äldre ut. Hennes tunna hår är stramt bakåt kammat och hopsamlat i en liten knut. Hon har munnen stängd och ögonen är alllvarliga. Augusta har en vit blus på sig och en gråaktig kofta.
Det var så att Ernst Leonard bodde tillsammans med sin mamma på samma gata i Västervik, som min mormor Hildur. Ernst Leonard hade det armt och mormor och hennes syster Annie hjälpte honom. Min mormor var ensamstående mamma. Arbetade som städerska i flera familjer och hon hade det mycket magert, men hon hjälpte många. Hon sa alltid; ”man ska hjälpa den fattige” och så kunde hon ge bort sina sista pengar. För att hjälpa Ernst Leonard beställde hon och Annie en tavla på sin mamma Augusta. En tavla de egentligen inte hade råd till. Det blev en fin födelsedagspresent!
Nu har tavlan vandrat från Agusta född ca 1870, vidare till Hildur född 1897, sen till hennes dotter, min mamma Ulla, född 1926 och nu hänger den här hos oss i Ösarhyttan.
Tavlan får symbolisera hjälpsamhet.
”Jag var hungrig och ni gav mig att äta. Jag var törstig och ni gav mig att dricka. Jag var hemlös och ni tog hand om mig. Jag var naken och ni gav mig kläder. Jag var sjuk och ni såg till mig. Jag satt i fängelse och ni besökte mig”
Så säger Jesus i Matteus evangeliet. ”Allt vad ni gör för någon, det har ni gjort för mig”.

Något nytt

Vid tjugondag knut plockade jag ihop julkrubban, änglar, smällkarameller och tomtar. Nu i helgen ska vi ha en liten julgransplundring och slänga ut vår gran och ta bort ljusstakar ur fönstren. Julgardinerna ska ner och något nytt ska upp. Ljusa, lätta, för nu kommer ljuset och våren! Något nytt kommer!

Igår i vårt kök, hände det vi längtat efter. Hemsjukvården kom och gav oss den första vaccinationssprutan för covid. Det betyder att något nytt är på gång. Snart, snart kan du och jag träffas igen, prata, fika tillsammans, ja, helt enkelt umgås. Något nytt kommer!

Den stora händelsen igår(onsdag 20/1) var väl annars president- installationen i USA. Många människor var glada, andra besvikna. Helt klart är det i alla fall, att något nytt har kommit.

Nu lämnar vi berättelserna om Jesusbarnet i stallet. Vi gör som Maria, gömmer händelserna i vårt hjärta. Herdarna, änglakören, stjärnan som visade vägen och de vise männen från fjärran länder. Vi gömmer dem och känner stor tacksamhet.

Nu är det något nytt vi läser om i Bibeln. Jesus är nu vuxen. Varje människa som möter honom, får ett möte som man inte kan glömma. Det mötet är något nytt!

Vi läser om hur Jesus vandrar omkring i byar och städer. Vi läser om hur Han talar till människor, men också med människor. Han berättar om Gud. Han berättar hur vi ska vara mot varandra. Han berättar om sin kärlek till var och en. Vi läser hur människor som var sjuka, blir friska. Vi läser om människor som tänker och grubblar på, vem Jesus är. Precis likadant gör människor idag. Vem är Han egentligen? Vem är Jesus? Är Han Guds Son? Är Han världens frälsare och även min frälsare, min räddare?

Det är helt klart att varje möte som Jesus hade och har med en människa, förändrar henne. Det förändrar hjärtat. Något nytt kommer!

Livets källa

När man är njursjuk och får dialys, fungerar alltså inte njuren. Därför kan man oftast inte kissa och därför får man inte dricka så mycket vätska. Den vätska som man ändå dricker, måste man med hjälp av dialysapparaten dra ur kroppen. Jag fick dricka en halv liter per dag (då ingick fil, sås, glass osv)Det var svårt, jag var ofta, ofta mycket, mycket törstig. Tänk dig bara en varm sommardag…

Ibland träffar reklam alldeles rätt. Det finns en scen med en man som stapplar fram under en het sol i ett ökenlandskap. Till sist kommer han till en bar och inne i baren står ett immigt kallt glas med en dryck i, färdig att drickas. Så kändes det ibland, jag kunde göra en hel del för att få ett immigt glas kallt vatten och dricka i stora klunkar, men det enda jag kunde göra var, att låta en isbit smälta i munnen.

Det var bäst att dricka vatten. Saft och juice gav mig en söt klibbig smak i munnen som gjorde att jag längtade ännu mer efter att dricka.

Efter det här året förstår du och jag vad det innebär att längta, att hungra och törsta efter mänsklig kontakt. Vi känner att det inte bara är mat att äta och dryck att dricka som vi behöver. Vi behöver mer.

Vi behöver mer. Vi behöver  mat och dryck till vår inre människa. Vi behöver liv och näring.

Utbudet för näring till vår inre människa är stort. *Gör detta, så finner du ro. *Om du uppfyller dessa reglar får du frid. *Satsa pengar i det här projektet så blir du lycklig. Utbuden haglar….. utbuden som kräver för att du ska få, men utbuden ger oftast en sliskig smak efteråt. Du längtar efter det klara friska vattnet. Vattnet som släcker törsten.

Kom till Mig! Så säger Jesus, Guds Son. Kom till Mig, så ska Jag ge dig Livets vatten. Det är gratis, det enda du behöver göra är att komma. Tro på Mig. Mitt vatten tar aldrig slut och du kan dricka dig otörstig. Jag är Livets vatten säger Jesus.

Gott Nytt År!

En god fortsättning på det nya året önskar jag dig!

Vi får innerligt hoppas att det nya året kommer att bli ett annorlunda år mot 2020. Både du och jag längtar nog efter att träffas, ge varandra en kram och glädjas åt att sitta ner och prata med varandra. Den möjligheten verkar inte vara så långt borta, i och med vaccinationen mot covid 19. Vi får bara ha tålamod ett litet tag till.

Jag har tänkt lite grann på det nya året. Skiftet mellan den 31/12-20 och 1/1-21. Vi lämnar det gamla och något nytt kommer. Egentligen är det väl så, att varje dygns skifte är början på något nytt.

Vi tycker emellertid att det är särskilt viktigt med ett nytt år. En del av oss tänker väldigt mycket på, hur det gamla året varit och hur man vill att det nya året ska bli. Man skärskådar sig själv och ser mindre smickrande detaljer och så lovar man högtidligt; att nu på det nya året, då ska jag röra på mig mer, äta nyttigare mat, inte hålla på med mobilen och datorn så mycket. För jag vill bli sundare och jag vill må bättre, jag vill ha bättre relationer med anhöriga och vänner. Jag vill känna att jag betyder något.

Så sätter man upp nya planer och löften, man planerar  nya mål för sitt liv och det är gott nog. Men man kanske spänner bågen för hårt, så att man inte orkar och kan genomföra det man tänkt. Så faller allt platt till marken och man tappar sugen.

Nu är du kanske nyfiken på  vad jag har satt upp för mål. För första gången på länge har jag ett mål. Det beror på Judit. Hon ringde en dag och frågade om inte jag och hon skulle kunna läsa igenom Bibeln på ett år. Det är lättare om man är några stycken, för då kan man sporra och uppmuntra varandra. Du kanske vill hänga på vår bibelläsning?! Hör av dig i så fall, så kan jag skicka vår bibelläsnings-plan. (man behöver inte börja ett visst datum, utan man startar med dag 1. Osv)

För det är så här för mig. Hittills i livet, som bitvis varit ganska kämpigt, har jag hämtat kraft och mod, glädje och frid ifrån Gud och Hans ord. Det betyder mycket för mig.

Inför det nya året säger jag som psalmisten; Gud, jag håller mig tätt intill Dig. Din hand ger mig stöd.

Julafton i Ösarhyttan

Så roligt att du vill vara med oss idag, på julafton. Vi är en familj som firar jul ganska lika år efter år. Kom nu, vi måste vara tysta för Maria sover ( låtsas i alla fall). Jag kokar choklad och vispar grädde, brer ett par smörgåsar, tar fram lussekatter och pepparkakor. Sen går vi uppför trappan med brickan och sjunger; ”God Jul, God Jul, alla kan vi önska dig en god jul. Jesus från himlen kom till oss ner, därför kan vi önska dig en riktigt god jul”.

Se på Maria. Hennes ögon tindrar där hon sitter i sängen, med choklad och gräddmustasch runt munnen. När den speciella frukosten är klar, letar Maria efter tomtestrumpan, som tomten hängt upp någonstans. När hon hittat den, kanske det finns något godis, en liten tvål, en bok däri.

Efter den starten                      brukar vi åka till julkrubban i Ramsbergs kyrka, för at höra julevangeliet och sjunga de härliga julsångerna. ”Nu tändas tusen juleljus på jordens mörka rund. Och tusen, tusen stråla ock på himlens djupblå grund.” I år blir det julkrubba på tv och nätet. Kom så tittar vi!

Därefter brukar Maria och Arne åka runt med lite julklappar i grannskapet,  medan jag börjar med matmors stök. Vi äter vårt julbord mitt på dagen. Var och en av oss brukar få önska två maträtter till julbordet, som jag försöker fixa till. I år vill Maria ha köttbullar och prinskorv, Arne önskar skinka och sill, jag vill ha sillsallad(utan grädde och majonnäs men med sill i) och sen tar jag lite olika ostar och kex. Vad vill du ha? Janssons och omelett kanske. Vi brukar vara flera runt matbordet, men med dig blir vi fyra i år.

Mat och disk blir nästan klart tills Walt Disney börjar. Alla har vi nöje av filmsnuttarna. När tv:n är klar, sätter vi oss i stora rummet. Runt omkring brinner ljusen. Vi sjunger de kära julpsalmerna på nytt. Vilken är din favorit? ”Stilla natt” eller ”När juldags-morgon glimmar”? Så läser pappa Arne från Jesajas bok i Bibeln, där förutsägelsen om Jesu födelse står. ”Ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på Hans axlar och detta är Hans namn. Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fridsfurste”. Vi läser julevangeliet igen och ber och tackar för julens under.

Nu ska du få lite kaffe. Lussebullar, pepparkakor, julkakor och jultårta. Medan vi sitter där i julstämningen och småpratar och myser, knackar det sakta på fönstret och tomten tittar in. Oj, det pirrar i magen på alla, både stora och små. Maria blir blyg och vill sitta nära och hålla handen. Vi ser hur tomten tar sig en lov ut på åkern och ner mot bäcken, vänder om och med sin svängande lykta, kommer han till vår dörr. Det är en skojfrisk tomte som delar ut klappar och pass på, ofta får man sätta sig i tomtens knä och svara på tokroliga frågor. När tomten gått öppnar vi klapparna en i taget i åldersordning, vi börjar med den yngsta. Det roligaste är, att se någon bli glad över  klappen, som jag har gett till personen i fråga.

Så går dagen. Till slut äter vi nöjda och glada risgrynsgröt och skinksmörgås. I gröten ligger en mandel. Den som får mandeln ska rimma ett julrim. Jag vet en jul för länge sen, när vi var jättemånga runt bordet och alla var nyfikna om jag inte träffat någon ”pojke” än. Jag hade precis träffat Arne, men det visste inte de flesta. Jag fick mandeln och rimmade ”Vad ska jag med denna till, jag har redan en kille som vill!” Så paffa de blev! Bäst du förbereder ett rim ifall du får mandeln.  Maria och jag tar en skål med gröt och ställer ut den på trappen. Undrar om det är tomten, räven eller katten som hinner först till härligheten.  Tom är skålen på morgonen i allafall.

Maria somnar nöjd i sin säng. Vi andra är också lite trötta, men innan du går, vill jag läsa ”Den heliga natten” av Selma Lagerlöf för dig. Vi sitter runt julgranen och låter orden bli levande i vår fantasi.

Jag känner en stor tacksamhet för julens under. Jesus, Guds Son, har kommit till oss. Ett barn som förändrar världen. Jag hoppas du också känner så. Jag är glad för att du kom till oss och ville fira jul! Nu när du går hem, så titta uppåt. För änglarna flyger under himlen varje julnatt.

En välsignad jul och nyårshelg önskar jag dig!

Bana väg

I förra veckan snöade det i Ösarhyttan. Det kom ca 7 cm och det gråa blev betydligt ljusare. Jag brukar åka ut med Alva på eftermiddag-arna, men jag var tveksam. Skulle jag och rullstolen klara snön? På vår sida om bäcken var det plogat, men inte på den andra sidan.

Jag provade. I början gick det jättebra, i och med plogningen fick elrullstolens däck fäste och Alva sprang bredvid mig, glad och viftande på svansen. Sen kom den lilla biten på landsvägen. Där hade saltbilen kört förbi och det var sörjigt och kladdigt, men det gick.

Så var resten kvar, det oplogade. Första biten var nerför, med lite dansande hit och dit, gick det bra. Värre blev det vid bäcken, för där vänder vägen uppåt. Jag tog sats, men jag fastnade halvvägs i backen och kunde inte komma varken framåt eller bakåt. Jag ringde Arne och han kom och hjälpte mig loss och på rätt spår igen. Alva och jag kom hem, men jag bestämde mig för att nästa gång, åker jag bara om det är plogat.

Att någon plogat, gått före, banat väg betyder oerhört mycket. Du och jag kan följa efter, även om vi alltid ska tänka efter själva, när det gäller vägval. Nu pratar jag inte om snöpromenaden, inte om fjällvandringen eller turen in i storskogen, utan jag pratar om livet. Hur jag lever mitt liv, vilken riktning och vilket mål mitt liv har.

I adventstid visas vägen till Jesusbarnet, Guds son, som kommer till oss. Jesus som är vår räddare, som älskar oss högst av allt.

Jag tänker på de människor som banat vägen för mig, som angett riktningen och visat på målet. Målet, tron på Jesus, Guds son. Där finns mina föräldrar, mina far- och morföräldrar, Arne, mina syskon, vänner och många, många människor som bett och ber för mig. Ett syfte med mina fundror är, att jag vill visa dig riktningen och målet . Jag vill visa dig hur fantastisk Gud är. Jag vill bana väg.

Tröstaren

I adventstid är det lätt att förstå och känna motsatser. Ljus och mörker, värme och kyla, pyntat och opyntat, stress och ro. Motpolerna ställs mot varandra och vi förväntas, av andra eller oss själva, att vi ska uppleva just ljus, värme, pyntat hem och lagom stress. Annars är det väl något fel?

Igår pratade jag i telefonen med flera vänner. Det var människor som var förtvivlade, sorgsna, som grät och kände missmod. Människor som upplevde denna fantastiska, ljusa, vackra adventstid, som mörk och svart och som en förtvivlans tid. För dom blir adventstiden med ljus, värme och pynt, en verklighet som de inte har någon del i. Adventstiden blir ett hån.

På eftermiddagen satt jag och läste i Bibeln. Jag läste de texter som är föreslagna för den här söndagen. Rubriken för andra advent är ”Guds rike är nära”. Jag läste och läste, samtidigt som jag hörde jag mina vänners förtvivlan i bakhuvudet.

Så plötsligt stod det där. En beskrivning av hur Gud är. Det stod ”tröstens Gud”. Tröstens Gud!

Jag tänkte tillbaka på de gånger då jag känt förtvivlan. Då jag känt ensamhet. Då jag känt smärtor. När jag har upplevt det så svårt, att till och med Arne, inte kunnat nå fram till  mig. Vem har då varit med  mig i de nattsvarta stunderna? Jo, tröstens Gud.

Tröstens Gud har funnits där. Jag har inte alltid orkat prata med Honom, men vetskapen om att Han finns där, så nära som mitt eget andetag, det har tröstat mig. Vetskapen om att jag får vila i Hans kärlek, har varit nog. Jag har inte varit ensam. Tröstens Gud har varit med mig.

Så idag är min adventshälsning till dig som lever i förtvivlan att du är inte ensam. Gud är dig nära. Tröstens Gud är hos dig! Han överger dig aldrig.

Ljuset kommer

Det är en grå dag i Ösarhyttan. Regnet hänger i luften och det blåser en kylig vind. Det är en dag utan dager.

Nu sitter jag här och väntar. Det kommer att bli ännu mörkare alldeles strax. Vi har fått meddelande om att elströmmen försvinner mellan 9.30 och 14.30 idag. Det är underhåll och arbete med den så småningom helt nergrävda elkabeln. Så där ja, nu gick strömmen och det blev nästan svart i köket. Jag har redan ställt fram stearinljus och tändsticksask och nu tänder jag ljusen. Vilken stor skillnad ett stearinljus gör. Det tränger undan mörkret och jag ser.

Det är bra svart i världen nu. Det är krig, hungersnöd, översvämningar, jordbävningar, utnyttjande av människor, hat, förtal, lögn och ett kämpande om egen personlig vinning. Så har vi också Corona. Ett virus som fått nästan hela världen på knä. Ett virus som dödar, som gör att vi inte kan träffas och umgås som vi vill. Ett virus som är oberäkneligt, som slår blint bland befolkningen. Här hjälper det inte med rikedom, kontakter, utbildning. Det som hjälper är att hålla sig undan. Leva isolerat. Så nog är världen och vår tid svart.

Jag vill berätta för dig en livsavgörande sak. Det finns ett Ljus som inget mörker, inte ens det mest  nersvarta mörker, kan rå på. ”Det susar genom livets strid, en fläkt av himmelrikets frid…O mänsklighet, ställ dörrn på glänt, det är Advent”

Nu tänder vi adventsljus och ljusslingor. Vi gör det för att tränga bort mörkret och för att  påminna oss om, att Han, Guds son, Jesus kom till oss. Han kom för att ge oss ljus, ge oss kärlek och ge oss liv. Jesus kommer för att ge dig ljus, ge dig kärlek och ge dig liv!

”Han kommer hit, en Mänskoson, ur Faderns rike fjärran från och gästa vill vår boning. Han kommer ned till jordens grus med himlens kärlek, nåd och ljus och bjuder oss försoning. Ett sken är nu i öster tänt. Det är advent, det är advent.”

När du tänder ett ljus i advent, kom ihåg att Jesus är världens ljus och mörkret har ingen makt över det.

”Han kommer med ett sällsamt bud från kärlekens och nådens Gud, att bringa till de sina. Så öppna hjärtats tempelhus och låt hans rika, fulla ljus, därinne klart få skina. Då blir Guds under sett och känt, det är advent, det är advent!”

(Psalm 109 i vår psalmbok)

Tystnad

I förra veckan var det grått och ”surt”. Det var som om en blöt handduk hängde över Ösarhyttan och droppade hela tiden. Så hände något i måndags. Det gråa fanns kvar, men luften var torrare och bet till och med lite i kinden. Jag sa till Alva, att idag är det fint, vi behöver inte bli blöta.

Alva och jag njöt av promenaden, jag kände mig vardagslycklig. När vi kom in i skogen, så var det så stilla och högtidligt att min vanliga sång kom av sig. Jag var tyst. Jag lyssnade, jag hörde vinden susa genom träden, den lilla bäcken kvillrade, jag hörde sirsningar av fåglar. Det var ändå tyst.

Det var så tyst att inget störde mina tankar. De for hit och dit, men på något sätt landade de hos mig. På mig, i tystnaden. Det var både och. Jag tänkte först på allt som var bra, naturligtvis, men sen dök tankarna upp på mindre smickrande egenskaper. Tankarna malde på om min otillräcklighet, min egoism, min förmåga att ofta se ur mitt eget perspektiv. Tankarna var nedslående och tystnaden ekade runt omkring mig. Alva blev fundersam, jag satt kvar så länge vid vår ”vändplats”  och inte sjöng jag.

Så vände vi, sången ljöd inte, tystnaden var tyst. Vi kom upp till bäcken och helt plötsligt kom sången över mina läppar. Den växte i styrka och till slut sjöng nog hela skogen med.

”Lov, ära och pris, Dig, vår Fader och vän, som alltid oss älskat och älskar oss än! Halleluja, Din är äran! Halleluja Amen. Halleluja! Din är äran! Halleluja Amen.” (det är nummer 10 i vår psalmbok)

Jag tänkte; jag är ett ”skrutt” rätt så ofta, ibland mer än annars. Samtidigt är jag ett älskat barn till vår Gud Fader, som älskar mig som jag är. Ullami rakt igenom, uppifrån och ända ner. Det finns ingenting jag kan dölja och ändå är jag älskad.

När människor vill förringa och förakta dig, när du själv ringaktar dig, minns då att Gud älskar dig och stäm upp lovsång till Honom. ”Lov, ära och pris, Du vår Fader och vän, som alltid oss älskat och älskar oss än. Halleluja Din är äran. Halleluja amen! ”

Fader vår

Jag sitter här vid köksbordet. Det har varit en gråkall novemberdag, då ljuset inte riktigt har trängt igenom de mörka molnen och regnet har hängt i luften.

På bordet står ett blockljus och sprider ljus och värme. Jag har en tekopp bredvid mig och två pepparkakor. Man behöver sådan uppmuntran en dag som denna.

På bordet står också en fantastisk blombukett. Den består av rosor, nejlika, gerbera, liljor och vackert grönt. Det är en bukett till Far, som kom från Judit, nu i helgen.

Jag har berättat för dig att jag sjunger i skogen, när jag är ute och går med Alva. Ordet Far har hängt i och därför försökte jag idag sjunga några olika sånger, som bygger på bönen ”Fader vår”. Det är tur att Alva och skogen inte är så kräsna.

När jag sitter här kan man känna sig ensam. Dels kroppsligt att man inte kan umgås med andra människor som förr. Jag kan ibland också känna mig ensam som kristen. Jag saknar att kunna gå till kyrkan, till a-huset, till dagledigsamlingarna för att träffas men även att få prata om Gud, vår Far.

Vår Fader. Fader vår, bönen, som jag fick lära mig när jag var liten och som jag fortfarande ber. Bönen som just i detta nu, beds av miljoner människor runt om i världen.

”Fader vår som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn”

”Isä meidän , joka olet taivaissa .Pyhitetty olkoon sinun nimesi”

”Our Father who art in heaven Hallowed be Thy name”

”Padre nostro che sei nei cielli, sia santificato tuo nome” 

”Vater unser, der Du bist im Himmel Geheiliget werde Dein Name”

Det här är inlednigen på bönen Fader vår, på några språk. Bönen som nu beds av människor som sitter eller står, som ligger eller arbetar. Den beds av människor som är glada eller ledsna, frågande eller förtvivlade. När jag tänker på att bönen beds, blir jag glad och tacksam. Jag är ingalunda ensam. Vi är många miljoner som ber till vår Far. Tron och förvissningen om att Han verkligen är Gud och Far, binder oss samman.

”Fader vår som är i himmelen. Helgat varde Ditt namn. Tillkomme Ditt rike. Ske Din vilja, såsom i himmelen så ock på jorden. Vårt dagliga bröd giv oss idag och förlåt oss våra skulder, såsom ock vi förlåta dem oss skyldiga äro och inled oss icke i frestelse utan fräls oss ifrån ondo. Ty riket är Ditt och makten och härligheten i evighet. Amen” 

Val

När vi skulle äta frukost frågade jag Maria; Vill du ha lingonsylt eller socker på din gröt? Det blev lingonsylt. Eftersom det var fint väder gick vi på promenad med Alva. Maria, du kan välja om du vill ha stövlarna eller gympaskorna. Gympaskorna åkte på fötterna. När vi kom ner till vägskälet, frågade jag; Ska vi gå runt byn eller vill du gå skogsvägen till tomteduschen? Tomteduschen är ett litet ”vattenfall” i ett vattenfyllt dike. Man kan tänka sig att småtomtar står där och tar sin morgondusch.

Maria valde att gå runt byn. Hela dagen bestod sedan av små eller stora val. Det sista valet för Marias del blev; Vilken saga ska vi läsa?

Nästan hela hösten har vi hört talas om ett annat val. Presidentvalet i USA. Det har debatterats, funderats och ibland gått till handgripligheter mellan de olika falangerna. I skrivande stund är valet klart och man räknar röster.

Val har naturligtvis olika stor betydelse. Valet mellan skor, eller vilken mat man ska äta, är inte lika stort som val av yrkesutbildning, bostadsort eller livspartner.

Det finns ett val, som många människor antingen inte bryr sig om att göra eller annars skjuter de beslutet på framtiden. När jag blir äldre, då är det dags att ta ställning, resonerar många.

Det jag menar är valet om jag ska tro eller inte tro. Ska jag tro på Gud? Ska jag tro att Han gav oss sin son Jesus? Jesus som levde hos oss, visade oss vem Gud är och dog och sonade våra fel och brister. Som genom uppståndelsen har gjort det möjligt att ha ett hopp, en framtid, en evighet tillsammans med Gud, efter vår jordevandring.

Det här valet pratar vi inte så mycket om. Det är konstigt, för valet är livsviktigt. Att tro på Gud eller inte. Att tro, innebär att jag inte kan se allt för mina ögon, jag kan inte förklara allt, jag kan bara tro. Martin Luther King sa; ”Tro är att våga ta ett första steg trots att du inte ser hela trappan”

Min vän, ta dig en stund och fundera på valet att tro eller inte tro. Det är ett livsviktigt val.

Vårt evighetshopp

 Vi har i helgen firat alla helgonsdag. Vi har vandrat till kyrkogårdarna, vi har gjort fint med kransar på gravarna och så har vi tänt ljus. Vi har stått där i skymningen och vi har saknat och gråtit, vi har känt tacksamhet och glädje och vi har kanske, känt hopp.

Vi har kanske lyssnat på vacker musik och texterna har handlat om himlen. Himlen inte som ett slut, utan som en framtid. Känner du igen;

”Jag har hört om en stad ovan molnen, ovan jordiska dimhöljda länder. Jag har hört om dess solljusa stränder och en gång, tänk en gång är jag där.”

”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin”

”Ovan där randas morgonen och därhemma samlas helgonen. Vi ska då förtälja om vår resa här. Vi förstår hans vägar bättre ovan där.”

”Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro. Barnatro, barnatro, till himmelen du är en gyllne bro!”.

Ja, jag kan fortsätta länge att citera sånger om himlen, där det uttrycks hopp, tro och förvissning om att döden inte är slutet, utan en början. En början till liv.

Här kan det snurra till för mig. Det är så mycket jag inte vet, det är så mycket jag inte förstår och jag kommer inte att veta och kommer inte förstå fullt ut. Detta är svårt för oss människor. Vi som är vana att veta, att förstå, att ha kontrollen, att beräkna och inordna allt prydligt och ordentligt.

Nu står vi här och det enda vi kan göra är att lita på, att tro på det Gud har sagt är sant. ”Jag är livet. Den som tror på mig ska inte dö utan leva tillsammans med mig!”

Jag har frågat När. Jag har frågat Var och jag ha frågat Hur. Jag vet inte, jag har inga hundraprocentiga svar men jag litar på Gud och tror ändå att det är sant det Han har sagt.

Till sist några strofer ur dikten ”Den hemlöse” av Dan Andersson.

”Jag ska gå genom tysta skyar, genom hav av stjärnors ljus och vandra i vita nätter, tills jag funnit min faders hus.

Jag skall klappa sakta på porten, där ingen mer går ut. Och jag skall sjunga av glädje som jag aldrig sjöng förut.”

Leva tillsammans

Min syster och hennes familj bodde i Pakistan i slutet av åttitalet. Håkan, min svåger, arbetade i kyrkan och Cecilia var hemma hos barnen, Andreas och Jonathan. När de sen kom hem till Sverige igen, hade de med sig lite presenter och jag fick en handsydd vacker huvudbonad. Jag skulle tro att den är till en pojke. Jag vet inte mer om den, men jag tycker den är fin och jag känner respekt för den och för de människor som bär en sådan.

Andra länder, andra människor, andra kläder och huvudbonader. Annan mat, andra seder och bruk, Så exotiskt tycker vi, när vi är ute och reser och upplever världen. Så exotiskt, vackert, fantastiskt, men vad händer sen? Vad händer sen, när pojken i den här mössan eller hatten, kommer till Sverige och behöver bo här, för att inte bli tillfångatagen, torterad och dödad. Då, när han står här på torget i Lindesberg, då blir han ett hot, ett besvär, en fiende, en utstött.

Det är höst nu, men kommer du ihåg hur det var i våras och i somras. Kommer du ihåg alla vackra blommor som växer på ängen och i dikesrenen.  Den lilla blåa förgätmigejen, som påminner oss om att inte glömma bort gamla vänner. Blåklockan som stolt och rak i ryggen, klämtar i sina klockor, för att kalla samman oss men också för att varna för faror, precis som kyrkklockorna. Vi ser maskrosor som är gula glädjespridare men också överlevare. De växer på alla möjliga ställen, till och med genom asfalt. Där finns styvmorsviolen, som vill påminna oss om rättvisa. Daggkåpan som visar oss sin droppe, som precis som du, är unik.

Ja, det växer många blommor och örter i vår Herres hage. Visst är det vackert att se blåsippebacken, visst är det vackert med en slänt full av prästkragar, eller gräsmattan gullprickig av maskrosor. Men för mig, är det nog det finaste, att komma till den där ängen, där många olika arter växer tillsammans. Olika former, olika färger, olika längder, allt är olika, men tillsammans blir de, till den mest ljuvliga plats att stanna till vid och njuta av. Var och en av blommorna är unik och tillsammans bildar de en underbar blomsteräng.

Så borde det naturligtvis vara med oss människor också. Vi är i oss själva helt fantastiska och unika och vi är älskade av Gud. Jag är det, du är det och pojken som bär den handsydda huvudbonaden är det.

Du och jag måste vara vaksamma och stå för alla människors lika värde. Vi får arbeta för att ängen, världen, ska fortsätta vara en mångfald, där alla blommor, människor ska få finnas och få vara de unika, älskade växterna, människorna som de är.

Sädesåkern, växt och mognad

Erik Bernhard Nilsson, min morfar, var en riktig bonde. Han älskade sina djur, han tog väl hand om åker, äng och skog. Han lärde mig mycket och gjorde starka avtryck i mitt liv. Så starka att min önskan och dröm om en man, var att denne, skulle vara lik morfar.

Jag fann honom, min bonde Arne, här i Ösarhyttan. Arne liknar morfar till en del, men Arne är ännu mer en odal-man. Han håller på en hel del med maskiner, men det är, när det är dags för vårbruk, skördearbete och bearbetning av jorden för nästa års skörd som han tycker bäst om sitt arbete och jag kan se, att även om han är trött av det hårda slitet, så är han glad och nöjd.

En vår i början av vårt liv tillsammans hände detta. Vårbruket var klart. Arne hade sått färdigt. Det var en vacker vårkväll, men det dröjde länge innan Arne kom in. När han väl kom, frågade jag var han hade hållit hus.  Jag gick neråt sandtorpet, sa  Arne. Jag ville gå och lukta och se hur det växer på åkern. – Men Arne, du sådde ju klart där för ett par dar sen. Det syns inget än. – Det känns sa Arne och klappade med handen mot hjärtat. Det känns och jag ser det, sa han och blundade och såg för sin inre syn, den vajande sädesåkern.

Åkern handlar om att leva! Att leva, gro, växa och att mogna. Vi finns där i livets åker. Ibland stämmer allting, alla yttre förutsättningar finns där och man växer och livet är underbart. Men ibland är det tuffare klimat som tränger på och fördröjer växligheten, ibland är jorden bra bearbetad, andra gånger är åkern mager och stenig.  Men växer gör vi och förhoppningsvis så mognar vi, mognar och bär frukt, för vår egen del, men också för andras.

Ibland läser vi om andras liv och kamp på livets åker. Vi får näring och inspiration, som driver på vår egen mognad. Jag läser mycket och jag läser gärna bibeln, som berättar om många olika män och kvinnor och hur de har växt! De kommer för det mesta fram till samma slutsats. ”Jag vill hämta kraften, styrkan och växten från Gud. För Han älskar mig!” 

Rönnen

Han kom smygande i gryningen. Försiktigt tog han sig fram. Så stod han där och njöt av anblicken, ville så gärna ha. Efter ett tag gick han därifrån. Vid skymningen kom han tillbaka, han kunde inte låta bli. Stod där och tittade längtansfullt, gick till sist iväg otillfredsställd. Så kom stormen. Den drog genom landskapet, skogen skälvde och marken gungade. På morgonen var han tillbaka och såg att det han ville ha, äntligen, med stormens hjälp, var nåbart.  Han tog en munfull; -Blää, Surt, sa räven om rönnbären!

Vi lever verkligen i ett konsumtionssamhälle. Vi köper än det ena och än det andra. Vi köper och köper, både det som är nödvändigt och det som inte är nödvändigt.

Tänk dig att någon konstruerar en maskin, han träffar en duktig pr-byrå, de skapar ett behov och jag läser om den, hör om den där fantastiska maskinen. Jag blir så sugen att ha en sån, för visst har jag behov av den och så går jag och köper den helt onödiga varan. Nu står den där i skåpet och tar plats, jag använder den aldrig, trots att den kostade så mycket. Surt! Surt, sa räven om rönnbären.

 Vi köper och köper. Våra pengar rullar iväg till sånt som är totalt onödigt, men även till det, som vi klarar oss utan, men som gör livet trevligare och mysigare. Så har vi det nödvändiga kvar. Vad är det? Ja, hårddrar vi det, så vet vi att för att överleva behöver vi mat och vätska. Du klarar dig inte någonstans i världen utan mat och vätska. Oavsett om du är rik eller fattig, ung eller gammal, man eller kvinna, så är behoven att överleva de samma, mat och vätska. Det här vet du, det är ingen ny sanning. Mat och vätska behövs för att kroppen ska fungera och överleva.

Ibland glömmer vi bort att vi har en inre människa, en andlig människa och det är faktiskt likadant med den. För att överleva krävs det mat och vätska. Mat och vätska i en annan form.

”Jag har allt materiellt bra, men jag är alldeles tom på insidan. Jag känner meningslöshet och upplever mig otillfredsställd”. Så känner många människor det idag.

Jag tror, jag vet, att det är längtan, behovet, hungern efter Livet, efter Gud, som det handlar om.  Han säger till dig; Jag är livets bröd, Jag är livets vatten. Kom till mig så ska du aldrig hungra eller törsta mer. Jag kan ge dig det du behöver, det som din själ längtar efter.  Och hos Gud behöver vi inte säga Blää, för det Gud bjuder på, är inte surt!

Rik eller fattig, jag är ändå barn till en Kung

Det här med kungligheter finns det många åsikter om. Det finns alltid en del av befolkningen som är för och en annan grupp som är emot monarkin. Sen när det händer något tex ett prinsessbröllop eller att en ny liten prins föds till världen eller det är en stor festlig bal med kungligheter, då ökar intresset hos ”vanliga” Svensson. Visst är det roligt att se och höra om dessa, egentligen vanliga människor, men som delvis lever ett annorlunda liv mot mitt.

Deras liv är inte bara flärd och lyx som många tror. De åker land och riken omkring för att opolitiskt kunna representera och göra reklam för Sverige. De är också en sammanhållande symbol vid olyckor och katastrofer.

Frågar du mig om jag vill vara prinsessa, så kan jag ärligt säga nej. Jag tror det kostar mer än det smakar. Tänk att vara så påpassad. Skulle man glömma sin vigselring nån dag, kan man läsa i tidningen att skilsmässan nästan är fullbordad. Skulle man spilla en såsfläck på siden-klänningen har man säkert fått Parkinsons, för att man darrar så att man spiller. Och hur skulle det vara att ha en dotter som min Maria? Nu behöver jag ju inte grunna på det, för jag är bara Ullami Carlsson.

Men egentligen är inte det helt sant. Jag är faktiskt barn till en Kung. Den här sången lärde jag mig i söndags-skolan eller kanske var det farmor eller mormor, som sjöng den först för mig.

”Jag är barn till en kung, jag är barn till en kung, fastän liten och ringa är jag barn till en kung.                               Jag äger en Fader så mäktig och rik, att ingen på jorden är Honom lik. Ty konungarnas Konung och Herre Han är, dock mig arma barn, Han håller så kär…………………………………………Och därför min Jesus jag håller så kär och vill Honom tjäna den tid jag är här och sedan hos Honom jag sjunger en sång, med gyllene harpor den himmelska sång”

Det är det här med tron. Jag litar på, tror på Gud. Så länge som jag har levt, så mycket jag har upplevt, både glädje och sorg, mödor och besvär. Genom allt detta så har jag känt att Gud varit med mig. Att jag inte varit ensam, att jag haft någon att luta mig emot, någon som burit mig när jag själv inte orkat längre. Det är en visshet som jag har inom mig, tron på Gud, som jag önskar att jag kunde förklara för dig.

Jag är barn till en Kung! Gud är min Kung, vars rike finns utbredd över hela världen, hos människor som tror på Honom.

Nypon

I gårkväll fick jag en stor överraskning, som gjorde mig så lycklig.

Arne hade åkt iväg med vår gamla spis till återvinningen, men jag tyckte det tog  väldigt lång tid och blev lite orolig. Till slut körde bilen in på planen, Arnes steg hördes i hallen. Så stod han i köket och höll fram en hink med 9 liter röda, orange och brunlila vackra nypon. Vilken gåva jag fick på kvällskvisten!

Jag, vi, tycker så mycket om riktig hemlagad nyponsoppa. Smaken är fantastisk, den är något helt annat än den man köper i affären. Så är den nyttig också. Jag läste att en kopp nypon innehåller lika mycket c-vitamin som 35-40 apelsiner. Utöver c-vitamin finns det karoten, lutein, lykopen mm.

Nypon innehåller så mycket nyttigheter, att den betraktas som en av de 14 viktigaste vildväxterna i en överlevnadssituation.

Det är fascinerande att en sked nyponsoppa innehåller så mycket  godheter och nyttigheter. Allt på en gång!

I Bibeln står det om en viktig frukt också. Jaha, tänker du. Hur ser frukten ut, var kan man få tag i den, vad innehåller den och vad kostar den?

Jag ska försöka svara på dina frågor. Man kan inte se frukten som man ser ett äpple eller päron. Du kan inte köpa den, den är gratis.  Frukten innehåller inte c-vitamin eller a-vitamin, utan något helt annat. Frukten innehåller kärlek, glädje, frid, tålamod vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. Frukten kallas för Andens frukt. Om du ”bildligt talat” tar en tugga av frukten får du med hela innehållet. Så du förstår att detta är en fantastisk frukt.

Hur ska jag få tag i den? Ta en tugga av Gud!

En tugga av Gud, vad menar du? Jo, varje gång du är med Gud; när du pratar-ber till Honom, när du läser om Gud i Bibeln, när du pratar med vänner om Honom, när du går i kyrkan, när du sjunger en lovsång, när du går i skogen och njuter av skapelsen så ”äter” du Gud. Varje stund du andas och är nära Gud, så smakar du av Hans frukt, som är av idel goda ingredienser.

Smaka och se att Herren är god!

Nu ska jag återgå att ta bort fnös och skaft, för att sen torka nyponen i ugnen.

Det viktiga

Idag är det en grå dag. Mörka, regntunga moln täcker himlen. Jag har tagit på mig koftan, för att jag fryser lite grann. På spisen kokar kålrötterna, det ska bli rotmos och fläsklägg till middag idag. Det är höst.

När jag är ute på mina promenader med vår västgötaspets Alva, märker jag att naturen har blivit annorlunda. Lönnen har börjat rodna, björklöven har blivit gulbruna. Växligheten på åkrar och ängar har  stannat upp. Blommorna i dikesrenen har blivit bruna och vissnar undan för undan. Luften är lite högre, lite spetsigare och samtidigt känns det som om den håller andan. Det är höst.

Trädgården gör sig också beredd för vila. Bärbuskarna har burit rik skörd i år, de är trötta. Blommor och buskar klär av sig sina kläder, söker sig nedåt till sina rötter och vill sova för att hämta nya krafter. Det är höst.

Jag påverkas också av hösten, av mörkret som kommer smygande allt tidigare. Det är som om många måsten, så som trädgårdsskötsel, bärplockning, syltkokning, utflyktsåkande osv, tappar sina krav. Det är tillåtet att göra ingenting. Det är tillåtet att sitta länge med en kopp te och läsa en bra bok. Det är höst.

Hösten är en tid för andhämtning och eftertanke. Hösten skalar bort det myckna som ibland tar överhanden. Den ger mig tid att tänka efter, vad som är av vikt och nödvändighet.

När jag sen står där i höstens tid, kommer frågan till mig; Ullami, vad är det viktigaste? Det viktigaste!

-Du vet Gud, vad som är det viktigaste för mig. Det är Du och mina nära och kära.

-Kom då till Mig, säger Gud. Jag ska ge dig vila, vila för din själ. Lämna dina bekymmer till Mig, lita på Mig. Jag tar hand om dig. Ta dig tid nu när hösten är här. Skala bort det onödiga, sök efter det bestående, efter det eviga.  Sök Mig, prata med Mig, läs om Mig i Bibeln. Jag älskar dig!   

Pussel

Vi var i Skaftekulla, vår sommarstuga, även den mörka årstiden. På höstlovet, på jullovet och  sportlovet var vi där. På dagarna var vi ute och lekte, gick i skogen och åkte skidor när snön hade kommit. När mörkret kom smygande på eftermiddagarna drog vi oss in. Där sprakade ofta en eld i öppna spisen. Vad gjorde vi sen? Jo, då blev det dags för att läsa, skriva brev och kort, handarbeta, spela spel. Då och då hade vi ett stort pussel utbrett på rumsbordet. Ett pussel som tog flera dagar att lägga och vi hjälptes alla åt att lägga en bit här och en bit där.

Mot slutet av pusslandet var det spännande att se hela mönstret framträda. Det var också spännande att se om alla pusselbitar fanns med, så att mönstret blev helt. Så enerverande det var, när man upptäckte att en bit saknades. Det spelade ingen roll om bitens plats var i mitten eller i utkanten. Det spelade ingen roll om 999 bitar av 1000 bitar fanns.  Pusslet var ofullständigt. Det pusslet ville  man inte lägga någon mer gång.

Jag tänker att du och jag är små pusselbitar. Vi tillhör pusslet vår familj, vi tillhör pusslet vårt arbetsliv. Vi är viktiga pusselbitar i olika föreningar. Pusselbitar som kan verka små och obetydliga, men som i själva verket är superviktiga för att pusslet ska gå ihop.

Likadant är det i Guds familj. Vi är alla barn till Gud. Vi är alla viktiga för Gud och för varandra. Vi är små pusselbitar i det stora livspusslet, där var och en av oss är viktiga. Ramen och det sammanhållande kittet är Guds kärlek till oss. Inte bara som kollektiv utan till oss var och en. Gud älskar dig! I ett pussel är alla pusselbitarna  olika och alla är lika viktiga för att pusslet ska gå ihop.

I Guds pussel är vi pusselbitar och alla är vi olika. Alla är vi lika viktiga, även om vi ser olika ut och har olika personligheter, status och kunnande mm. Gud älskar oss mer än vi kan förstå.

Du är väl med i Guds stora pussel! Inte fattas väl din pusselbit?

Medmänsklighet

Maria är Maria. Precis sin egen, skapad underbar. Ständigt lär hon oss om livet, om det som är viktigast, om Gud.

Maria känner av hur man mår. Hon kan titta forskande på mig – Har du ont i benet, mamma. – Ja, lite grann, svarar jag. – Jag ska massera säger hon och tar mitt ben och gnider upp och ner med handen.

En annan gång säger hon – Är du ledsen, mamma? Jag känner mig ledsen, men jag säger ingenting. Så tittar jag på henne och ser att hon förstår och i hennes ögon glittrar tårar, tårar för min skull.

Vid ett annat tillfälle sitter jag och läser. Jag kommer till ett roligt avsnitt i boken och jag skrattar högt. Då kan Maria som sitter bredvid mig, också börja skratta. Hon blir glad,  när jag är glad.

I vardagen kommer då och då kramar och pussar. Glada tillrop och närhet. Livet med Maria är kärleksfullt.

I dagens bön för den här söndagen står det;

”Gud, Du som tänder vår tro, stärker vårt hopp och formar vår kärlek, lär oss att leva för andra, glädjas med dem som gläder sig, gråta med dem som gråter och att älska utan förbehåll, så som Du älskar oss. I Jesu namn. Amen”

Att vara medmänniska, vad är det? Det innebär att leva nära varandra, att ha kontakt med varandra, att vi ser vad som händer, så att   vi kan dela glädje och sorg, möda och besvär, lycka och salighet med varandra. Det innebär också ett praktiskt givande och tagande. Hjälp med trädgården, att plocka en liter blåbär, att baka en påse bullar, att handla, att skotta snö ….

På sista tiden har vi i vår familj fått uppleva så mycket medkänsla och praktisk hjälp från nära och kära. Arne och jag tittar på varandra, vi ler genom tårarna av tacksamhet.

Tack gode Gud för medmänniskor som ser, känner och gör!

Återseendets glädje

Det är så mycket som Covid-19 har ”gjort” med oss. Vi har blivit rädda för ett osynligt litet virus. Vi har blivit rädda för att bli smittade, att bli sjuka och att kanske dö. Vi har blivit rädda för att våra nära och kära ska bli smittade. Det känns som om det ligger ett tungt mörkt täcke över oss.

Det är så mycket som Covid-19 har ”tagit” ifrån oss. Aktiviteter som konserter, teater, sportevenemang, gudstjänster, dagledigsamlingar , allaktivitetshus, släktträffar, till och med möten med de närmaste.

Inte undra på att att många av oss känner oss ledsna, nedstämda, ostimulerade, bortglömda, håglösa och samtidigt oroliga.

Jag tänkte nog från början, i mars, att detta kommer att hålla på resten av våren, sen kommer sommaren och då avtar smittan och sen i höst kör vi igång nästan som vanligt. Så blir det inte. Vi har alla fått besked om att detta fortsätter resten av året. Det var en stor besvikelse för mig. Jag som har längtat……

Hur ska vi nu klara av det? Hur ska vi orka ett halvt år till? Hur ska jag göra?

Det gäller att tänka annorlunda. Det gäller att tänka tvärt emot. Istället för att tänka på allt som jag missar och måste avstå ifrån, istället för att ”göda” min oro och rädsla, måste jag byta strategi.

Jag kan välja att ”ta på mig glasögonen” som ser det positiva, som ändå finns runt om mig. Jag kan börja tacka inom mig, för det jag har, upplever, ser, känner i mitt liv här och nu. När jag tänker på mitt eget liv, blir jag överväldigad av allt det fina, goda och kärleksfulla som möter mig varje dag.

Helgen som gick var fantastisk. Jag mötte människor, på avstånd, som betyder mycket för mig. Några grannar, ett älskat sommarbarn med sin flickvän, en god vän från a-huset. Dessa möten gav mig stor glädje, att bara se dessa underbara människor. Det har också fortsatt att pyra av glädje över återseendet.

Ibland låter jag oro, rädsla, bekymmer, ilska skymma sikten till Gud. Jag gräver ner mig i mitt djupa hål och vill nästan inte krypa upp ur det. Men om jag lyfter blicken, ser på Gud, så upptäcker jag det goda som finns runt om mig. Jag ser Guds godhet och kärlek. Återseendet med Gud är fantastiskt. Mitt liv läggs till rätta och tillsammans med Honom, fortsätter mitt liv. Livet som skildras i psalm 23:

”Herren är min herde, mig skall intet fattas, Han låter mig vila på gröna ängar, Han för mig till vatten där jag finner ro. Han vederkvicker min själ, Han leder mig på rätta vägar, för sitt namns skull.

Om jag ock vandrar i dödsskuggans dal, fruktar jag intet ont, ty Du är med mig, Din käpp och stav, de trösta mig. Du bereder för mig ett bord i mina ovänners åsyn, Du smörjer mitt huvud med olja och låter min bägare flöda över.

Godhet allenast och nåd skall följa mig i alla mina livsdagar och jag ska åter få bo i Herrens hus evinnerligen.”

Drabbad

Ordet” drabbad” förknippas oftast med olyckor, sjukdomar, elände och död. Men man kan även drabbas av glädje, kärlek och välsignelse. Det blev jag en dag.

Det var en fredag alldeles nyss. Det var vackert väder, solen lyste från en blå himmel. Maria och jag dukade eftermiddagskaffe på verandan. Kaffe, bulle och en härlig hallonbakelse, som Arne och Maria köpt i stan. Vi satt och njöt av det goda och av varandra.

Vi började prata sång och musik. Maria undrade när pappa skulle sjunga i kören igen. –Jag vet inte, det är ju det här dumma viruset som förstör för oss. Men oj, vad jag längtar efter att sjunga.

Medan de pratade om detta, tog jag fram mobilen och tryckte på You Tube, fick fram Ramsbergs kyrkokör och en inspelning med Gabriellas sång. Vi lyssnade och njöt. Jag fortsatte att scrolla nedåt på listan och såg en bild på en pojke och orden ”En 10 årig autistisk och blind pojke sjunger”. Jag tryckte på uppspelning och Christopher sjöng. Några av stroferna var; ”Open the eyes to my heart, Lord. Open the eyes to my heart. I want to see you. I want to see You.”  = Öppna mitt hjärtas ögon, Herre. Jag vill se Dig.

Christophers innerliga sång drabbade mig.  Orden trängde in i mitt hjärta. Jag kände att tårarna rann utefter mina kinder. När jag tittade upp, såg jag Arne med tårar i sina ögon. Efter ett tag  undrade Maria varför vi var ledsna. –Nej, Maria, vi är inte ledsna, vi är tvärtom mycket glada och tacksamma.

Det som drabbade mig var sanningen, att allt det yttre spelar egentligen ingen roll. Varken färg, form, utseende, man eller kvinna. Status, utbildningar, rikedomar, anor, fattigdom, sjukdomar, arbetslöshet eller toppjobb. Ingenting! Det som räknas är vår innerliga längtan efter Gud.

Det som har betydelse är om jag vill öppna hjärtats dörr för Gud. Om jag vill se med hjärtats ögon och uppleva det som Han har att ge mig. 

Jag har vandrat så många år tillsammans med Gud. Vi har gått igenom mycket. Jag vill ändå upptäcka mer och mer av Gud. Jag har fortfarande behov av Honom och jag vill att sångens ord ska bli min bön för varje dag.

Open the eyes to my heart, Lord. I want to see You.

Bäckegruvan-Bönebarn

Min pappa hade flera mostrar. En av dem var moster Tekla, ogift och som arbetade inom vården. När Tekla dog hittade man en sliten liten anteckningsbok bland hennes saker. Där hade Tekla antecknat ett datum, sen stod det ett namn eller händelse, efter en del namn stod det också ett senare datum, medan en del var utan. Pappa hittade sitt namn och före det stod det 1 september 1925, hans födelsedatum. Men inget slutdatum fanns. Så stod det pappas namn, Olle, igen på en annan plats och sen min mammas namn, Ulla och det datum när de blev tillsammans och inget slutdatum där heller. Boken som man hittat, var Teklas bönebok. Hon antecknade när hon började be för någon eller något. Hon bad varje dag, ibland såg hon sin bön bli besvarad och då skrev hon ett slutdatum. Pappa och mamma var burna av böner så länge Tekla levde.

En sommar var jag på friluftsgudstjänst i Bäckegruvan. Bäckegruvan, ovanför Gammelbo, är en liten by långt upp i skogen, där man 1914 byggde ett baptistkapell, som även fungerade som skola på vardagarna.

Solen sken. Gunvor spelade på resväskeorgeln, Ingemar talade. Det var en hel del människor samlade. Man förstod på samtalen vid fikastunden, att de allra flesta hade någon anknytning till byn eller kapellet. ”Min mamma gick där på möte.” ”Min pappa var med och byggde kapellet.” ”Där gick jag i söndags-skola.”

Det slog mig där jag satt i gröngräset, att här finns människor som den äldre generationen har bett för. De har bett att Gud skulle ta hand om barnen, bevara dem, leda dem rätt. ”Barnen” var och är bönebarn. Någon eller några har burit dem i bön. Jag tror att många av er, liksom jag själv, också är bönebarn. Någon eller några i den äldre generationen har bett för oss. Du kanske kommer ihåg vem och vilka.

Jag tror att bönen har betydelse. Jag vet att den har haft och har betydelse för mig. Jag känner mig buren och omsluten. De dagar då jag är så slut, både fysiskt och psykiskt, att jag själv inte orkar be. Då är det andra som ber för mig.

På kvällarna innan vi lägger oss, har Arne och jag en liten aftonbön vid köksbordet och vi har också bönebarn vi ber för. Det är ett sätt att visa kärlek och omtanke. Att be för varandra till Gud, vår Far.

Efterföljelse

Hösten 1982 är ett kärt minne. Jag var så förälskad och kär i min Arne. I början på september var jag på lägerskola med mina skolbarn. Jag minns att jag tänkte på Arne ständigt. Jag längtade efter att höra hans röst, längtade efter hans kramar. Hela jag var uppfylld av Arne, så hur bra lärare jag var den veckan, vet jag inte. Jag längtade efter att tillbringa tid med honom. Jag kände så starkt för Arne, att skulle han säga; nu måste vi flytta till Grönland eller Sydafrika, så skulle jag följa med honom. Det var inte platsen som var viktig, utan det viktigaste var, att vi fick vara tillsammans.

I förra veckan plingade min mobil till. Det var lillebror Ola som skickade en rolig historia till mig.

”I söndagsskolan frågar ledaren barnen. – Hur kommer Jesus in i våra liv? Ett av barnen svarar snabbt. – Han kryper in genom örat!”

Vi kan skratta åt barnets fyndighet och svaret är riktigt bra.

När du och jag säger Ja till Jesus, när vi säger; Jag tror på Dig, Jesus. Jag tror att Du är Guds Son, att Du kom till världen, för att visa mig hur jag ska leva. Jag tror att Du tog alla mina trasigheter och synder på Dig själv, när Du dog för min skull. Jag tror att Du uppstod igen.

När jag säger detta, när jag tror detta, då kommer Jesus själv in i mitt liv. Han ”kryper in genom örat” och flyttar in i mitt hjärta och sinne. Han uppfyller mig!

Guds kärlek till mig och min kärlek till Honom är så stark, så jag vill inget hellre än att vara nära Honom. Jag längtar efter att prata, be till Honom. Jag uppfylls allt mer av Gud själv. Jag vill följa Honom. Jag vill göra det Han vill att jag ska göra. Jag vill ta efter Honom. Jag vill visa kärlek, nåd, barmhärtighet, glädje, frid, som Han gör. Jag vill följa Honom. Det viktigaste är, att jag får vara tillsammans med Gud.

Jag slutar fundran med en liten söndagsskolsång. ”Över bergen och genom dalen, över bergen och genom dalen, över bergen och genom dalen, vill jag följa när Jesus kallar mig. Jag vill följa, följa Jesus, Jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa när Jesus kallar mig. Jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa, följa Jesus, jag vill följa när Jesus kallar mig!”

Duger mitt CV?

Jag såg en uppmaning på internet. ”Duger ditt CV? Vi hjälper dig att skriva ditt cv.   Vi lovar att du kommer att bli kallad till jobb intervjuer!” Jag tittade efter vad cv är för något. Det är latin, en förkortning av curriculum vitae som betyder ”beskrivning av livet”. Artikelförfattarna till frågan; Duger ditt cv? tipsade om, att när du skriver ditt cv, så ska du tala om 

*vad du kan

*vad du gjort i livet

*vad du är bra på

Gör du det, kommer du att bli kallad till jobbintervjuer och förhoppningsvis få anställning.

Om jag skulle skriva mitt cv, så kanske det skulle bli lite så här.

*Vad jag kan. Jag är utbildad mellanstadielärare. Jag kan undervisa. Jag har gått kurser och lärt mig ta hand om barn med särskilda behov. Jag har gått bibellinje på folkhögskola och lärt mig om den kristna tron.                   

*Vad jag gjort i livet. Jag har arbetat som lärare i många år. Jag arbetar i kyrkan med människor i olika åldrar. Framförallt har jag varit och är mamma åt egna och andras barn. Så har jag varit gift med Arne i många år.

*Vad jag är bra på. Att undervisa, ta hand om människor, att läsa och skriva, att baka, laga mat, sticka och sy.

Kanske sisådär skulle mitt cv vara. Men skulle jag lägga till att jag är 63 år gammal, sitter i rullstol och är trött ibland, så skulle jag nog inte bli kallad till speciellt många intervjuer. Sådan är verkligheten.

Men nu vill jag skriva om en annan verklighet, en helt annorlunda verklighet.

Om du skulle skriva ditt cv, så hjälper det inte om du kan radda upp att du har fem eller nio olika utbildningar. Det hjälper inte om det är universitetsstudier, professurer och annat lärt. Det hjälper inte om du har många års livserfarenhet eller yrkeserfarenhet på de allra bästa företagen eller skolorna. Det hjälper inte att du kan 25 000 decimaler på pi, eller hoppa fallskärm eller lösa den svåraste ekvationen eller laga den perfekta 5 rätters middagen, ingenting räcker till. Inte ens om du har miljoners miljoner.

För Gud finns det bara en fråga som är viktig. Allt annat är ovidkommande. 

-      Tror du på Mig?

Gud frågar om jag tror på Honom. Jesus ställde samma fråga till sina vänner som var med Honom vid Gennesarets strand. Vem tror ni att Jag är? Petrus svarade; Du är Messias, den levande Gudens Son.

Jag svarar också så. Jag tror på Gud och Hans Son, Jesus. Det räcker och är nog. Så får du och jag, med olika utbildningar, kunskaper, färdigheter och egenheter komma till Gud och det är enbart vår tro som räknas. Gud, vår Far säger; Välkomna hem. Jag älskar er, ni är Mina barn, Jag ska aldrig överge er.

Det räcker, det är nog!

Att inte döma

Två män är ute och åker bil.

-      Jag förstår inte att folk inte kan hålla hastighetsgränserna. Nu åker vi här i stan och där ligger en skola, 30 km får man köra här. Titta på den där blå bilen, vad tror du han håller, 50 km. Idiot är vad han är! Förresten, jag måste bara in och köpa 1 liter mjölk, vänta här i bilen.

-      Men det här är ju en handikapparkering. Inte är väl du…..

-      Ja, ja, men det går så fort.

Två damer går i affären och får se hur den lilla flickan tar lite smågodis hur en låda.

-      Såg du? Det är upprörande att dagens föräldrar inte har pli på sina barn. Du kommer väl ihåg ordspråket?

-      Ja, det gör jag. Börja med en knappnål och sluta med en silverskål. Jojo.

-      Tycker du inte vi ska köpa lite vindruvor. De ser så saftiga ut.

-      Ja, men de får inte vara för sura. Ta och smaka så känner du.

-      Nej, huvale, den var alldeles för sur. Jag provar den här klassen. Nja, ganska god. Jag testar den här också….

Mannen och frun sitter och deklarerar.

-      Jag blir så arg, allt ska de ha reda på. Vi som knappt har så vi klarar oss. Men de stora elefanterna de slinker undan med miljoner eller miljarder hur lätt som helst. Sånt blir jag så irriterad över.

-      Älskling, hur gör du med uppgifterna om Kalle som städar här. Han är ju här två gånger i veckan, så det blir ju ganska mycket.

-      Äsch, det bryr vi oss inte om att ta upp. Det är småpotatis i jämförelse.

Varför ser jag lättare flisan i min broders öga, än jag märker bjälken i mitt eget öga?

Gode Gud, befria oss från vår lust att döma och fördöma, både oss själva och andra.

Det är mycket lätt att vara dömande och fördömande mot andra. Det är också mycket lätt att vara dömande och fördömande mot sig själv.

 Utåt sett har vi en fasad, en yta och allt kan verka bra. Själv känner jag hur mitt liv krackelerar. Jag tycker inte jag duger, jag ser inte ut som man ska, jag har inte råd att lägga så mycket pengar på kläder och utseende. Jag orkar inte gå på gym och sporta så ofta, allt annat tar sådan tid. Jag hinner inte vara kulturell utan somnar efter att ha läst en sida i den nya fantastiska boken. Med andra ord, jag duger inte och min självkänsla kravlar långt ner på golvet.

Just här och nu, med dessa tankar virvlande, finns Gud hos dig. Han säger; Med evig kärlek har Jag älskat dig. Du är Min ögonsten. Jag älskar dig precis som du är. Du behöver aldrig tvivla på det. Döm inte, fördöm inte varken dig själv eller andra. Min kärlek är nog!

Skrotis, förlorad och återfunnen.

När jag var i tonåren var jag med i en ungdomskör, en gospelkör. Vi hade körövningar varje lördagförmiddag och på eftermiddagen var vi uppdelade i olika grupper. En grupp åkte och sjöng på ett ålderdomshem, en annan hade en minikonsert i en park och en grupp åkte alltid till ungdomsfängelset som hette Roxtuna utanför Linköping. När vi kom dit fikade vi ihop med killarna och spelade spel, rundpingis, pratade. Vissa fångar ville ha mycket kontakt, andra inget alls. En av de som ville ha kontakt var Gunnar, men han kallades aldrig för Gunnar. Han deklarerade själv att han hette Skrotis. ”För jag är en stor skrothög, allt jag gör blir bara skrot, alla relationer blir skrot, jag är skrot, jag har inget värde”.

När Skrotis ibland berättade om sitt liv, förstod man att han haft en trasslig uppväxt. En mamma och en pappa som inte fungerat, många olika fosterhem, mycket våld och droger. Skrotis satt inne för stöld och misshandel.

Han sökte sig mer och mer till oss i kören. Så småningom var det dags för dagpermis, dvs om han hade nån som ställde upp och var med honom hela tiden. Killarna i kören var med honom och tillslut blev Skrotis frigiven. De första tre månaderna var han inte ensam någon gång. Det var alltid nån av killarna i kören som var hos honom. De idrottade, sökte jobb, åt och sov tillsammans. Jag beundrar dom, för det var inte alltid så lätt att ta hand om Skrotis, när gamla gänget sökte upp honom och lockade med droger igen. Men det gick.

Han var också en del hemma hos min familj. Vi hade rum för honom och vi tyckte om honom. Första julen Skrotis var fri, var han juldagen hemma hos oss. Allt var förunderligt för honom, julgran, julfint, julmat och julklappar. Man såg att han tyckte befinna sig i en dröm. Han blev alldeles tagen av att själv få julklappar. Mamma hade stickat en mörkblå fin olle till honom. När han såg den, grät han och sa ;”Har du gjort den till mig? Den är ju helt ny, till mig? Men jag är inte värd den”. På hela kvällen släppte han inte tröjan.

Hur gick det då med Skrotis? Han klarade sig ifrån fängelset, han hade några återfall av droger, men på det stora hela gick det bra. Han träffade en tjej, de gifte sig och fick barn. Han arbetade. De gick då och då till kyrkan. Han hade ett nytt liv, men såg man i hans ögon, fanns fortfarande hans syn på sig själv kvar. Han var inte värd detta.

Så en vinterkväll gick Skrotis en promenad. Han kom inte hem. För till slut gav hans hjärta upp, för allt slitage genom årens lopp. Skrotis ramlade i en snödriva och dog. 

Jag tänker mig, naiv som jag är, fortsättningen så här, till raderna av ”En fattig bonndräng”

”Och till sist ska jag dö

Står där, Skrotis, invid himmelens port. Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort. Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss. Herren Gud i himlen är väl missnöjd förstås.

Men då säger Herren, Skrotis kom hit. Jag har sett din strävan och ditt eviga slit. Därför Skrotis är du välkommen här. Därför Skrotis, ska du vara mig när.

Och jag, Skrotis, står så stilla inför Gud. Och sen klär Han på mig den mest snövita skrud. Nu du, säger Herren, är ditt arbete slut. Nu du Skrotis, nu får du vila ut”.

SKAPAREN

Nu sitter jag på verandan i Skaftekulla. Det blåser en sydvästligvind, träden vajar och bugar sig. Det är full grönska nu, det ljusa, skira har övergått i mörka, tunga nyanser på trädens löv. Göken gal, fåglarna kvittrar och väntar jag några timmar till, så sätter näktergalen igång sin serenad.

Den gamla körvägen går förbi huset. I diket växer hundkex, midsommar-blomster, smörblommor, längst fram mot gruset blommar de gula käringtänderna, jungfrulin och klöverblom. Allt är så obeskrivligt vackert.

Jag ser bort mot den lilla bondgården, som mormor och morfar drev. Den ligger där och minns andra dagar, då det var liv och rörelse. Då det fanns 8 kor och kalvar där, 1 häst som hette Blenda, 1 gris, många hönor, tupp och kycklingar, katter och 1 hund. Nu vet jag att livet som mina morföräldrar levde, var strävsamt och tungt. Då, som barn, upplevde jag det som fantastiskt och jag längtade ständigt hit till gården.

Hur mycket min morfar Erik hade att göra, så arbetade han inte på söndagarna. Förutom att ta hand om djuren så klart. Efter frukosten tog han på sig finkostymen och så gick han iväg. Ofta fick jag följa med.

Hand i hand gick vi genom hagarna, förbi kalvkullen, vi följde Rödgöls vatten, vi gick genom skogen, vi följde bergets kant, vi kom till store och lille lyck. (lyck, lycka är en liten åker, ängsplätt, ibland mitt i skogen.) Morfar lärde mig om växter och insekter, om djur och väder. Han hade en stor respekt för det levande, för livet och han hade en sådan stor vördnad och ödmjukhet för Skaparen, för Gud. Jag är säker på, att hade jag inte följt med morfar, så hade han och Gud gått och småpratat med varandra

För morfar var Gud Skaparen och han såg Guds storhet och skaparglädje i varje levande ting.

Så här står det i Jobs bok i Bibeln.

”Fråga djuren, de kan lära dig, himlens fåglar kan ge dig svar. Fråga markens kryp, de kan lära dig, havets fiskar kan upplysa dig. Finns det någon av dem som inte vet, att detta är Herrens verk?”

Hade du frågat morfar, så hade han svarat dig; Detta, skapelsen, är Herren Guds verk.

STUDENTEN

Så står de där. Sida vid sida, en kort stund innan ruset sätter igång. Så lång tid det tagit, så mycket slit, så roligt men också tråkigt, otryggt och oroligt. Många skratt med kompisar men också dagar med ångest och magont. Rädsla och hukande för att inte synas, hårda ord som ibland rinner av men som ofta gröper ur hjärtat. Hela tiden prestera och prestera. Hela tiden tänka på att inte skilja sig från mängden.

Nu står de här, äntligen. Dörrarna öppnas, sången börjar, man hör både den gamla högtidliga och den nyare. ”Sjung om studentens lyckliga dar, låtom oss fröjdas i ungdomens vår. Än klappar hjärtat med friska slag, och den ljusnande framtid är vår.” ”Vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, för vi har tagit studenten, hurra vad vi är bra! Hurra vad vi är bra, hurra vad vi är bra, hurra vad vi är bra!”

Så står våra ungdomar där, på tröskeln till framtiden.

Vilken framtid? Finns det någon framtid?

Varje dag får vi negativa rapporter. Många, många tusen människor dör i covid19. Man avfyrar kärnvapen, det är väpnade konflikter, hungersnöd, jordbävningar och översvämningar. Det är arbetslöshet och vansinnes-skjutningar, klimat-förstörning, det är mobbing, rasism och utbrändhet, droger och stress.

Vilken framtid? Finns det någon framtid?

Jag tror att vi måste vara medvetna om det mörka, svarta och hemska som händer runt omkring oss. Nära men också långt ifrån. Vi måste vara medvetna och ta ställning, men vi ska också se det positiva, vi ska se ljusen som glimmar, vi ska vara ljus själva.

För jag tror på en framtid, för studenterna, för oss och för mig.

Jag tror på det lilla. Det klart; Kastar du en stor sten i sjön blir det ett stort plask och stora våg-rörelser. Men kastar du i en liten sten blir det också ett plums och vågrörelser. Det lilla, som vi kanske orkar göra, det är också mycket betydelsefullt.

Vad är det lilla? I dessa dagar får vi hela tiden exempel på det goda, det positiva som du kan göra som kanske räknas som smått, men som har stor betydelse. Vi kan höra av oss till varandra, vi kan hjälpa varandra att handla, gå ärenden, vi kan lyssna och be för varandra. Jesus sa; ”Allt vad du vill att människor ska göra mot dig, det ska du göra mot dem”. De orden kallas gyllene regeln och står i Bibeln. Att göra det lilla för någon annan, det är att göra skillnad och bygga framtiden.

”Gå ut och gör alla folk till lärjungar”

Det var en gång, så börjar de flesta sagorna, men så börjar också verkligheten.

Det var en gång en kvinna som hette Brita Christina Andersdotter. Den 25 oktober 1854 födde hon sitt och hennes man, Jan Janssons, tredje barn, en son som döptes till Karl. Brita och Jan var torpare och bodde i Djupdalen, Spannarboda i Fellingsbro socken.

Eftersom torparens liv var fattigt och eländigt, fick barnen tidigt söka tjänst utanför hemmet. Karl arbetade som dräng och snickarlärling, på bland annat Finnåkers bruk. Så flyttade han till Örebro och arbetade där på en snickerifabrik. Karl gick också i kyrkan och där blev han uppmuntrad av en pastor att söka sig till EFS teologiutbildning på Johannelund i Stockholm.

Där förändras Karls liv och framtiden blir något som ingen kunnat räkna ut. På skolan träffar Karl Onesimus Nesib. Han var en friköpt slav från Oromofolket som levde i nuvarande Etiopien. Karl ville åka till Oromofolket tillsammans med Onesimus. 31 år gammal blir Karl prästvigd och kallas för ”tjänstgöring å utrikes ort”.

Den första expeditionen 1893, misslyckades. Karl åkte hem till Sverige men 1904 kontaktar Onesimus Karl igen och han reser ner till Addis Ababa. Svårt sjuk kommer han dit, men han kommer en dag försent. Expeditionen har redan lämnat staden.

Vad gör Karl? Han beslutar sig för att stanna i Addis. Karl arbetar som missionär, läkare och lärare. Framför allt arbetar han med sjukvård för de fattigaste.1908 har han ensam över 6 000 patienter. Han bedriver skolor för både pojkar och flickor. I sina brev och rapporter betonar han att all social orättvisa är emot evangeliet och hans syn på rättvisa, ärlighet och mänsklig värdighet. Karl kritiserar de som accepterar orättvisorna. Han tar upp slaveriet och det sexuella våldet mot kvinnor.  Han ber ledarna i Stockholm sända fler missionärer. Men de bryr sig inte om honom. Han fortsätter ensam sitt arbete.

1912 köper Karl mark och bygger upp ett centrum med sjukvård, undervisning och gudstjänstliv. Det är starten av Mekane Yesus församlingen.

1918 bryter en svår pest ut i Addis, tusentals dör. Karl går från hem till hem och hjälper med det han kan. Sakta bryts hans kropp ner av sjukdom och ålderdom. Missionären och torparsonen Karl Cederqvist dör i november 1919, 65 år gammal.

Men 2017 var 8,8 milj människor medlemmar i Mekane Yesus kyrkan, som startades av en torparson från Spannarboda.

Är någon törstig?

Det har varit fantastiska dagar, ja, nästan som sommardagar, när de är som bäst. Sol från en blå himmel, en svag vind som susar genom träden, göken som ropar och gökärt som blommar och små liljekonvaljer på väg att slå ut. Mina och hunden Alvas promenader på skogsvägen har fyllt mig med tacksamhet och glädje.

När vi kommer till beteshagarna ner emot sjön, får Alva springa fritt. Hon är snart 4 år, men springer och leker som en unghund. När vi sen ska fortsätta in mot skogen kommer Alva uttröttad med tungan hängande och flämtar. Så efter några minuter kommer vi till bäcken och Alva springer dit och dricker sig otörstig. Vi fortsätter och kommer snart till ett dike med vatten och Alva är törstig och dricker igen. Senare när vi är hemma, så står Alva där vid vattenskålen och dricker. Hennes behov efter vatten är stort.

Jag behöver också dricka, alla behöver det, för att våra organ i kroppen ska fungera som de ska.

Vi bor i ett land där de flesta av oss har mat att äta och vatten att dricka. Även om det nu kommer rapporter om att det är fattigdom i Sverige och att en del människor har brist på det nödvändigaste. De flesta av oss lider inte av mat och vattenbrist.

Vi bor i ett land där många av oss lider nöd. Där människor är ensamma, olyckliga, utåtagerande, där man söker döva bristen av ” något” med droger, osunt leverne, onödiga risker, allt för att döva.

Vad är då ”något”?

Precis som min kropp behöver mat och dryck för att fungera, så tror jag att min inre människa också behöver påfyllning. Jag tror att detta ”något” är tron och gemenskapen med Gud. Jesus, Guds Son, säger till oss; ”Är någon törstig, så kom till mig och drick. Den som tror på mig, ur hans inre ska flyta strömmar av levande vatten”

Det levande vattnet Jesus talar om, är den glädje, tacksamhet, salighet, frimodighet som Guds Helige Ande fyller oss med.

Gemenskapen med Gud fyller mitt inre, så att min själ och mitt hjärta får lugn och ro. Jag behöver inte jaga efter substitut. Min tro på Gud, min glädje och övertygelse om att Guds son Jesus levde, dog och uppstod för min skull, det är nog, det räcker.

Hjälparen

Nu har den åkt ut. Den gamla kökssoffan har varit dålig länge, men vi har inte kommit oss för att kasta ut den. Vi fick en fin soffa efter mamma och pappa, som kommer att passa precis, så nu har äntligen den gamla fått pension.

Innan den gamla soffan bars ut, var jag tvungen att öppna sofflocket och gå igenom de saker som samlats i soffan under årens lopp. Det var en hel del. En del saker vet jag inte vad det är, andra saker är helt onödiga och en del fynd gjorde jag, som verkligen kan användas. Det jag framförallt hade sparat var gamla brev och kort. De flesta breven och korten kom från min syster och mina föräldrar.

Jag brydde mig inte om röran runt omkring mig, utan började läsa orden från mina kära. Det var berättelser om händelser, det var känslor, det var råd och hjälp. Det var framförallt kärlek som lyste fram genom orden. Jag grät en skvätt och tänkte mycket på mamma och pappa. De har alltid funnits där, de har älskat mig och stöttat och hjälpt mig och de mina. Nu finns de inte längre i livet och jag känner mig fortfarande vilsen och har tappat lite fotfäste i den värld som är min. Aldrig mer kan jag ringa och höra rösten, aldrig mer känna kärleken och få råd och hjälp. Aldrig mer skratta och gråta ihop. Jag är lite vilsen.

Så måste lärjungarna också ha känt sig. I flera år hade de haft Jesus, Guds son, hos sig. Han hade älskat dom, hjälpt dom, undervisat om Gud för dom. De hade skrattat och gråtit tillsammans, de hade bett och ätit mat tillsammans och nu var Han inte där. Det klart att de var vilsna. Hur skulle de klara av det nu? Hur skulle de kunna leva vidare, hur skulle de kunna berätta om Jesus, hur skulle livet bli? Det klart att de var vilsna och förvirrande, ledsna, arga och förtvivlade.

Men vad var det Jesus hade sagt till dem? ”Jag lämnar er inte ensamma, Hjälparen, Sanningens Ande, kommer att vara hos er. Han kommer att påminna er om det som Jag har berättat för er. Han kommer att vägleda er. Ni ser Honom inte, men Han finns inne i ert hjärta. Öppna upp så att Den Helige Ande får rum i ditt liv”

Mamma och pappa har lämnat mig. Men Gud lämnar oss aldrig. Hans helige Ande är med oss! Vilken trygghet!

”Vi gör väl som vi brukar”

Jag hade sommarbarn. Det började när jag gick på lärarhögskolan och fortsatte i många år. Det var ett syskonpar, två fina pojkar som var hos mig på somrarna. De hette Mikael och Magnus och var 6 och 3 år gamla första året. Vi bodde i mina föräldrars sommarstuga som ligger i skogen, omgiven av åkrar och ängar och ett par små sjöar.

Vi levde lugnt och stilla. Tog dagen som den kom. Strosade mycket i skog och mark, tittade på småkryp och växter som kom i vår väg. Vi badade, läste mycket sagor, lekte, åt mat och bara var. Vi sjöng, skrattade och kramades och plåstrade om små sår.

På kvällarna när pojkarna låg i sina sängar blev det mer sagor, sen läste vi ur barnens bibel, bad Gud som haver barnen kär och bad också egna små böner. Så var det gonatt och pojkarna sov gott i Skaftekulla.

Pojkarna kom på somrarna 5 år i rad (när jag gifte mig med Arne så blev Ösarhyttan sommarparadiset.)

Det gick några år när vi inte träffades,utan bara pratade i telefonen. De växte och blev stora tonåringar. Så ringde Mikael en dag och frågade om de fick komma och hälsa på några dagar.- Javisst, sa jag och blev jätteglad över det.- Ja, säger Mikael, vi gör väl som vi brukar.- Vad då undrade jag.- Läser sagor och ur bibeln och ber Gud som haver sa Mikael. -Vi gör som vi brukar svarade jag. Det gjorde vi.

Så går det ganska många år utan någon kontakt. En dag ringde telefonen. Det var Magnus. Han berättar hur han haft det. Berättar om stökiga ungdomsår, droger och hur han suttit i fängelse. – Men det är bra nu. Jag har kommit loss, men vet du, Ullami, i fängelset gjorde jag som vi brukade göra. –Vad då, Magnus. – Jo, jag bad ”Gud som haver barnen kär” på kvällarna och vet du, Ullami, jag kände att jag inte var ensam då.

Så är det. Oavsett var du är, i Skaftekulla, i Lindesberg, i fängelset, på biblioteket eller hemma hos dig själv, så är du inte ensam. Prata, be till Gud, så kommer du att upptäcka det. Gud finns hos dig. Berätta för Gud om det som du tänker på och upplever. Precis som pojkarna kan du också få uppleva det fantastiska. Gud är hos dig och Han lyssnar.

Ska vi be tillsammans;

”Gud som haver barnen kär se till mig som liten är. Vart jag mig i världen vänder står min lycka i Guds händer lyckan kommer, lyckan går Du förbliver Fader vår. Amen”

Be tillsammans

Igår när jag var ute i skogen på hundpromenad med väst-götaspetsen Alva, hamnade jag i självömkan.

”Så hemskt det är med detta coronaviruset. Så fruktansvärt att bli sjuk av det och innan man kanske blir sjuk, så går man här och väntar. Väntan innebär att jag inte får jobba, jag får inte åka och hälsa på släkt och vänner, jag får inte åka och handla, jag får inte gå på gudstjänster, konserter, teatrar. Ingenting får jag göra.”

Så flög mina tankar hit och dit. Jag kom till vändslingan, stannade till en stund och lät solens strålar omfamna mig. När jag satt där, kom jag att tänka på några telefonsamtal jag hade haft dagen innan. Goa, glada samtal, som också innehöll en del sorg och smärta. Jag tänkte på mina vänner och så började jag be för dem och deras situation. Jag satt så en stund innan jag vände hemåt.

När jag kom till bäcken och såg vattnet rinna och ringla och dansa sig fram, tänkte jag på livet. Livet är en gåva och just nu lever jag. Jag kan inte vara aktiv som förr, ingen av oss kan det, men vi kan finnas till för varandra ändå.

Vi kan på olika sätt prata och meddela oss med varandra. Det är fantastiskt! Tekniken som hjälper oss med detta är fantastisk. Men så har vi en annan möjlighet till kontakt. Med Gud och de du tänker på. Det är i bönen.

Jag tror på bönens möjligheter och kraft. Att ”bära” en vän, att prata, be till Gud. Att nämna min väns namn och be om hjälp, be om glädje och tröst, tacka Gud för vad vännen får betyda för mig och för andra.

Så om corona håller oss borta från varandra, så når vi varandra ändå, med samtal, med tankar och böner.

Vill du prata med mig eller någon annan i församlingen, så hittar du telefonnummer på hemsidan eller i tidningen Tillsammans Unika. Vill du att vi ska be tillsammans så gör vi det. Vi får dela varandras glädje, sorger och bekymmer. Gud, vår Far lyssnar när vi ber. Han finns vid vår sida. Han överger oss inte.

Känn ingen oro

Nu när kvällarna är vårljusa, glömmer vi ibland bort att tända den lilla lampan i Marias rum, när vi lagt henne. Det har varit så ljust, att vi utan att ha lampan tänd, så har vi kunnat läsa saga, läsa ur barnbibeln och bett ”Guds som haver barnen kär” och sjungit sånger för henne.  Så säger vi god natt, stänger dörren och går ner till köket. Maria sover gott. Mörkret kommer smygande och helt plötsligt kan Maria vakna och inte se något i sitt rum. Hon ropar på oss och rösten darrar av gråt. ”- Det är mörkt. Tänd lampan”. Vi släpper vad vi har för händerna och rusar upp, ja, Arne rusar upp och tänder lampan och tröstar Maria.          –” Var inte rädd, Maria. Pappa är här. Du behöver inte vara orolig”.

Det behöver inte vara mörkt ute, för att vi ska bli eller vara oroliga. Nu är det sådana tider att vi kan känna ständig oro. Vi är hela tiden på spänn, för faran, som hotar. Faran som kan göra oss sjuka, faran som begränsar vårt liv, som gör oss arbetslösa och mycket mera. Faran som är för ett mänskligt öga osynligt. Faran som är ett litet virus. Mitt i denna oro och rädsla, vem ropar du på?

För mycket, mycket länge sedan, lämnade israeliterna ett fruktansvärt förtryck i Egypten. De skulle få bege sig hem, men de hade inga kartböcker, ingen gps att följa. De visste inte var eller när farliga rovdjur skulle dyka upp eller fientliga folkgrupper. De visste inte hur länge maten skulle räcka eller vattnet. Skulle de kunna vada över vattendrag och hur skulle de kunna skydda sig mot sandstormarna? De var nog mycket rädda och oroliga. Vem ropade de på?

Deras ledare ropade på Gud. – Hjälp oss, Gud. Du ser alla faror, du ser hur rädda vi är. Hjälp oss, led oss hem.

Vet du vad som händer? Så står det i Bibeln. På dagen gick Gud framför folket i en molnpelare, så att alla kunde se och hålla rätt riktning. På natten gick Gud i en eldpelare för att lysa dem vägen. Så kunde de vandra.

Gud överger oss inte. Han finns hos dig, när du ropar på Honom. Han vandrar med dig, Han är hos dig dag som natt. Han säger till dig och mig. –Känn ingen oro. Jag överger dig aldrig. Lyft din blick, se med ditt hjärtas öga.  Se på Mig. Var inte rädd!

Det stora i det lilla

Det är så härligt väder idag. Vill du följa med på promenad? Vi tar med oss Alva, vår västgötaspets.

Vi går förbi syrenbusken, vars blad håller på att veckla ut sig, en ljus skir grönska omger busken. Nere vid lagårn, vid det öppna vinterstallet strosar korna omkring. Alva skäller på dem, men korna bryr sig inte. Man ser deras längtan i ögonen. Längtan efter det gröna gräset, längtan efter  att ströva på åker och i hage. Snart, snart är det dags.

Nere vid hällen växer vitsipporna i lä mot berget. De visar sina vita fina kjolar, de niger när vi går förbi. Så svänger vi höger in på den gamla körvägen som leder ända upp till Tomteberget. Vi går förbi ett ödehus. Så sorgligt att se det tomt. Hus behöver någon som bor i dem. Visst skulle det vara roligt om någon kom ut på trappan och vinkar när vi går förbi.

På åkern ner mot sjön går Herr och Fru Trana spatserande. Alva springer emot dem, men de ignorerar henne. När vi kommer, däremot, lyfter de från marken, medan de trumpetar en fanfar.

I solens strålar dansar fjärilarna omkring. De dansar menuett och balett, de fladdrar med sina vackra vingar. Vingar som lyser av alla regnbågens färger. Vi stannar och håller upp våra händer, en av de modigaste citronfjärilarna slår sig nästan ner.

Så går vi förbi den porlande Kroktjärnsbäcken. Den brusar och sjunger, den leker tafatt med sig själv. Vi kastar några pinnar i vattnet och Alva ”hoppar” i och hämtar dem. Det är en lek hon aldrig tröttnar på.

Vi kommer in i skogen. Längs skogsvägen står granar och tallar i parad. Stora och stolta susar de i vinden. Längs diket ringlar sig lummern. Där borta är den stora myrstacken. Myrorna rör sig över stacken och de kilar fram och tillbaka på skogsvägen, bärande stickor och strå. Så flitiga och ihärdiga.

Nu kommer vi till ett område där det växer mer lövskog och här håller fåglarna konsert. I alla tonarter, i olika takter, i olika melodier men som tillsammans blir den mest fantastiska symfoni som någonsin har hörts.

Vi går här, du och jag, vi känner en lycka som är svår att beskriva. Vi känner en tacksamhet och en glädje, för det som vi får uppleva.

Så kommer vi fram till vändplatsen, vi står några minuter och bara njuter. Sen vänder vi hemåt igen.

Vad är detta för en fundra tänker du kanske. Det är en fundra om skapelsen, en fundra om Guds stora skaparkraft och glädje. En fundra om tacksamhet för att vi får uppleva den. Jag tror, att även om du går med på promenaden, sittande hemma, så kan du för ditt inre öga se och med ditt hjärta uppleva.

 ”O store Gud, när jag den värld beskådar som Du har skapat med Ditt allmaktsord, hur där Din visdom väver livets trådar, och alla väsen mättas vid Ditt bord Då brister själen ut i lovsångs ljud. O store Gud, O store Gud”         

Vi

Nu är påsken över. Vi har läst och hört om våndan i Getsemane på skärtorsdagen, vi har anat en del av smärtan och våldet på långfredagen, vi har väntat och så till slut har vi möts av ropet på påskdagens morgon; "Kristus är uppstånden, Han är sannerligen uppstånden!"

Alltsedan den första påsken har ropet hörts; "Kristus är uppstånden, Han är sannerligen uppstånden"! Människor har varit så glada över att Kristus, Guds Son verkligen lever och så har man hälsat varandra med dessa ord.

Människor har pratat och berättat för vänner och obekanta om Jesus, som sen i sin tur har berättat, som har berättat och nu idag, finns det många miljoner människor runt om i världen, som tror på Gud. Människor som precis som vi, på påskdagen, hälsar varandra med orden; "Kristus är uppstånden, ja, Han är sannerlligen uppstånden".

I år fick jag följa påskdagens gudstjänst på tv. Jag var i Nederluleå och deltog i påskdagens glädje där. Sen ringde Judit och sa att hon sett gudstjänsten från Hillsong i Stockholm på nätet och hon tyckte jag skulle se den också. Hillsong är en kristen rörelse från Australien, som sprider budskapet om Jesus, med mycket sång och musik. Det var också en glädje att få delta i den gudstjänsten.

Runt om i vår värld, sprids budskapet om Jesus Kristus, Guds Son. Det sker genom samtal människa och människa emellan. Det sprids från våra många olika kyrkor. Vi kanske utformar gudstjänster på olika sätt, men en sak har vi gemensamt, tron på att "Kristus är uppstånden. Ja, Han är sannerligen uppstånden!"

Det är vi, du och jag, som är påskens vittnen. Det är vi som kan berätta att vi tror på påskens berättelser. Vi tror att Jesus ,Guds Son lever idag och kan möta oss i våra liv. Han finns så nära oss. Så nära som våra andetag och Han viskar sitt Frid i vårt hjärta och själ. Det är oroligt runt omkring oss nu, men Gud är med oss genom allt. Det ska vi berätta om.  

Kristus är uppstånden

En vårvinter hyrde vi en stuga i Grövelsjön en vecka. Det var mycket vinter och vi åkte skidor och pulka och hade det alldeles fantastiskt bra. Näst sista dagen bestämde vi oss för att lyxa. Vi tog de tre barnen med oss och gick till hotellet för att äta mat. Det var fint och dyrt och vi förmanade barnen att ”sköta sig”. Vi fick sitta vid ett bord med vita dukar och sen gick Arne och jag för att ta mat från ett buffébord. Plötsligt, när vi stod och tog mat, hörde vi sång. Det var Judits röst vi hörde. Vi vände oss om. Judit, då 2,5 år, hade klättrat upp på bordet och stod där och sjöng. De andra två barnen hade krupit ner under bordet, för de skämdes så för Judit. Judits sång var klar och stark och hon sjöng; ”Han har öppnat pälioten så att jag kan komma in, genom blodet har Han frälst mig och bevarat mig som sin”. Ja, hon sjöng pälioten istället för pärleporten, som kanske var svårare att uttala. Hela restaurangen fick höra sången gång på gång tills vi kom fram och kunde lyfta ner Judit från bordet.

Det är detta som påsken handlar om. Guds Son, Jesus, har öppnat den förut stängda pärleporten till Gud. Han har gjort det möjligt för dig och för mig att gå in genom den och möta Gud. Dörren har varit stängd, för det har legat bråte i vägen. Bråten är det som har skiljt oss från Gud. Nu har Jesus rensat bort allt skräp, all synd, all död. Allt har Han tagit bort, genom sin död på korset. Detta är helt fantastiskt, men det är inte nog med det. För att dörren till Gud ska kunna öppnas, så måste döden besegras. Döden blir besegrad när Jesus uppstår och pärleporten är öppen för dig och för mig. När vi tror på Gud, är det som om vi går in genom porten och möter vår Herre och Gud.

Det är därför som vi firar påsk. För att komma ihåg, när Jesus öppnade pärleporten till Gud. Det fantastiska är dock, att porten fortfarande är öppen, för var och en som tror.

Nu ska jag ringa Judit och be henne sjunga som förr en gång. ”Han har öppnat pärleporten, så att jag kan komma in. Genom blodet har Han frälst mig och bevarat mig som sin”

Palmsöndag

Här sitter jag vid mitt köksbord. Ute lyser himlen lite matt mellan molnskyarna. Det blåser från norr, det blåser kallt. På bordet står en vas med tulpaner och i en liten äggkopp lyser några tussilago. Jag har nyss läst i Bibeln hur Jesus kommer till Jerusalem. Hans vänner har hämtat en åsna och Jesus rider på den in i staden. Folk skrattar, sjunger, hurrar och jublar över Jesus. De brer ut sina kläder på gränderna, de bryter kvistar från träden och lägger även dem på marken. Allt för att Konungarnas Konung, Jesus, ska rida där. Alla, de som går före och de som kommer efter, ropar ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!”

Vi brukar uppleva mycket glädje och tacksamhet i våra gudstjänster på Palmsöndagen runt om i vårt land. Vi hyllar också Jesus som kommer till oss, bildligt, fridsamt ridande på en åsna. Vi sjunger psalmer som innehåller samma ord, som förr en gång. ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!” Vi viftar med påskliljor och vi delar glädjen med generationer människor före oss. Hosianna!

I år är allt annorlunda. Jag saknar att inte få gå till kyrkan. Jag saknar att inte få se vänner och bekanta samlas, för att tillsammans fira gudstjänst. Jag saknar att inte få sjunga och ära Konungarnas Konung tillsammans. ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!”

När jag sitter här och tänker på vad jag saknar och vad jag inte kan göra i dessa tider, då allt blivit så annorlunda, då glömmer jag bort något mycket viktigt. Jag glömmer bort att Gud har lovat att alltid vara med mig, hur livet än skiftar. Han har lovat vara med mig på dagen. Han har lovat vara hos mig på natten, när jag sover. I ur och skur, i glädje och sorg, i friskhet och sjukdom, i ensamhet, i liv och död, är han med mig. Den vetskapen fyller hela mig med glädje och tacksamhet. Den vetskapen gör att jag kan leva trygg i dessa oroliga tider.

På Palmsöndagen kommer Arne, Maria och jag att sitta här vid köksbordet. Vi kommer att läsa bibeltexten om när Jesus red in i Jerusalem. Vi kommer att sjunga ”Välsignad vare Han som kommer i Herrens namn. Hosianna!” och vi kommer att tacka Gud för att Han alltid är med oss. Han är hos dig också, där du sitter vid ditt köksbord. Du är inte ensam!

Försonaren som gör allt väl igen

Den 25 mars 1922 föddes tant Siri. Ja, hon var inte tant när hon föddes, men nästan. Tant Siri bodde hos sin mamma Agnes och pappa Hugo så länge de levde och sen bodde hon ensam i huset på Adelswärdsgatan. Tant Siri hade ingen man och inga egna barn, men barn hade hon. Tant Siri var söndagsskollärarinna och varje söndag sjöng hon med barnen, berättade händelser ur Bibeln och lärde oss viktiga bibelverser utantill. En vers vi lärde oss, kallas Lilla Bibeln. Versen kommer från Johannesevangeliet, kapitel 3 vers 16. ”Så älskade Gud världen att Han gav den sin ende Son, för att de som tror på Honom inte skall gå under utan ha evigt liv.”

Allt blev så fel, när människan bestämde sig för att klara sig utan Gud. Det som varit fint och fantastiskt blev nu till trasigheter, sjukdomar, krig, elände och död. Allt blev bara värre och värre. Gud som älskar oss vill något annat än detta. Hans vilja är motsatsen. Gud vill kärlek, frid, nåd, barmhärtighet.

Hur skulle relationen mellan Gud och människa lagas? Vem skulle sona det hemska som hänt, vem skulle göra allt bra igen? Det blev Guds egen Son, Jesus Kristus, som fick göra det.

Jesus kom till oss, levde under samma villkor som vi. Jesus visade oss vägen till Gud och genom sin död på Golgata, så tog Han våra trasigheter, våra sjukdomar, vårt elände, vår död på sig. Han sonade våra synder. Döden kunde inte behålla Jesus i sitt grepp utan Han uppstod. Om vi, du och jag tror på detta, då är vi Guds barn, Guds älskade barn! Jesus, försonaren, gjorde allt väl igen!

Det här lärde Tant Siri mig och de andra barnen i söndagsskolan i Åtvidabergs Missionskyrka och det är jag mycket tacksam för.

Gud är ljus

I mitt kök hänger en almanacka som Kerstin Svensson har gjort. Hon har målat akvareller och skrivit passande bibelord under bilderna. För mars månad ser man en kvälls- eller nattbild över en mörk himmel och ett mörkt hav. I förgrunden står en fyr stadigt på berghällen och skickar ut sitt ljus till vägledning och räddning, för de som är på havet. Under bilden har Kerstin skrivit; Gud är ljus, inget mörker finns i Honom.

Hösten 2017 låg jag en mycket lång period på sjukhuset. Jag hade fått sår på mitt ben och läkarna försökte med många olika metoder få såren att läka. Det var en mycket mörk tid i mitt liv. Det var inte vetskapen om att jag kanske skulle förlora mitt ben som var värst. Det var smärtan och ensamheten. Jag kände mig ensam trots besök och telefonsamtal. Jag kände mig ensam och övergiven.

Judit kom en dag med ett batteriljus. Det var ett vackert ljus och när man slog på batteriet fladdrade lågan precis som på ett vanligt ljus. Jag lät ljuset brinna på nätterna. När jag hade svårt att sova eller när jag vaknade mitt i natten, brann ljuset och trängde bort mörkret. Ljuset övervann mörkret, skänkte vila och trygghet.

Just nu upplever vi något som vi inte upplevt förut. Ett virus har blivit ett hot mot samhället och mot människan. Mot dig och mig. Det kommer hela tiden mycket information, spekulationer som får oss att tänka, känna och tycka mycket, men det finns inga svar ännu. Så vi ska göra som myndigheterna ber oss.

Glöm bara inte bort Ljuset, som tränger undan mörkret. Glöm inte bort att det finns vila och trygghet, trots de mörka omständigheterna. Glöm inte bort att det finns vägledning och räddning.

Gud är ljus, inget mörker finns i Honom!

Jag pratar (ber) ständigt med Gud. Han vet om hur jag känner mig. Om jag är ensam, rädd, känner mig handlingsförlamad eller är arg och ledsen. Mitt i allt, är Han ljus och trygghet och Han överger mig aldrig. Tillsammans får vi möta denna ”nya” framtid och jag ber som jag bad när jag var liten

Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är, vart jag mig i världen vänder, står min lycka i Guds händer. Lyckan kommer och lyckan går, Du förbliver Fader vår.

Kampen mot ondskan

Hur är det egentligen i vårt land och i vår värld?

”Rätten trängs tillbaka, rättfärdigheten stannar på avstånd, ärligheten snubblar på torget, redbarheten kan inte komma fram. Ärligheten har gått förlorad, den som skyr det onda blir plundrad.”

Så står det i Jesajas bok från ca 700 f Kr. De orden stämde då och ca 2020 ef Kr stämmer orden fortfarande  in på det samhälle vi lever i just nu. Vi verkar leva i ett samhälle där ”jag” verkar vara den allra viktigaste och för att ”jag” ska få det ”jag ” vill ha, uppleva det ”jag” vill uppleva, så gäller inga regler. Rätt, ärlighet, redbarhet, rättfärdighet kan fara och flyga, bara ”jag” får som ”jag” vill.

Detta synsätt och leverne leder till det vi upplever idag. Oärlighet i affärer, stöld, misshandel, mord, utnyttjande av andra, krig, girighet och så vidare. Det är en mycket dyster bild på vårt samhälle.

I år är det 75 år sedan andra världskriget tog slut. Det har varit många tv-program med överlevare som berättat hur det var. De har berättat om det mest fasansfulla, hemska, omänskliga som man över huvudtaget kan tänka sig. Men, säger en; det fanns en kvinna som delade sin lilla ranson bröd med mig, det gjorde att jag överlevde. En annan berättar om familjen som med risk för sina egna liv, gömde hans familj. En tredje berättar om mannen som kom till lägret och säger att han behöver arbetskraft och på det sättet lyckades befria ett tiotal människor.

Dessa människor som sätter andra före sig själva, de gör skillnad. De vågar att vara ljus i mörkret, de vågar vara salt i förruttnelsen, de visar medmänsklighet och kärlek.

Jesus fick en gång frågan; Hur ska jag leva? Jesus svarar; Du ska älska Herren Gud och du ska älska din nästa som dig själv.

Om vi gjorde det, du och jag, skulle mycket ändras. Då skulle rätten, rättfärdigheten, ärligheten, redbarheten få råda igen och vårt samhälle, vår värld skulle se annorlunda ut.

-Men Ullami, jag kämpar och försöker, det gör jag, men jag orkar inte. Jag orkar inte, jag är så trött.

- Jag orkar inte heller själv. Jag lutar mig mot Gud, utan Honom skulle jag inte klara av nånting. Jag hämtar styrka och kärlek hos Herren. Det bästa är att Han är med mig hela tiden, i ljusa som i mörka stunder.

Prövningens stund

-Ta det här pillret. Du kommer att få jätteroligt på festen ikväll! Så roligt som du aldrig har haft förr.
-Men är det inte farligt?
-Nej! Inte är det farligt. Se på mig, jag har käkat dom i ett halvår nu och så kul jag haft. Det är bara att lägga av med dom när du vill sluta. Prova!

Hon provade, men det var inte bara att sluta med pillren när hon sen ville. Hon hade blivit missbrukare. Många gånger tänkte hon; Varför tog jag tabletterna den där första gången?

-Anslut dig till oss! Ser du inte hur vårt samhälle och hela världen rasar samman. Allting har blivit så slappt. Vi tänker ändra på det. Vårt koncept är det riktiga. För att genomföra det, måste vi ta till vapenmakt. Ansluter du dig till oss så kommer du att rikt belönas.
Han anslöt sig. Hans liv tog slut i ett slag mellan två rivaliserande arméer.

-Du är så vacker, men oj, vilken donna du blir om du går ner i vikt.  Gör du det så lovar jag att du får gå på catwalken i Paris.
Hon gick ner i vikt. Hon svalt sig, fick anorexia och kämpar nu för sitt liv.

-Vill du bli en i gänget? Då måste du gå in i affären och ta grejer för 1 000 spänn, annars blir du inte en av oss.
Hur skulle han göra? Hur skulle du och jag göra? Hur gör vi? Varje dag blir vi frestade till att göra saker och ting som inte är riktigt rätt. Vi vet att det inte är rätt för oss. Men omständigheterna, kamrattryck, längtan efter att vara störst, bäst och vackrast, gör att vi många gånger faller för frestelsen.

När vi fallit kan vi känna oss modlösa, ångerfulla och förtvivlade. Vi visste ju att det var fel, men ändå.

När jag hamnar i den situationen, att jag blir frestad och det gör jag ofta, då försöker jag tänka på Jesus. Han, Guds son, blev också frestad. Jesus blev frestad av den onde, Jesus skulle få hela världen, all dess härlighet  om han bara tillbad den onde och inte Gud. Den onde försökte med alla möjliga knep, men Jesus såg igenom det och höll sig till Gud. Till sist gav frestaren upp.

Vi ska göra på samma sätt som Jesus gjorde, Han höll sig till Gud och det ska vi också göra. För Gud sviker oss inte, utan hjälper oss igenom frestelsen. Glöm aldrig det!

Det levande ordet

Nu vill jag berätta för dig om mitt möte med en fantastisk kvinna. Jag hade fått ett uppdrag. Jag skulle få träffa en kvinna och jag skulle ge henne en ovärderlig rikedom.

Det hände i påsktiden för snart 40 år sen. Allt skulle ske så diskret som möjlig. Jag fick köra långt, många, många mil, innan jag var framme. Det hade blivit skymning. Jag parkerade bilen och klev ur. Jag skulle få gå en bit. Jag tog min resväska, den var tung. På avstånd hörde jag hundar skälla och jag gick så tyst och snabbt jag kunde.

Så såg jag huset, knackade på och där stod kvinnan. Hon såg så glad och förväntansfull ut och hon drog in mig över tröskeln. Vi pratade inte samma språk, men med hjälp av gester tackade hon mig för att jag kommit, frågade om resan hade gått bra och såg sen på min resväska med iver. Jag böjde mig ner och öppnade den och gav henne det hon hade längtat efter.

Kvinnan tog gåvan och tryckte det mot sitt bröst, föll på knä och började gråta. Hon kysste gåvan och började tacka medan tårarna rann.

Det var en bibel jag gav henne. En bibel! Min väska var full av ryska biblar och jag stod i ett litet skjul, med jordtrampat golv. Kvinnan var polska, hon var säkert 70 år, tandlös och man såg att hon var mycket fattig. Hon hade önskat att få ryska biblar som hon skulle skicka över gränsen till Sovjetunionen. Hon kunde inte läsa ryska och skulle polisen upptäcka de ryska biblarna hos henne, riskerade hon 10 års fängelse.

Det hindrade henne inte. Kvinnan vågade, för hon hade i sitt liv fått uppleva, att det var endast hos Gud som hon fann vila, endast hos Gud som hennes inre blev mättat. Hon hade upplevt att Guds Ord är liv, kärlek, nåd, sanning, ja, allt det goda du nånsin kan tänka och mer därtill. Kvinnan hade fått uppleva att det finns ingen annan än Gud och det hade lärjungarna också gjort en gång i tiden.

-Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord och vi tror och förstår att Du är Guds Helige.

Den vetskapen gjorde att lärljungarna berättade om Jesus, Guds Son och den vetskapen gjorde att kvinnan delade ut biblar. Bibeln, Guds ord, var så dyrbar för henne, att hon ville ge andra möjligheten att läsa Bibeln och upptäcka Gud.

Jesus är världens ljus

Inte idag heller, tänkte han när han gick och la sig. Inte idag. Han satte sig tungt och tänkte på hur gammal han var och att kroppen var trött och sliten. Men han hade ju fått löftet. Löftet!  Löftet att få se räddaren och frälsaren innan han dog. Men nu måste det nog ske snart, tänkte Symeon. Han böjde huvudet och tog sig en pratstund med Gud innan han somnade.

Hon var där jämt. Dag som natt. Man visste att hon hade varit gift en gång för länge sen, i 7 år ungefär, innan hon blev änka. Men nu hade hon varit i templet hur länge som helst. Hanna var visst 84 år men hon orkade gå omkring och hon bad och bad och bad.

Idag var det dags. Idag skulle Josef och Maria ta med sig Jesus till templet för reningscermonin. 40 dagar hade gått sen han föddes och nu var det dags. Allt hade varit så omtumlande i början, tyckte Maria. Först att föda ett barn, sen alla människor, herdar och vise män långt ifrån och änglar, som berättade att det var nåt särskilt med hennes son. Men nu hade det varit lugnt och det var skönt. Det tog ju ett tag att vänja sig vid att vara mamma. Maria gjorde iordning sin lilla familj, de tog duvorna till offret med sig och gick.

-      Symeon vakna. Det är dags nu.

Symeon satte sig käpprakt upp ur bädden. Vad var det? Var det någon som sa att det var dags? Kunde det vara möjligt? Skulle löftet infrias idag? Symeon steg upp, klädde på sig och gick så fort han kunde till templet.

Hanna stod nära porten där människorna kom in i templet. Hon såg den gamle mannen Symeon som ivrigt gick av och an. Hon ställde sig på sidan om och bad.

Josef höll i duvorna och Maria bar Jesus. De gick in genom porten och stannade upp, för att se åt vilket håll de skulle gå. Plötsligt kom en äldre man emot dom. Han såg så glad ut, men på hans kinder rann tårarna. – Jag heter Symeon, sa han. Kan jag få hålla barnet? Maria räckte honom Jesus och Symeon tog honom i sin famn. Han sa;

”Tack gode Gud. Nu låter Du din tjänare gå hem, i frid, som Du har lovat. För mina ögon har sett frälsningen som Du har berett åt alla folk, ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna och härlighet åt Ditt folk Israel”. Så gav Symeon tillbaka Jesusbarnet till Maria och Josef och sa; Gode Gud välsigne er!

Hanna hade ju stått bredvid och nu kom också hon fram och tackade och prisade Gud för barnet.

En dag fick jag ett paket på posten. Det var från min syster Cecilia. Inuti låg en bok och sen stod det på ett litet kort. ”Läs den här. Den är annorlunda men väldigt bra”. Jag läste den och sen sa jag till Arne, min man, läs den här, den är så bra. Så mötte jag en kvinna på biblioteket som sa; har du läst den här boken, den är så bra. Ja, den har jag läst.

Vi har lingonsylt till gröten hemma. Det är världens godaste lingonsylt. Receptet är från min gammelmormor Augusta. Du skulle bara smaka, inte för söt, inte för sur, utan helt enkelt världens bästa lingonsylt!

Det är så vi gör. När vi upptäcker något bra, vet något bra, är med om något fantastiskt så vill man berätta, tala om, så att alla ska veta och förstå hur bra det är.

Exakt det gjorde Hanna också. Hon berättade för alla om barnet.

Hon berättade om den som Gud hade sänt till världen, till oss. Jesus, Guds son. Han som är Världens frälsare och räddare. Jesus som är ljuset i mörkret. Jesus som är livets bröd och livets vatten.  Jesus som är livet. Jesus som är! Han som är! Jesus som är nära dig, han som är din frälsare och vän.

Detta berättade Hanna och Symeon om. Alla som de mötte fick höra…. och det vill jag också berätta om. Det är därför jag skriver mina fundror.

Om du visste vad Gud har att ge!

De sista veckorna av pappas jordeliv var jag och mina syskon tillsammans med pappa hela tiden. Det var och är värdefulla dagar. Dagar som jag kommer att minnas. Dagarna präglades av sorg och avsked, men också av glädje, tacksamhet och framtidstro.

Pappa var hela tiden klar i sin tanke och han berättade. Han berättade om sitt liv, om hans och mammas gemensamma liv och han berättade om livet han snart skulle leva.

Vet ni, sa pappa. Gud var med ända från början. Mina föräldrars och mostrars böner bar mig. Mycket hände med en livlig pojke, men Gud beskyddade mig. Det var farligt att hoppa mellan isblocken på viken, jag blev svårt hundbiten, jag blev påkörd av en bil och blindtarmsopererad av en berusad läkare på midsommarafton och mycket mer, men Gud bevarade mig.

Så blev jag äldre och fick ta mycket ansvar. Min pappa Nils var på sjön som ångmaskinist och jag fick hjälpa till hemma. Men vet ni barn, också där ledde Gud mig. Från det ena jobbet som springschas, till järnvägen, till att sedan börja på yrkesskolan för att utbilda mig till finsnickare, möbelsnickare. Under den här tiden träffade jag Ulla, er mamma. Vi var unga men vi har hållit ihop, från hösten 1941, tills mamma dog 2018. Vilken glädje och kärlek vi fick uppleva, tillsammans med varandra, men också från Gud. Mångt och mycket var lätt, men det fanns svåra stunder också. Ekonomin kärvade ibland, men svårast var det när ni barn blev sjuka eller hade det svårt. Vi litade på Gud hela tiden, vi bad om kraft och glädje mitt i det svåra och Gud var med oss, det kände vi. Kom ihåg det barn, Gud överger er inte, Han går med när det är lätt men han vandrar även med när det är svårt. Ja, då till och med bär Han oss.

Ja så blev det Åtvidaberg och ritkontoret på Facit men till slut kom jag dit jag ville. Jag blev lärare. Allt det här vet ni, men kom ihåg, ingenting, ingenting är värt så mycket, som att vara Guds barn. Jag har levt i 94 år och jag vet att det viktigaste för mig har varit att leva livet med Gud.

Tänk om människor förstod vilken trygghet och vilken kärlek det finns att få av Gud. Tänk om de visste vad Gud har att ge! Ge den som tror på Honom! Nu kommer jag snart att dö från detta liv, men jag tror fullt och fast på, att jag kommer hem till Gud och då börjar Livet med stort L.

Så sa pappa till oss, men det är även en hälsning till dig. Gud har att ge, vill du ta emot?

Arkiv

Läs tidigare fundror.