När Jesus hade fötts i Betlehem i Judeen på kung Herodes tid kom några österländska stjärntydare till Jerusalem och frågade: ”Var finns judarnas nyfödde kung? Vi har sett hans stjärna gå upp och kommer för att hylla honom.” När kung Herodes hörde detta blev han oroad, och hela Jerusalem med honom. Han samlade alla folkets överstepräster och skriftlärda och frågade dem var Messias skulle födas. De svarade: ”I Betlehem i Judeen, ty det står skrivet hos profeten: Du Betlehem i Juda land är ingalunda ringast bland hövdingar i Juda, ty från dig skall det komma en hövding, en herde för mitt folk Israel.”
Då kallade Herodes i hemlighet till sig stjärntydarna och förhörde sig noga om hur länge stjärnan hade varit synlig. Sedan skickade han dem till Betlehem. ”Bege er dit och ta noga reda på allt om barnet”, sade han, ”och underrätta mig när ni har hittat honom, så att också jag kan komma dit och hylla honom.” Efter att ha lyssnat till kungen gav de sig i väg, och stjärnan som de hade sett gå upp gick före dem, tills den slutligen stannade över den plats där barnet var. När de såg stjärnan fylldes de av stor glädje. De gick in i huset, och där fann de barnet och Maria, hans mor, och föll ner och hyllade honom. De öppnade sina kistor och räckte fram gåvor: guld och rökelse och myrra. I en dröm blev de sedan tillsagda att inte återvända till Herodes, och de tog en annan väg hem till sitt land.
Text: Matt 2:1-12.
Kan du, som jag tänka ibland att det vore skönt om det verkligen vore ordning hemma? Att allt skulle ligga på plats och inget ligga framme?
Inredningsmagasinen visar foton av hem som är perfekta, de ser ut som ”riktiga”, varma hem där människor trivs men där ingen är stressad eller mår dåligt, där ingen har ordningsproblem vare sig i betydelsen kaos eller i betydelsen perfektionism. Däremot brukar det sällan vara närbilder på människor i de där magasinen. Det är iordningsställda scenarier – inte bilder av livet som det är. Livet går inte att leva i foton.
I livet finns aldrig den där perfektionen eller fullständiga ordningen – det finns revor i fotot och sprickor i livet. Livet är inte och blir inte som vi har tänkt oss. Och det är nog tur ändå, hur skrämmande det än är.
När de österländska stjärntydarna kommer till Jerusalem stämmer inte deras bild av var de ska leta, inte heller de skriftlärda och översteprästernas får det att stämma, och definitivt inte Herodes, härskaren.
Samtliga får de sin världsbild, sin förståelse av livet, av mänskliga förhållanden och Guds ordning blir rubbad.
Stjärntydarna tänkte att i kungapalatset måste kungasonen finnas, de måste veta i alla fall.
Det brukar ju vara så.
I maktens korridorer måste de ju veta var vi kan hitta honom.
De skriftlärda och översteprästerna tyckte att de borde ha vetat före österlänningarna var och när Messias skulle födas. De borde ha varit på bettet. De har ju kunskapen och traditionen.
Herodes känner sig hotad, han måste ha koll på tronföljd och maktförskjutningar annars kan det gå illa för honom.
Alla får sin ordning skakad, deras bilder blir rubbade, bilderna spricker mer eller mindre.
Och det är just det som är möjligheten. Det är där Gud föds.
Stjärntydarna går direkt. De ändrar sig när de fått höra om Betlehem. De lämnar sin bild av kungapalatset och kungasonen för att söka Messias. De lämnar sina förutfattade meningar för att söka Gud. Revan i världsbilden blir möjligheten. De vågar lyssna till sitt inre, till Guds röst.
Däremot de skriftlärda och översteprästerna, de som befann sig på hemmaplan har svårare att se möjligheten, ljuset från Betlehem. De har sin bild klar och där ingår inte österländska stjärntydare som Guds budbärare och Messias ska inte födas i ett stall.
Gud ska finnas i glansen, Messias ska ha makt, deras roller blir rubbade som de kloka och visa. De har ju läst och de vet hur det ska vara. Guds härlighet i ett stall! Det går inte ihop!
Herodes är rädd att förlora makten, han vill inte se någon som hotar hans ställning någon annan som gör anspråk på maktens privilegier.
Hela hans liv är fyllt av politiska intriger och våld. Han är riktigt rädd och makthungrig, vilket ju får förfärliga konsekvenser när stjärntydarna inte återvänder till Jerusalem. Hans rädsla styr honom, liksom hans behov av att behålla kontrollen. Han t o m dödar barn för att vara säker!
Livsordningen och idéerna om hur det borde vara spricker. Och det de skriftlärda, översteprästerna och Herodes inte förstår är att där är möjligheten, där kommer ett helt nytt ljus in, Guds härlighets ljus. Det som lyser i mörkret i ett stall i Betlehem.
De ser inte att vi behöver dem som kommer utifrån. De ser inte att Gud har skickat dem. De fastnar i sitt eget perspektiv, sin egen tanke.
Hur är det hos oss? Vilka sprickor i våra bilder vill vi inte se? Vilka är det vi inte vill lyssna till för att de är främmande för oss själva? Var är det vi fastnar som samhälle? Som kyrka? Som enskilda personer? Så att ljuset från Gud inte kan bryta igenom?
För i Betlehem blir de som kommer utifrån glädjespridare, de bidrar med något väsentligt.
I Betlehem blir svagheten en möjlighet till barmhärtighet,
utsattheten ett erbjudande om ömsesidighet,
sårbarheten en väg till förlåtelse,
och det främmande en ny insikt.
Vad gör vi med svagheten, utsattheten och sårbarheten – försöker vi ta bort dem ur bilden? Provocerar det oss? Vill vi skjuta det ifrån oss för att det inte ska drabba mig? oss? Bygger vi strukturer för att det ska bli osynligt?
Ett exempel jag aldrig glömmer är ett projekt för flera år sedan som hette ”Flicka”. Det handlade om massmedias förtryckande bilder av hur unga kvinnor skulle se ut.
På webbsidan kunde man se en omslagsbild till en populär veckotidning. Den föreställde en ung tjej som var alldeles perfekt och bildens syfte var uppenbarligen att framställa detta som en naturlig bild.
Men när man sen tryckte på ”knappen” så visade man alla korrigeringar av bilden som gjorts – inget hos den unga kvinnan var som på det ursprungliga fotot. Hennes midja, hennes hår, hennes ögon – allt var omgjort och när man såg originalet och det korrigerade fotot bredvid varandra så blev det tydligt vilken förskräcklig och omöjlig bild det i själva verket var. Inget hos henne dög – och då var hon på originalfotot riktigt söt! En förfärlig bild som pådyvlade unga kvinnor ett skönhetsideal som inte hade plats för verkligheten, som bara förstörde, som inte handlade om livet. En alldeles död bild. Den bilden behövde ljuset från Betlehem – Guds härlighets ljus.
De senaste veckorna har det varit flera artiklar om anti-semitismen i Skåne och Malmö. Det är förfärligt! Det finns ingen plats för det annorlunda i rasismens och antisemitismens hårda retorik och praktik. Därmed ingen plats för någon. Martin Niemöller, tysk präst och motståndare till nazismen skrev:
”Först kom de för att hämta judarna,
men jag höjde inte min röst
för jag var inte jude.
Sedan kom de för att hämta kommunisterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte kommunist.
Sedan kom de för att hämta socialdemokraterna
men jag höjde inte min röst
för jag var inte socialdemokrat.
Sedan kom de för att hämta fackföreningsfolket
men jag höjde inte min röst
för jag tillhörde inte någon fackförening.
Sedan kom de för att hämta mig
och då fanns det ingen kvar
som kunde tala för mig.”
Betlehems möte mellan barn och vuxna, mellan människor av olika härkomst, mellan djur och människa ger plats för oss alla. Ger plats för det sårbara och utsatta, för det levande och mångfalden, för den som behöver värme och för den som kan ge värme, för den som saknar språk och den som har språkens rikedom. Betlehem där alla möts utan åtskillnad.
Ordningen var det nog så där med, det var mycket som fattades, men tillsammans kunde alla där runt krubban hjälpas åt att ge barnet en god början i livet och stöd åt Maria och Josef.
Det är som om vår tid har tappat perspektivet, tappat Betlehems stillhet och ljus, tappat Betlehems gemenskap över gränserna.
Vi behöver gå till Betlehem och möta Gud som är där mitt i vår sårbarhet, utsatthet och svaghet.
Vi behöver gå till Betlehem och stanna upp inför Guds härlighets ljus
som lyser från det lilla barnet in i våra liv.
”Ring the bells that still can ring
Forget your perfect offering
There is a crack in everything
That's how the light gets in” (L Cohen)
Ring i klockorna som fortfarande har klang
Glöm din perfekta uppvisning
Det finns en spricka i allt,
Och i sprickan kommer ljuset in.
Lotta Miller/präst