Foto: Roy Himsel, Lars Micael Adrian

Stiftet minns biskoparna Lindegård och Hellström

Den 29 december är det 25 år sedan biskoparna Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström gick bort. Växjö stift minns dem med en musikgudstjänst i Växjö domkyrka.

Vi vill att musikgudstjänsten ska vara en ljus och varm stund, där vi minns de båda biskoparna och allt vad de har betytt för Växjö stift

Jens Linder, domkyrkokaplan

Ur Kyrkans Tidning nr 50, 2019

 

Den 29 december kl 17.00 ordnas en musikgudstjänst till minne av biskoparna i Växjö domkyrka. Biskop Fredrik Modéus kommer att hålla i en aftonbön, och biskop emeritus Jan-Olof Johansson ska hålla minnestal. Chorus Linnea medverkar under organist Linda Anderssons ledning. Musikern Ingmar Nordström kommer också att medverka. I musikgudstjänsten kommer en dikt av Jan Arvid Hellström och en text av Sven Lindegård att läsas upp.

– Vi vill att musikgudstjänsten ska vara en ljus och varm stund, där vi minns de båda biskoparna och allt vad de har betytt för Växjö stift, säger domkyrkokaplan Jens Linder, som kommer att inleda gudstjänsten.

Sven Lindegård var biskop i Växjö stift från 1973 fram till pensionen 1991. Han var född 1924 i Norrköping och prästvigdes för Linköpings stift 1948. Innan han blev biskop var han kyrkoherde i Kävlinge och kontraktsprost i Rönneberga kontrakt. Han var även domprost i Härnösands stift. Han blev teologie doktor och docent i Lund 1957. Han utnämndes även till e.o hovpredikant. Sven Lindegård var även ordförande i Svenska Jerusalemsföreningen 1984-1994 och blev ledamot av Nordstjärneorden 1972.

Jan Arvid Hellström var biskop i Växjö stift 1991-1994. Han var född 1941 på Öckerö och prästvigdes för Göteborgs stift 1964. Innan han blev biskop var han kyrkoadjunkt och stiftsadjunkt i Göteborg, samt pedagogisk konsulent och förlagsredaktör hos SKS och Verbum. Han blev teologie doktor och docent i Lund 1971 och professor i Uppsala 1984 i kyrko- och samfundsvetenskap. Han var även författare och poet och skrev ett stort antal romaner samt flera psalmer.

Det är två mycket olika personligheter som framträder när man läser om de båda biskoparna, och hör människor som stått dem nära berätta. Jan-Olof Johansson skrev såhär om Sven Lindegård i hembygdskalendern 1995-96: ”Bakom pondusen, den bullrande stämman, resningen fanns en varm och djup fromhet som på grund av sin äkthet och enkelhet uppskattades och uppbyggde i både katedral, sockenkyrka och bönhus – i prästvigningstal, vid kyrkoherdeinstallation, i domsöndagspredikan i Pingstkyrkan i Jönköping eller på tältmöte i Ekenässjön. Hans storslagenhet gick inte att peta hål på därför att den i grunden bestod av en respekt för och kärlek till den enskilda människan.”

I Oloph Bexells minnesteckning över Jan Arvid Hellström beskrivs han som rikt begåvad, med en otrolig produktivitet i de mest skiftande ämnen och med en vilja att förnya och nå ut med det kristna budskapet på nya sätt. Han skriver bland annat ”Med en slags hungrig iver kastade han sig över det som var nytt: nya verksamhetsfält, nya tekniker och nya kulturyttringar, likväl som nya forskningsfält med nya epoker, nytt material och nya tankesystem. I alla de sammanhang där han fanns hade han ambitionen att vara skapande och produktiv.”

Mirjam Liljesson, numera pensionerad, har arbetat med dem båda, och faktiskt ytterligare tre biskopar, under sina trettio år som biskopssekreterare. Hon beskriver dem som just väldigt olika, men hon uppskattade att arbeta med dem båda.
– Jag minns dem båda med värme, glädje och tacksamhet, var och en på sitt sätt. Sven, den bullrige, faderlige och trygge. Jan Arvid den mångsidige och kulturellt/litterärt spännande, säger hon.

olyckan 1994

År 1994 fick ett tragiskt slut i Växjö stift. Strax efter midnatt den 29 december, omkom Växjö stifts dåvarande biskop Jan Arvid Hellström och hans företrädare biskop Sven Lindegård i en trafikolycka i vinterväglag på väg från Kalmar till Växjö. I bilen befann sig även en redaktör på Smålandsposten, Bo J Petersson, som även han förolyckades. Föraren i det andra fordonet blev svårt skadad, men överlevde.

Charlotte Granrot Frenberg

Två biskopar - en vänskiss

Den ene ledde stiftet som en kyrkoherde sitt pastorat. Den andre som en professor sitt seminarium. Så skrev minnestecknaren Oloph Bexell om biskoparna Sven Lindegård och Jan Arvid Hellström.

Så var det. Biskopen har kommit! Det gick som ett sus av nyfiken förtjusning genom församlingshemmen när biskop Sven öppnade dörren och bullrande steg in, hälsade igenkännande på både kända och okända. Alla var sedda och tilltalade.

Jan Arvid, han kallades ofta bara så, försvann lika fort som han kom. Men nästan obemärkt rev han likväl upp dammoln även i välstädade sockenstugor då han i rask takt presenterade ett tiotal idéer på vad som kunde göras i församlingen. Och som i förklaring kände alla: vi är hans utvalda.

Lindegård stod rakryggad i ambon och talade med hög röst och pekade med hela handen vilken riktning som gällde. Hellström talade tyst och inte alltid så det hördes och svarade, när någon invände, att det ena inte behöver utesluta det andra.

Nog var de olika. Den gamle höll sig undan en tid för den nye skulle få ta plats. Skillnaden märktes. Men ganska snart fann de varandra. Den nye sökte råd och stöd hos den gamle som togs alltmer i anspråk och båda tyckte att den andre var rätt festlig. De gillade varandra.

Jan Arvid dog med en dröm, att få bli komminister längst ner på södra Öland och bo i den prästgård som ligger närmast havet. Hans behov att skriva var omättligt och nåd var att leva med vidgade vyer.

Biskop Sven drömde om att som motvillig pensionär få bli pastorsadjunkt i det stift han närmast kom ifrån till Växjö nämligen Härnösands. Men det går väl inte, sa han.

Båda fick sluta sina liv som biskop. Ingen kunde ana att de skulle göra det tillsammans på väg hem till Växjö.

Jan-Olof Johansson