MOSTAFA VAR 17 år när han gav sig iväg på den långa resan till Sverige. IS styrde
i området och tvingade unga män och pojkar att gå med i kriget. För att rädda sig undan lämnade han staden tillsammans med två kusiner och har aldrig kommit tillbaka. Han visste att resan var lång och farlig, det hade han hört från kusiner och vänner som lämnat innan honom. Långa sträckor till fots varvades med buss och bil. Färden gick över Turkiet, och sen den farligaste sträckan, i en gummiflotte över Egeiska havet till Grekland.
– Vi var tvungna att resa på natten för att inte bli upptäckta av gränsvakter. Gummibåten rymde egentligen runt 15 personer men smugglarna trängde ner 50 av oss i båten. Det är det värsta jag har upplevt, minns Mostafa.
MOSTAFA HADE HELA tiden siktet inställt på Sverige. Hans kusin var redan bosatt i Vänersborgoch planen var att hamna i närheten av honom. Väl framme i Sverige placerades Mostafa på ett boende för nyanlända i Mellerud, men trivdes väldigt
dåligt. Ingen annan på boendet pratade arabiska och han bad sin kontaktperson om att få flytta någon annanstans.
– Då fick jag komma till ett familjehem i Mellerud. En svensk familj med två barn
som var äldre än mig. Och de har varit helt underbara, berättar Mostafa.
HAN FLYTTADE IN i familjehemmet precis innan jul och familjen var därför i full färd
med alla julbestyr. Eftersom Mostafa är muslim hade han aldrig firat jul innan men var öppen för den nya högtiden. Han hjälpte till med julmaten och var med och delade ut julklappar framför julgranen.
– Det kändes inte konstigt att fira jul. Fast maten var ganska konstig. Sill och allt det där. Jag har aldrig smakat sill och kommer nog aldrig göra det heller, säger han och ler.
EFTER NÅGRA MÅNADER i familjehemmet blev Mostafa myndig och placerades istället på Restad gård, asylboendet i Vänersborg. Det visade sig vara en tuff omställning. Boendet var fyllt till bristningsgränsen och Mostafa fick flytta in i ett rum där det redan bodde tre andra.
– Jag trivdes inte alls där och försökte hålla mig borta så mycket som möjligt, berättar han.
Istället höll han sig kvar i skolan eller spelade fotboll och umgicks med vänner från
sin gymnasieklass på Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg. Där gick han ett ettårigt introduktionsprogram för att lära sig svenska och bli redo för att börja ett vanligt gymnasieprogram.
MOSTAFA HAR ALLTID har haft lätt för sig i skolan. Därför tog det inte lång tid innan han hade lärt sig svenska så bra att han kunde börja på naturvetenskapliga
programmet vid Birger Sjöberggymnasiet i Vänersborg.
– Det är nog tack vare min pappa som är lärare. Han har alltid pratat om att det är viktigt med skolan och uppmuntrat mig att göra mitt bästa. Så när jag kom till Sverige ville jag lära mig språket så snabbt som möjligt, för att kunna komma in i samhället.
FAMILJEHEMMET FANNS KVAR i Mostafas liv även efter han flyttat. Med deras hjälp hittade han ett extrajobb och en liten etta på Stavre i Trollhättan där han fortfarande bor. Lägenheten har trots sina 18 kvadrat
allt det nödvändigaste, bland annat en stor bäddsoffa som fungerar både som säng och soffa där Mostafa ofta sitter och pluggar. Flera dagar i veckan jobbar han extra på Folkets hus Kulturhuset i Trollhättan.
– Jag står i garderoben eller jobbar i restaurangen och trivs jättebra med det. Jag har trevliga kollegor och det är en väldigt bra arbetsmiljö, berättar Mostafa.
LIVET RULLAR PÅ bra i Sverige men oron för familjen hemma i Syrien är ständigt närvarande. Mostafas födelseort ligger i närheten av Manbij i norra Syrien, nära gränsen till Turkiet. Det är inte så långt från det område där det just nu är
mycket oroligt.
– Än så länge har det inte hänt så mycket runt Manbij men man vet ju aldrig.
ORON FÖR FAMILJEN har även fått andra konsekvenser. Hemma i Syrien gick det väldigt bra för Mostafa i skolan och han drömde om en framtid som läkare. Men, i och med flykten har den drömmen fått ge vika.
– Det är ju väldigt svårt att komma in på läkarprogrammet, man behöver ha extremt höga betyg. Och det är svårt att ägna sig helhjärtat åt studierna när jag hela tiden tänker på min familj. Men Sverige har väldigt bra möjligheter. Här har mina ögon öppnats för jobb som jag aldrig har tänkt på innan.
ETT AV DE jobben är yrkespilot. En av sönerna i Mostafas svenska familj går en pilotutbildning i Västerås. Nu funderar han på om det kan vara framtiden även för honom.
– Utbildningen är på ett och ett halvt år och leder sen till jobb direkt så det känns väldigt intressant, menar Mostafa.
TELEFON, DATOR OCH internet gör det möjligt att ha tät kontakt med familjen i Syrien. De saknar honom men förstår att det just nu är svårt att ses.
– Mamma brukar säga ”Du får ju komma tillbaka snart. På besök åtminstone.” Så det är klart att de vill att jag ska komma tillbaka. Men både de och jag vet att det är väldigt svårt att göra nu. De vill mitt bästa och jag är ju 21 år gammal och vet var mitt bästa är nånstans.
MOSTAFA HAR BYGGT upp ett stort socialt nätverk i Sverige. Förutom kusiner och vänner bor hans syster nu i Vänersborg. Hon har skaffat familj sedan hon kom till Sverige, så Mostafa har två syskonbarn som han ofta hälsar på. Och den svenska familjen är fortfarande en stor del av hans liv.
– De har hjälpt mig väldigt mycket så jag är väldigt glad att jag lärde känna dem.
PÅ FRÅGAN OM framtidsdrömmar får Mostafa svårt att svara. När man känner sig hemma i två länder är det också lätt att känna sig splittrad. Även om det skulle bli fred i Syrien har Mostafa byggt upp ett liv i Sverige som det inte blir lätt att bara
lämna, även om längtan till familjen är stor.
– Jag trivs väldigt bra här i Sverige och har möjligheter att plugga vidare. Drömmen
kanske skulle vara att jobba som pilot och kunna bo både i Sverige och i Syrien. Vi får se hur det blir.