Vid den tiden kom Jesus från Nasaret i Galileen och döptes i Jordan av Johannes. När han steg upp ur vattnet såg han himlen dela sig och Anden komma ner över honom som en duva. Och en röst hördes från himlen: "Du är min älskade son, du är min utvalde."
Vår tid är förtjust i sensationer och samlingar kallas numera event. Allt för att markera det unika och det tillfälliga, för att markera att det är intressant och annorlunda än vår vardag.
En del av oss kanske känner att det drabbar oss själva och vår syn på både oss och andra människor – att vi också ska vara som event som ständigt erbjuder något sensationellt och extravagant, och det kan ju verkligen vara svårt att känna
igen sig i.
Håller du med? Känner du igen det? Varför är det så?
Ledare och mänsklig
Jesus gör som alla andra när han döps. Han går ut som folket gjorde och döptes i Jordan. Jesus blir en människa bland människor. Han går in under våra villkor och försöker inte skaffa sig privilegier. Tvärtom.
Han avsäger sig alla fördelar, allt som skulle ge honom en gräddfil genom livet.
Gud blir helt igenom mänsklig – därför döps Jesus. Hans liv, hans död och uppståndelse finns där redan i dopet i floden.
Olov Hartman skrev: Guds medmänsklighet är så stor, inte som när en hand sträcker sig ned för att ta upp något, utan som en sten som faller ned i djupet.
När elddopen i livet drabbar oss och du och jag faller är Jesus med oss i fallet, inte som ett käckt tillrop utan som en total närvaro och medlevande därför finns det hopp för varenda en av oss.
Profeten Jesaja talar om ett rättfärdigt ledarskap som ska förändra världen.
Det finns en tendens i ledarskapet i vår tid,( inte alla tack och lov), att bygga det på att göra så mycket väsen av sig som möjligt, att skapa rubriker. Dessutom hyllas styrka framför rättfärdighet.
Ledarskap i Bibeln handlar om helande, gästfrihet och rättvisa/rättfärdighet. Ledarskap innebär att använda sig av makt, men en makt som definieras av kärlek snarare än dominans och övertag, vare sig ledarskapet är religiöst eller politiskt. Ett ledarskap som bärs av vilja till kommunion/gemenskap, snarare än uppdelning och maktdemonstrationer.
Därför är Jesus en utmaning till oss i sitt ledarskap, både när vi är ledare eller vi är deltagare. Ett ledarskap, en ledare som är beredd att offra sig själv. (Jag tänker att Jesus gestalt har påverkat kaptenen på båtar, de måste lämna ett sjunkande skepp sist. De får inte rädda sig själva och lämna passagerare kvar, då blir kaptenen dömd.)
Kroppen och Anden
Jesu dop är kroppsligt, inte en idé eller bara symbolik.
Vi har lätt att behandla våra kroppar illa. I grunden kan jag fundera om det finns ett kroppsförakt i vår tid därför att vår tid hela tiden ska forma om kroppen, göra den mer duglig, vackrare, smalare, kraftfullare och så glömmer vi den som gåva och möjlighet till kontakt och upplevelse och att det gäller allas våra kroppar även i vår kropps nedbrytande.
Att vi är skapade innebär att våra kroppar är något gott och en gåva. Sedan blir ju våra kroppar angripna på olika sätt och det kan vara svårt att leva i.
Jesu dop är ett bejakande av Gud som skaparen av det kroppsliga/ det levande.
Steven Driver skriver: Snarare än att vara spretande själar tillfälligt fångade i en kropp som är främmande för vilka vi är, så är vi snarare kroppsliga varelser som längtar efter att bli fullt och helt mänskliga, efter att bli återskapade precis som hela skapelsen. (Feasting on the Word Year A, Vol 1)
Guds skapande och Guds helande hör ihop, därför döps Jesus. Därför ska vi ära våra kroppar och hålla dem i aktning.
Anden står inte i strid med kroppsligheten – de hör ihop. Det är vår bekännelse när vi säger i Gud, Faderns, Sonens och den Heliga Andens namn – i Skaparens, Befriarens och Livgivarens namn.
Anden välsignar våra kroppar.
Älskad och utvald
Jesus blir människa bland människor och det tydliggör hans dop i Jordan. Samtidigt bryter himlen igenom och han får höra orden: Du är min älskade son, du är min utvalde.
Ord som bär, ord som ger kraft, ord som ger innehåll, ord som fyller med glädje. Det sker något i orden.
Ord är inte bara bokstäver, en del ord är också skeenden, händelser och så är det här.
När Jesus ska gå in i sitt livs svåraste uppgift så bryter himlen igenom, han blir välsignad i djupaste mening. Och det behöver han.
Och de orden säger också Gud till dig och mig: Du är min älskade dotter/son. Du är min utvalda. Det är vår välsignelse, vår styrka och vår utmaning.
Tänk på din granne i bostaden bredvid, de orden är till henne/honom, de orden är till dig och nog gör det något med vårt sätt att se på varandra?
Marilynne Robinson skrev I sin bok Gilead, om dopet: "There is a reality in blessing, which I take baptism to be, primarily. It doesn't enhance sacredness, but it acknowledges it, and there is a power in that." Min övers. Det finns en verklighet I välsignelsen, som jag uppfattar att dopet är I första hand. Det är inte ökad helighet, men ett erkännande av heligheten och en kraftkälla.))
Jag tror att vårt dop skickar oss ut i vardagen för att dela liv med andra människor, för att hålla fast vid det mänskliga och genom det också det gudomliga.
För att hålla fast vid det kroppsliga därför att vi vet att vi är välsignade sådana vi är och där vi är. Vi behöver inte göra om oss för Guds ord kommer till oss: Du är min älskade dotter/son. Du är min utvalda och mer unikt kan det inte bli.
Lotta Miller/präst
Mark 1:9-11